Ögonblick

Ögonblick jag kommer att minnas som gammal är att vakna på morgonen och få en liten treåring i sängen att gosa med. Att höra hur de andra två små vaknar och börjar leka och prata i rummet bredvid. Så kryper en nioåring ner bredvid också och vi ligger där och lyssnar på barnen som leker.

Så kommer barnen och stojar och klättrar och leker monster och så är det full rulle.

Ögonblick jag kommer att minnas är hur de hoppar jämfota och skriker "glass" i kör av glädje då de står vid frysboxen efter att ha slitit med att plocka i ordning sina leksaker.

Ögonblick jag kommer att minnas är även hur de går på toaletten på övervåningen och skratt hörs och jag kommer på att de haft våldsam vattenlek och jag skäller på dem och de torkar upp allt efter sig utan att klaga. Har man ställt till det får man reda upp det. Alla påhitt...

Jag kommer att minnas de små armarna runt min hals, hur de springer mot mig på dagis glatt skrikande "mamma" och kastar sig i famnen på mig då jag hämtar.


Jag kommer minnas vilket gäng de var som små.


Jag kommer minnas hur en dagisfröken sa att vi har alldeles vanliga barn och att de är så glada över det. Inget krångel, inget bortskämt, utan helt vanligt fungerande barn som både gör sitt bästa och som även försöker smita undan.

Men framförallt kommer jag att minnas de små armarna, tyngden av de små kropparna och all leken...hur svindlande det är att de pratar med varandra, alla dessa små människor vi satt till jorden utan att de bett om det, hur de leker med varandra, diskuterar med varandra, kivas med varandra...hur de formar varandra...

//manon


Äntligen tid

Nu så har vi bokat en tid med läraren.  Hon jobbar bara till 16 så det får bli innan dess. Jag vet att vara lärare inte är ett kall men att det är så oflexibelt...inget flexjobb.

Hon undrade vad vi skulle prata om, om andra mattelärare ska vara med. Jag sa att det ska handla om dotterns känslor. Lite vagt, men det är vad det är och lite till, som mailkontakten.

Kände mig smått less då jag bokade. Oengagemanget hördes säkert. Visst tramsar dottern i matte men som jag uppfattar det handlar det om att hon i början kände sig hindrad för mycket av det de gjort i tvåan, hade de redan gjort i ettan.

Jag förstår det även om jag inte helt förstår hur dottern tänker. Men jag behöver inte heller helt förstå henne, det jag måste göra är att ta henne på allvar.

Plötsligt dyker minnen upp. Jag började i skolan då jag var 6 år i Budapest. Det gör alla än i dag och då är det riktig skola. Vi lärde oss mycket matte i ettan, i matematik var jag jämbördig de som skulle börja trean i Sverige. Så snabbt gick det framåt. Vi lärde oss upp till 12-ans multiplikationstabell i ettan. Jag var också less på matte då jag kom hit och fick gå om första klass pga språket och pga jag var 7 år, dvs den åldern man börjar skolan i här. Det var rasande vidrigt urtrist och jag minns det än. Ingen utmaning, en lång leda. Jag kunde redan räkna, läsa och skriva om än inte på rätt språk. Och språk lär man sig rasande snabbt i den åldern. De hade lugnt kunnat sätta mig i andra klass. Tänka sig, jag gick 13 år i grundskola, gått om en klass...


***********
Fler tankar....

Tänkte på det läraren säger att hon inte är med på de frivilliga aktiviteterna, inte sover över på klassresa - visst är det nåt läraren sett och tycker, att hon är med för dåligt. Men, om hon inte vill då? Hon har inte svårt att skaffa sig vänner...Måste man vara social och tillmötesgående som barn och tycka att alla sociala kontakter är roliga? Kan hon inte få, låta bli, om hon vill. Visst det gagnar inte henne antagligen och på sikt gör henne mera utanför - men om det är det hon vill? Hon kanske inte vill/orkar vara med i denna tjejklass med så många intriger. Det är jobbigt att vara i mellanstadieåldern...hon kanske föredrar ett visst mått av ensamhet istället för känslostormarna och gnabbandet? Vuxna får dra sig undan och det accepteras att vuxna har olika sociala behov. Men nån gång var de barn...

***********

Ännu fler tankar...

Så slog det mig när jag skrivit ovan - känner hon sig accepterad som den hon är i skolan? Eller känner hon sig påtvingad en roll hon inte vill ha och inte vill bli tvingad in i?

//manon


Mammas dumma idéer

Jag har hittills inte haft tjatork än att ha lite mera pli på ungarna. Är rätt pragmatisk. Bobbycaråkning baklänges nerför soffor är en fin gren. Men att skölja av tallrikar, stoppa in i diskmaskinen, sådant har vi (barnen) inte gjort än. Hittills så tackar de för maten (eller försöker slippa undan) och plockar undan sina tallrikar men inte sköljer de dessa! Inte ens 9-åringen sköljer och stoppar i diskmaskinen.

