Omtumlande
Jag går i min egna tankar, råkar sätta mig på fel tunnelbana, kliver av några stationer senare för att byta. Så ser jag hur en kvinna/tjej ler mot mig och hälsar. Jag ler tillbaka och hälsar och min hjärna pågår storsökning i gamla filer för att matcha henne mot nåt namn. Jag hittar inget men det är något välbekant med henne, Tänker att det är säkert från någon föräldraledighetsperiod.
Så till min lycka säger hon:" Vi gick på gymnasiet tillsammans!" Och jag svarar, "Ja, just det!". Därför är hon bekant men jag minns inte hennes namn. Hon minns inte mitt heller så hon frågar (vilken TUR!) och jag svarar med mitt nuvarande förnamn (bytte tillbaka till ett gammalt då jag var 20) och jag ser att hon inte känner igen det så jag kommer ihåg och säger mitt gamla och det köper hon.
Jag har inte sett henne sedan studentnatten. Vi skildes åt på småtimmarna efter att ha pratat och druckit te hemma hos henne. Skötsamt värre. Innan dess hade vi i alla fall dragit runt på stan och träffat de olika gängen och varit i olika konstellationer och även försökt klättra över staketet till utebadet för ett dopp men misslyckats.
Vi talar om att höras av och jag fick hennes nummer men hon hann inte få mitt.
För ett bra tag sedan skulle jag aldrig ha velat detta för jag ville ha ett nytt liv och skapa mig en ny identitet. jag ville glömma. För ett litet tag sedan skulle jag bara tänkt på detta som et gäsp, nåt gammalt. I dag vill jag gärna ha kontakt med henne igen i någon form.
Jag vill få ihop mitt liv nu. JAg skriver en prolog samtidigt som jag skriver en epilog. Mitt liv är som Rubiks kub just nu. Lyckades aldrig få ihop den utan att ta isär kuben och sätta ihop den igen. Där är jag nu i mitt liv. Jag har tagit isär den och sätter nu i hop den. Det är konstigt. Att vara lycklig, precis som alla andra. Jag har allt jag drömt om och mer därtill. Ett lugn. Underbart!
Det känns så konstigt att träffa nån från mitt gamla liv. Som fanns där (men var inte delaktig) i bland annat det jag skrev om nedan....Konstigt...Samma dag jag skrev om det dyker det upp i en form!
Tydligen bor ytterligare en klasskompis i krokarna....minnen väcks...
....jag blev sen till dagis men jag lät tåg efter tåg gå....och nu bekymrar jag mig om NÄR jag kan höra av mig, hur snart igem och vill hon verkligen och tänk om och...
//Manon
Så till min lycka säger hon:" Vi gick på gymnasiet tillsammans!" Och jag svarar, "Ja, just det!". Därför är hon bekant men jag minns inte hennes namn. Hon minns inte mitt heller så hon frågar (vilken TUR!) och jag svarar med mitt nuvarande förnamn (bytte tillbaka till ett gammalt då jag var 20) och jag ser att hon inte känner igen det så jag kommer ihåg och säger mitt gamla och det köper hon.
Jag har inte sett henne sedan studentnatten. Vi skildes åt på småtimmarna efter att ha pratat och druckit te hemma hos henne. Skötsamt värre. Innan dess hade vi i alla fall dragit runt på stan och träffat de olika gängen och varit i olika konstellationer och även försökt klättra över staketet till utebadet för ett dopp men misslyckats.
Vi talar om att höras av och jag fick hennes nummer men hon hann inte få mitt.
För ett bra tag sedan skulle jag aldrig ha velat detta för jag ville ha ett nytt liv och skapa mig en ny identitet. jag ville glömma. För ett litet tag sedan skulle jag bara tänkt på detta som et gäsp, nåt gammalt. I dag vill jag gärna ha kontakt med henne igen i någon form.
Jag vill få ihop mitt liv nu. JAg skriver en prolog samtidigt som jag skriver en epilog. Mitt liv är som Rubiks kub just nu. Lyckades aldrig få ihop den utan att ta isär kuben och sätta ihop den igen. Där är jag nu i mitt liv. Jag har tagit isär den och sätter nu i hop den. Det är konstigt. Att vara lycklig, precis som alla andra. Jag har allt jag drömt om och mer därtill. Ett lugn. Underbart!
Det känns så konstigt att träffa nån från mitt gamla liv. Som fanns där (men var inte delaktig) i bland annat det jag skrev om nedan....Konstigt...Samma dag jag skrev om det dyker det upp i en form!
Tydligen bor ytterligare en klasskompis i krokarna....minnen väcks...
....jag blev sen till dagis men jag lät tåg efter tåg gå....och nu bekymrar jag mig om NÄR jag kan höra av mig, hur snart igem och vill hon verkligen och tänk om och...
//Manon
Kommentarer
Postat av: Carul Mare
Dendär känslan har jag också. Detdär att man knyter ihop. Någon har sagt det så bra, tycker jag. Man har ett arv - ett problemarv. Uppgiften är att förvalta det, att lyfta upp det, att göra det till något bättre..
Postat av: Manon
Problemarv - så sant! Knyta ihop och gröa nåt bra av det...det vill jag!
Trackback