Så inspirerad av en annan mamma så skred jag till verket i går kväll efter maten. Talade om för dem att i dag ska de inte bara plocka undan efter sig utan även skölja av sina tallrikar. Kan säga att bara en blev glad. Vår kökstokiga tvillingson. Han sköljde av desto mera, vårt lilla demobarn. Han tom skrapade ur matresterna ur hon och slängde dem i avfallskorgen. Flicktvillingen skulle klättra ned med tallrik men tappade tallriken så innehållet åkte i backen och blev jätteledsen. Är inte bus menat att göra, tar hon saker allvarligt. Mellansonen sa först "nääää" och sedan suckade han djupt och uppgivet och frågade resignerat: "Mamma, vem har du pratat med?". Nej, jag avslöjar inte mina källor. Jag vårdar dem. Men de sköljde av tallrikarna alla fyra. Resignerat.

Jag har haft tanken att alla ska på sikt få laga mat en gång i veckan. Dottern har lagat mat nån gång. Inspirerad av min anonyma källa vars identitet inte ska röjas för de misstänksamma småbarnen så blev jag återinspirerad och tog upp det med Dottern igen om att hon kan laga mat åt oss en gång i veckan. Hon blev eld och lågor och valde ut måndagar och till nästa måndag en god enkel laxrätt (pasta med rökt lax). Hon kom överens med mig att hon då slipper att plocka undan sin tallrik och skölja den om hon lagar mat en dag i veckan. Problemet var bara att hon tyckte att dealen skulle vara att hon slapp det varje dag i veckan i utbyte mot en kvälls matlagning. Jag tänkte mer just den dagen...

Det var veckans uppfostringsförsök. Jag är rädd om mina anonyma källor.


Vad får era barn göra hemma?

(drömmer om att alla flitigt och utan knot hjälper till hemmavid....)

//manon

Det här med intrycken

Tog bort ett inlägg nedan (förlåt Zofy, då rök din kommentar) men till slut kände jag att det var för mycket sagt. Det jag kan säga om ämnet skolan och dottern är att en del har framkommit, vi måste förmedla hennes upplevelse av det som händer till läraren för dottern kan inte. Jag försöker få en bild av "sanningen" men det är svårt att få fram en objektiv sanning. Jag har hört olika med. Som att läraren tycker att dottern drar sig undan och behöver vara med mer. Det sa hon redan i trean med. Jag frågade fritids hur de såg på saken och fick en annan version - att dottern visst var med och inte drog sig undan. Det är jättesvårt att veta vad som drama queen utsagor, normala frustrationer, missförstånd. En sak är klar och det är att läraren och dottern inte riktigt förstår varandra. Men ett samtal ska vi ha. Förklara hur dottern känner sig och upplever saken och se hur vi kan lösa det.

//manon

Fallet Madeleine

Sällan jag tar upp fall så här men detta berör mig. Det berör mig för som familjen McCann så har även vi tre små täta barn med 1,5 års mellanrum och de yngsta är tvillingar. Som för dem så var den äldre ett kolikbarn som skrek och skrek. Och han (mellansonen) skrek även då tvillingarna kom. Det var en orgie i skrik det första halvåret med tvillingarna. Skrek inte mellansonen oavbrutet i 1-2 timmar så skrek tvillingarna. Jag satt och grät mitt i allt själv. Jag lyckades aldrig synka dem om natten. En av tvillingarna hade inte kolik men ont i magen, vilket betydde att när vi väckt dem för mat om natten, synkade målen, så skrek en tvilling till typ nästa mattillfälle av magont. Det syntes att det var magen. Maken och jag möttes om natten vid kylen för att sömndrucket värma nappflaskor och mata barn.

Den tiden var som att bli överkörd av ett tåg flera gånger om dagen. Jag grät om dagarna, jag var så trött så jag trodde aldrig jag skulle bli pigg igen. En kompis till mig sa nyligen att jag såg flera år äldre ut då än nu. Inte förrän nu när tvillingarna är 3,5 känner jag min styrka åter. Detta är den första hösten på 3,5 år då jag känner mig pigg. I somras bävade jag, jag kände mig slut men på nåt underligt vänster har detta vänt sista veckorna bara. Jag var sjuk i går med nära 39 i feber och det var skönt. Skönt att känna att jag var sjuk och inte befann mig i nåt trötthetstöcken då jag inte vet om jag är trött eller sjuk. Var så trött bara förra året att jag jobbade med över 38 i feber utan att märka nån skillnad mer än på termometern.

Men hur trött, gnällig, gråtig och slut jag än varit har jag aldrig gett dem sömnpiller. Aldrig lämnat dem ensamma. Det är skitjobbigt i början med tre barn på 1,5 år, det är det. Jag skrev av mig väldigt mycket, skrev om min desperation och otillräcklighet och det höll mig flytande. Att få ut det nånstans. Samtidigt som jag fick skit till slut för att jag bara klagade och inte njöt av barnen av en del, speciellt de som har flera barn. Men välkommen att gå i mina skor! Med kolikbarn, skrik, sömnbrist och att gå direkt från 1 barn till 4 st på 1,5 år. Jag är glad att det fanns folk som lyssnade, som höll mig flytande. Till dem vill jag i dag säga om de läser här - tack - ni höll mig under armarna, jag behöll mitt vett tack vare att ni lät mig frusta ut!!! Tack så otroligt mycket ni cybervänner, det gjorde mycket att ni lyssande och i dag - jag mår så bra jag kan!! I dag njuter jag för fullt av våra 4 barn!!  De är helt underbara, jag ångrar inte ett enda av dem och familjen känns komplett.

Jag vet inte vad som är sant eller falskt i Madeleinefallet men hjärtat vrider sig om det nu skulle vara mamman. Hur tufft det än är...så långt gick aldrig jag i mina känslor. Kanske för att jag fann en ventil. Nånstans förstår jag hennes desperation i allt det intensiva, det skrikande...men det finns en spärr....Jag skulle bli jätteledsen om det är så att hon gått över den spärren. Visst känner man sig otillräcklig när alla skriker, man inte får sova...men att gå så långt som att ge sömnpiller, att kanske tom överdosera. Jag ryser. Trots att jag vet vad hon gått igenom, hennes frustration, otillräcklighetskänslor. Jag vet exakt. Jag har varit där. Jag förstår henne fullkomligt. Jag har också hållit i två bebisar som skrek och suttit och gråtit själv medan den äldre var hysterisk och skrek och var okontaktbar. En vana från koliken. Idag skriker han inte men visst finns känslor kvar...visst hoppar jag högt och nerverna är utanpå då han börjar tjata av rädsla för skrik men det händer inte längre. Han kan tjata men inte skrika. Han är världens gosigaste kille idag som verkar kunan sina gränser. I går tex såg han grannbarnen leka då vi kom hem från dagis men säger "jag vill gå in, jag är för trött för att leka med dem efter dagis".  Han är resonabel och förnuftig. Helt underbar. Livet är mycket lugnare nu med alla barnen.

Alltså, jag ryser om det är så att mamman överdoserade sömnpiller även om jag är den första att förstå hennes desperation.

//manon

Ber om råd igen - Storasysters trams i skolan

Äntligen fick jag kontakt med hennes klasslärare. Ni som följt bloggen ett tag vet att min stora tramsar med matte f.a. Vägrar göra matteprov och bara visar hur hon avskyr det. Hon gör det fortfarande. Hon kan men vill inte visa det. Nu är den nya matteläraren bekymrad med...

Ett exempel. Hon blir inte klar med matteövningarna i skolan, får det i läxa, gör dem med 80% fel trots att hon kan. Hon får göra om och det blir rätt. Jag blir vansinnig. Hon vägrar göra tester och prov.

Hon lämnar inte veckobrev till oss hon ljuger om läxor. Hon har sagt att de får EN läxa i veckan, det är inte så, de får 2-3 st i veckan till en viss dag.

Jag blir arg, rädd, vansinnig, förbannad, ledsen. Livrädd för att hon ska förstöra sin framtid i sin envishet. Känner mig maktlös. För hon är smart, lätt för att lära men hon vill inte!

Handlar det verkligen om skolan, eller är det nåt annat? Är det nån sorts uppmärksamhetsbehov? Hon är 9,5 år och visar en enorm viljestyrka och envishet. Hur gör man??

En sak jag tänkt på är att hon ska prata med nån oberoende, kanske kurator på skolan ed. Och att hålla järnkoll på henne. Be läraren att vi hör av oss en gång i veckan via mail och telefon. Kalla mig curling, men nu är jag ängslig för hennes framtid.

//manon

Spontana dagar

Jag hoppas ni haft ett lika härlig helg dom jag! Det gick i spontanitetens tecken mångt och mycket.

På lördag kom en fd grannflicka över till oss över dagen. Långväga gäst. Storasyster var jätteglad. Jag var och badade med de tre små och det var urmysigt! De guppade i sina badringar. Mellansonen vågade tom vara utan badring. På kvällen säger Storasyster att medan vi var borta hade vännen jag haft dåligt samvete mot ringt. Den vän jag haft dåligt samvete över, som jag skulle hört av mig till. Glad jag blev. Förklarade att jag varit väldigt trött och hon verkade inte sur. Planerar att träffas nån gång. Skönt, för jag vill inte vara otrevlig mot folk och jag gillar henne.

I dag var vi i pyamas jättelänge. Ringde Mellansonens bästis och så gick vi över till dem ett par timmar på eftermiddagen. Skulle varut tvärtom men så hamnade vi där. Fick jättegod äppelkaka och trevligt sällskap både barnen och jag. Det lustiga är att de har barn födda samma år som vi och de äldsta leker med varandra och även de yngsta. Så mina känner sig väldigt hemma. Tvillingflickan så till den grad att hon tom gladtrotsade. Annars brukar de vara rätt blyga...det var full rulle på alla barn...

Med mitt vanliga dåligt självförtroende kände jag mig urtråkig hemma hos dem och jag gillar dem faktiskt för de är trevliga. Och då blir jag mer spänd förstås för jag vill gärna att de gillar mig om det går. Kanske jag inte var alldeles för hemsk för hon frågade om jag ville gå till ett säljparty hon var bjuden på i veckan...tror inte man frågar om man formligen avskyr personen i fråga. Ja, så fånigt kan jag tänka, så dåligt självförtroende har jag! Jag vill gärna gå, för det de ska sälja lät intressant och hon är ju trevlig med och det är alltid kul att träffa folk! Och i veckan är jag upptagen den 11 med:)).

Nästa helg blir lugnare antar jag. Då ska vi på teater med ett par andra barn och förälder. Det ska bli kul att gå på  barnteater och med sällskap. Det var länge sedan och jag har tänkt ett tag på att vi måste gå snart igen.

Jag känner mig gladare och piggare och känner för att vara mer utåtriktad nu även för egen del. Jag tycker det är trevligt att vara med folk. Speciellt de trevliga:). Jag vet inte hur pass extrovert eller introvert jag är men jag vet att jag klagar hellre på för mycket och att få egentid än att ha för mycket egentid och inget sällskap.

Nu är det inte så här varje helg, oftast är vi själva barnen och jag/vi så det känns jättekul att få dela detta! Träffa andra vuxna och barnen leker, eller man gör nåt tillsammans. Och jag tror ärligt att det är mer jag än barnen som längtar efter sällskap. Numera tänker jag som så att jag får lita på barnen och deras känsla och längtan efter sällskap. Jag inser att de är tre nära i ålder så de har sällskap av varandra och ibland efterfrågar de sina kompisar. Jag tycker faktiskt det är trevligt med barnbesök från dagis, skola, grannbarn....och jag tänker fortsätta fråga andra vuxna för det är trevligt med sällskap då och då!

Jag har haft en bra helg jag känt balans. Det var underbart att bada med dem. Stötte på en annan dagismamma som jag såg observerade lite och hon sa att jag var en strateg. Och det är så sant - det måste man vara då man har tre så små i så nära ålder för att inte allt ska fallera.

//manon

Enleveringen ur Dagis

Tänk, jag som skrev på en annan sida att vi aldrig tar hem barn från dagis, och att våra barn aldrig går hem med nån annan efter dagis på vardagar. Döm om min förvåning när jag kom hem i går kväll och Mellansonen inte var hemma. Lillbrorsan sa att han var hos flickan S. Jag trodde han svamlade och hittade på så jag fick fråga maken. Jodå, han var hos S och hon hade tydligen varit väldigt bestämd över att ta hem vår son. Tjatat och hållt fast honom. Tjatat och tjatat och gav sig inte. Han skulle följa med henne hem.

Vår äldsta son som bara häromdagen sa "Men, om jag ångrar mig och inte vill gifta mig med A, hur ska jag då veta veta vem jag ska gifta mig med när jag bli stor?"

Grabben, om det fortsätter så här lär du inte få problem med den saken....

Han har alltid tyckt om tjejer. Söta och starka tjejer. Tjejer som vet vad de vill. A, S och E vet jag om att han tycker är söta. Redan när han var kring året och vi var med honom på öppnis så ställde han sig framför den allra allra sötaste bebisflickan och bara log och log och log....

Han blev hämtad kl 19. Lycklig och trött. Han hade tydligen velat gå hem i början, blyg som han är, han vill helst ändå vara hemma vardagskvällar. Men han log stort.

//manon, stolt pojkmoder

I Lingonskogen

I dag hörde jag om en familj som ska ha en skogsdag och plocka lingon. Det lät så roligt tyckte jag. Blev inspirerad och tänkte - tänk om jag också skulle ta mina till skogen och plocka lingon och fick riktiga dagdrömmerier om glada barn i gummistövlar och tjocktröjor som i en John Bauersk trollsk skog med älvor, tomtar, troll och älgar plockade lingon i timtal medan de sjöng och trallade och dansade med varsin korg full med lingon. Hur vi skulle ha matsäck med oss och sitta på stenar med höstnupna röda kinder och dricka varm choklad och äta smörgåsar som bara blir så gott i en friskt kyld skog.

Så vaknade jag ur mina dagdrömmerier och tänkte - men det där är inte alls jag hur jag än lockas av det! Nej, jag är ingen skogsrå med ungar, jag är - nåt annat. Asfaltsråtta och en lost musiker ur kurs med intellektuella intressen. Jag - stadslollan ut i skogen!? Varför romantiserar jag detta när jag vet att det är så långt i från min personlighet? Det skulle bara sluta med att jag svär över alla tuvor jag snubblar över och klagar på regnet, att ungarna fångade grodorna i kärren och tryckte ner dem i korgen och testade förbjudna trollformler ur Harry Potter på dem, retade småtrollen och snodde Näckens fiol och kastade den i floden. Vi skulle bli portade. Allt medan jag svär över frånvaron av asfalt och Coca-Colaautomater.

Nej, jag ska nog dagdrömma mer om musicerande. Jag är ingen sportoutdoorsaktiv förälder. Men jag är en baddare på musik och caféer. Jag tror jag ska börja dagdrömma om hur alla fyra i familjen musicerar, en kvartett med barn och huset fylls av musik...hur jag lär dem tangenterna på pianot...jag är en kass musiker i dag men det finns i fingrarna. Jag har mer inåtvända inomhusintressen...det är bara att acceptera och drömma...

                                     Tuvstarr                            B


//manon

Sällskap 1

Att leka till 20/21 för ca 10-åringar på en vardag känns lite fel för mig. Men jag vet inte om jag är fast i gamla normer. Tycker bara att de har läxor att göra, ta skolan på allvar.

Tycker det är OK om de stannar till middag men sedan - eftersom de inte gör läxorna tillsammans utan leker så ser jag ingen anledning till lek så sent om vardagar. OK nån gång men...jag undrar...

Min absoluta gräns går vid 20 för efter det så vill jag kunna varva ner de tre små. Och den stora måste få tid för läxor.

Sedan kan jag lägga till att Stora dottern har en period just nu då hon ska visa sig - självständig och tuff vilket gör att hon tjafsar rätt mycket med oss föräldrar vilket i sin tur gör att eftersom hon inte lyssnar på vad man säger är risken att man säger till hårdare stor. Och jag gillar inte det framför hennes kompisar. Göra bort henne, men hon kan inte tjafsa och tjata hur mycket som helst...


Vad gör man åt det beteendet? Pratade med henne senast i går att hon kanske inte menade så men det uppfattades så. Och att det är tråkigt att behöva bli arg på henne inför kompisar och jag försöker verkligen att inte visa fullt ut utan mer markera. Det vore mycket trevligare om hon var trevlig mot oss med då hon har kompisar hemma. Så man inte hela tiden behövde markera att hon måste vara hövlig mot oss också.

Hennes lärare har inte hört av sig sedan jag ringt och lämnat meddelande. Är lite sur på det för jag vill prata med henne. Har en envis dotter och jag vill veta vad som händer mera och vad som krävs, läxor vilken dag etc för att kunna hålla koll på henne. Och nej, hon kan smita undan, inte lämna papper od.

//manon


Farligt

Läste i DN i dag, en liten notis, om nån som varit på lekparker i Stockholm och åhört hur föräldrar inte låter sin barn våga. Tex att inte klättra upp på leksakshus tak. Det kan alla mina tre. Hur föräldrar av i dag i all välmening inte peppar sina barn att tex våga klättra pga föräldrars egen rädsla för att barnen ska slå sig. Ligger mycket i det...artikelförfattaren (Hanne Kjöler) drog ut det tilln sin spets - hur blir det för alla dessa beskyddade barn när de blir vuxna och de inte som barn lärt sig att lita på sin egen förmåga...Att spänna bågen...

I går natt var jag vaken och sorterade rentvätt, tog bort för små kläder ura barnens farderob. Gjorde rent hos katten och slängde sopor. Tog två timmar. I natt tog jag därför sömntablett för första gången och sov gott. Tänker nu inte ta varje natt men efter en sådan natt kände jag att jag behövde garantier för att sova.

Jag har frågat några stycken om nån av dem vill följa med på utflykt nån gång, bio tex. Vi har ju renoveringen så den som går på utflykt med barnen är mest jag själv och att alltid vara själv...barnen är supertrevliga att gå på utflykt med, det är mysigt, men ibland kan jag känna att det blir lite ensamt som vuxen och att det skulle vara trevligare och lättare med sällskap då och då med nån annan trevlig vuxen. Än bättre då barnen känner varandra då blir allt så mycket enklare för alla inblandade. Nu börjar jag känna att jag orkar ta kontakt lite då och då och barnen har tagit kontakt. Inte som då de gick på förra dagiset, det funkade inte alls. Just nu är jag annars jättedålig på det där med att sköta det sociala. Få se om nån/några vill hänga med då och då. Som kanske känner likadant. Tänker fortfarande gå på utflykt själv med barnen, det lär oftast bli så, jag tycker om att vara med dem och de är aldrig så snälla som när man gör nåt utom hemmet, då är de riktiga demobarn, men ibland vore det faktiskt trevligare och enklare med sällskap. Jag pendlar mellan tycka det är pinsamt att fråga och mellan att tro att det måste finnas fler som faktiskt känner likadant och bara blir glad över att man frågar! Man måste våga. En verkade i alla fall intresserad. Så få se.

*************

Mer om helgen. De är urmysiga! Jag tog det lugnt denna helg, bara var...tvillingsyster busig eller gladtrotsig som vanligt men annars lunkar det på. Satt och läste jättelänge för dem i går, ett tag även för en grannflicka som var över. Många som är förkylda men våra verkar (peppar peppar) inte bli värre än vad de är. Glömde ringa VC för att ta bort tvillingbrors stygn i fredags, skulle bokat tid till måndagen. Nu får vi se. Får vi en bra tid kanske jag kan ta alla 4 dit i morgon, går det så skulle det vara bättre att ta bort det på tisdagen så vi kan planera dagen. Men jag vet inte, stygnen skulle tas bort efter 5 dagar, undrar hur mycket en dag till gör...Kom inte för mig att göra nåt denna helg...kollat skor och Mellansonen kan ha sina goretexskor från förra året. Tre behöver nya sådana. Vi har fått lite begagnade skor men storleken är tyvärr mittemellan tvillingbrors och mellanbrors, därför fick vi köpa höstskor till alla...utom två fodrade som är strl 28 som mellanbror kan ha. Han tycker dock att de är för hårda, men vi får se...om han tycker lika längre fram...

//manon

Höstkläder

Hösten verkligen ramlade på en i år. Snabbt. Den kunde inte ens vänta till september, bråttom hade kylan. Jag tycker inte om kyla och jag tycker inte om höstkläder. Jag vet inte vad jag ska ha på mig. Jag är inte så förtjust i loafers och andra höstskor, inte för andras del, det kan se bra ut, men jag tycker inte jag passar i det. Gillar mest nätta skor eller stövlar. Stövlar och kjol tycker jag om. Men ta på sig stövlar redan!? Det bär mig emot. Nä, jag gillar inte mellantiden! I dag har jag löst det med att ha en klänning/tunika och leggings...

Nu är det tid att fixa barnens höstgarderob med. Höstskor, långärmade tröjor. Lyckligtvis så har de alla 4 höst/vinterjackor och åtminstone tvillingarna har overaller, osäkert om Mellansonen har växt ut sin eller inte. Mössor och vantar och vinterskor kvar. Vinterskor är en betydande kostnad. Jag varvar med billiga skor och var sin goretexsko. Lyckligtvis har de små bara behov av goretexskorna, för de andra skorna från i vårvintras kan de fortfarande ha! Jag har nu köpt 2 par höstskor till alla små (tycker ett par är för snålt) och summan har landat på 1249 kr. Jag har inte köpt dyra skor, ca 208 kr/par. Tvillingarna kunde inte ärva skor i år för det som finns att ärva är för stort i år. Storasyster är kvar med höst/vinterskor. Ska köpa ett par stövlar till henne i dag som hon vill ha. Jag ska köpa överdragsbyxor - det glömde jag - på H&M, de där i fodrad galon som är suveräna! Faktiskt riktigt bra kvalitet och kring 250 kr. 2-3 st sådana....jag tror jag har ett par hemma som tvillingpojken kan ärva!

Jag läste om nån som handlat för ett enda barn för 5000 kr. Oj, det går inte för oss. Det skulle innebära 20000 kr för alla fyra för höst/vinter!!!

Jag har utökat mitt kvittosparande till att spara samtliga kvitton för att göra en sammanställning i slutet av månaden!

För egen del letar jag efter en figursydd vinterjacka, timglasformadformad som går ner ända till knäna (så knäna syns) och det är så svårt!! Finns fortfarande bara trenchcoats eller A-formade bylsiga jackor. Som min kropp ser ut passar jag bäst i timglasformat, figursytt. Har nån tips om nåt sådant nånstans tar jag tacksamt emot. Nätet eller nån affär...Önskar jag kunde sy...

//manon

Nu behöver jag input

Min äldsta säger att hon är ensam på skolan, att ingen vill leka med henne. Det är därför hon varit så taskig. Tårarna var uppriktiga. Ingen ville leka i dag, det är fnurror på tråden...

Vad gör man för att hjälpa? Ärligt tror jag på henne. Det är nåt som inte är OK. Hon kommer inte in i tjejgänget. Nåt som hänt nu efter sommaren säger hon. Hon är jätteledsen. En kompis kan inte behålla hemligheter, och andra trubbel. Hon är ensam på rasterna säger hon.

Vad gör jag? Tårarna bara rinnner men hon pratar med mig, det är bra. Hon vill inte att jag pratar ,med nån och jag vet hur barn funkar, de vill inte det...

Vi satt och kramades och hon grät och grät. Älskar ju den ungen. Har tänkt att hon varit väldigt stingslig på susta tiden...

Vad gör man?

***********

En kompis ringde som hon ringt, samma som sovit över. När vi pratade försökte jag vara så lugn och trygg jag kan vara. Men inom är jag orolig. Och jag vet inte vad jag ska tro - för visst ringer kompisar upp men  hon menar att i skolan är hon ensam. Vad ska jag tro?? Hur ska man agera. Har svårt att se distanserat på detta. Jag vet att hon är känslig.

Hon sa nej till kompisen för hon mådde dåligt. Det tror jag med på. Hon sover nu.

All input är välkommet.

********

Jag sa i alla fall att hon vinner inte på att vara taskig tillbaka...att det inte är rätt väg...
//manon

Unorganized me

Vi hade kalas för sonen som fyllde 5 i juli i går. Jag blev helt tagen. Jag bjöd de barn han ville komma, sammanlagt 8 st. 6 av dem svarade ja typ dagen efter. En senare och en kom ändå. Så samtliga bjudna barn kom. Aldrig varit med om förr, varken att alla ville komma och att alla svarade så snabbt!

Jag hoppas mitt lilla skrutt hade det bra. Storasyster och en kompis var tappra lekledare i början och fick i gång barnen. De två timmarna gick snabbt, med tårta och fiskdamm. Jag hoppas att alla barn trivdes och ingen var utanför. Det var svårt att hålla koll överallt. Några föräldrar stannade vilket jag tyckte var trevligt. Upptäckte att det fanns många bestämda barn! Skönt att se.

Tycker alltid det är svårt vad man ska bjuda på kalas men jag gjorde glasstårta (under själva kalaset) och moccarutor eller kärleksmums som de heter nuförtiden. Och på ren ingivelse havreflarn för det var så lugnt under förmiddagen. Satsade inte på städning, bara normalt. Inte på några lekar eller aktiviteter. Oorganiserat som vanligt, med andan i halsen.

Så bråkade jag/vi med storasyster i går med...Vi har nämligen under helgen uppmärksammat en del beteenden vi inte trodde henne ha. Jag blev rätt skakad faktiskt. Hon verkar vilja bestämma och hon försöker få sin vilja fram mha gnäll och känslomässig utpressning. I lördags gråtskrek hon åt sin kompis som hade sovit över, de hade lekt stor del av lördagen med då ett annat grannbarn frågade om Storasysters kompis ville gå på bio med dennes familj. Och kompisen ville det. Vår dotter grät och typ skrek "då blir jag alldeles ensam". Å herregud hur hon gick på...Det var en incident. Nästa större var att hon och en annan kompis hade bestämt att vara lekledare på kalaset. Kompisen glömde bort det och hade bjudit hem två andra kompisar. Min stora var och red när denne kompis ringer och säger att hennes pappa ville prata med mig. OK. Och då säger pappan just det att hans dotter glömt detta och kan därför inte komma för hon har två kompisar hos sig nu. Han hade inte vetat att det var bestämt sedan två veckor att T (kompisen) skulle hjälpa på kalaset. Beklagar detta. Pratar med T igen och hon får makens mobil för att nå vår dotter. Sedan ringer det igen och det är pappan som undrar om det är OK att alla tre tjejer kommer. Jag hör att han försöker lösa detta, gör sitt bästa och jag tycker det är bra, så jag säger OK. De hade ringt till min tjej med. Så kommer Dottern och Maken hem. En arg ilsken dotter. Telefonen går varm och jag hör hur vår tjej gnäller, gråter, gör sig krånglig, utpressar känslomässigt, och verkar vilja straffa T maximalt för att hon glömt. Jisses hur vår tjej gick på!!!! Det slutade med att ingen av de tre kommer och jag är inte förvånad. Medan de varit borta så hade H ringt. SÅ vår tjej ringer upp henne och hon är mer än glad över att komma på kalaset för hon gillar småbarn. Var en lättare incident senare med.

Jag tycker så här. Dessa 9/10-åringar (de fyller 11 nästa är i klassen), de umgås typ på tonårigt vis, men emotionellt är många av dem väldigt omogna. De fixar inte relationer utan vuxeninblandning än. Och de är ännu kring 10, de kan glömma saker, lever mycket i  nuet forfarande. Det är en enorm mix av vuxet och barnsligt i denna ålder. Pappan och T gjorde sitt bästa för att lösa situationen. Verkligen ansträngde sig. Vår tjej är känslig och lättstött, det vet jag men att bete sig så där som hon gjorde...Vi pratade med henne om det på söndag kväll. Att det inte är bra att tvinga på folk sin vilja på det sättet. Hon sa att "så gör en del på skolan och det funkar för dem för man tycker synd om dem". Men alltså, vill man bli tyckt synd om? Funkar detta i längden?? Jag tror hon tog till sig, det är en smart tjej, men, ja...även med sämre sidor...men denna sida gör mig orolig. Som förälder är jag rädd för att hon bränner sig socialt i längden med detta att vilja bestämma och gråta och gnälla sig till sin vilja...Jag hoppas hon tog till sig det vi sa...Tar gärna emot tankar kring detta om nån har det!!

Mellanbror var i alla fall jätteglad på kalasdagen. Jag hoppas att alla barnen hade det bra trots det oorganiserade.

Morgonen

Nu börjar även jag landa i vardagen. Hade en urmysig morgon. Eftersom jag var så trött i går somnade jag vid 22, vaknade vid 06.40. Var utsövd! På en vardag!

Och tänka sig - allt funkade! Eftersom jag var pigg behövde jag inte den startsräckan ensam på morgonen som tidigare vardagsmorganr. Jag åt, duschade och allt med barnen vakna. Tog mig tid. Vi gick till dagis och mellansonen visade mig en annan, längre, väg dit och vi gick och pratade. Kramades och pussades vid lämningen. Hur avstressande som helst - det funkade!!

Cyklade från dagis 08.45, kom fram till jobbet 09.15 och alla fikade som vanligt då. Suveränt.

Vad fasiken har jag gått upp så tidigt förut?? Varför fick jag för mig att jag måste gå upp kl 5?? Att cykla ger mig enorm frihet och gratismotion (2,6 mil om dagen är inte att förakta, tycker jag). Jag tänker cykla tills det snöar. Så länge det går.

Hann prata med stora med. Det finns en tjej i klassen som bestämmer och ska styra och ställa bland kompisarna. Speciellt en i gänget verkar inte kunna säga så mycket nej till henne. Den tjejen verkar ha dålig självkänsla till max efter vad jag hör. Min stora tycker det är jättejobbigt. Enligt min stora säger tjejen att hon ska bli "mobbare" nu när de börjat fyran. Läskigt, om det är så. Det är friktioner i gänget. Jag vet från skolan då vi pratat om tjejgänget att denna tjej verkar vilja bestämma väldigt mycket vilket blir jobbigt. Få se hur det utvecklar sig. Hur många hon får med sig, hur allt blir...nu har de inte fritids längre som håller ett öga på dem...den tjejen är av den uteslutande typen...Jag märker på min Stora att hon inte gillar det, men även att hon är stark och självständig. Hon verkar inte gå med på vadsomhelst för att ha en kompis. Hon tog hem en kompis i går som blev sviken av denna tjej. De skulle ha lekt hemma hos tjejen, bestämt sedan dagen innan, men tjejen ändrade sig. Så min Stora  tog henne hem till oss istället för att leka och berättade att "alla" tyckte det var taskigt gjort av den tjejen att svika så. Jag börjar skönja svagare och starkare individer. Den tjejen valde att vara med i går ändå, klarar inte av att säga emot...Jag tror min klarar sig faktsikt. Och jag vet sedan tidigare att hon faller inte för grupptryck så lätt. Visst gör även min Stora dumheter då och då, hon är ett barn som andra, men just detta, vet jag, att hon funkar så....

//manon

Samtal du inte vill ha

Stora dottern ringer: "Mamma, kan jag få beställa det där vi skulle beställa i går men inte gick? (H&M på nätet). Mitt svar är "Nej!"

Jag hoppas hon lyssnar. Med tanke på en viss incident i våras som resulterade i indraget ridläger i sommar litar jag inte på henne. I mitt inre ser jag horder av lastbilar stanna framför vår dörr...brevlådan överfull av gudvetallt...Vi storknar under Witches, gulliga pennor, tidningar, kläder, en ponny och 17 katter och 15 hundar och allt...

Jag sa att om hon beställer nåt på eget bevåg så skickas allt tillbaka på en gång. Jag hoppas hon lyssnar. Det går inte att spärra nätet som en telefon, tyvärr...och man kan lätt säga att man är över 16/18 år med att klicka i den lilla rutan....

Burr. Nervigt...Får hålla tummarna och prata med den unga köplystna damen ett flertal gånger så budskapet går in...

//manon


Dunkelt

Vardagen med jobb och dagis blev grå på en gång. Mulet och regn och känslan av sommar är borta. Åtminstone i dag. Det kom en störtskur om morgonen och paraplyer och regnstövlar letades upp. Höstkänslan är definitivt här.

I morse gick lämningen bättre. Den mest tveksamma är tvillingpojken men han grät inte i dag. Höll hårt om sin bebis. Mellansonen är glad men blyg. Jovisst är jag glad över att de trivs på dagis. Men jag vill ha dem hemma ändå! Vinna några miljoner....

Det är en sammansvärjning. Så känns det. Regn och dagislämning...Tillbaka i träsket med tidiga morgnar och jaga på små sömndruckna stackars barn.

Får ringa och klaga hos Skatteverket: Det måste bli trängselskatt för regndroppar med. De är alldeles för många!


//manon


Konstaterar

...att jag har ingen lurre för att jobba. Tänker bara på barnen och hur de såg ut då jag lämnade dem på dagis. Twinsen med varsin mjukis. Tvillingpojkens armar hårt om min hals och hans hulkanden.  Att jag saknar dem och att de dagar jag tyckte var lugnt mysiga var de dagar mellanbrodern tyckte var tråkiga. Hur bra de leker i hop. Det är lätt att vara hemma med så många barn. Om man bara - är - och inte vill göra en massa. Flyter med...

Fast, nånstans tror jag ändå att dagisstarten är värre för mig än för dem. Men jag vill inte tro det! Jag vill höra "jag vill vara hemma!". Jag vill vara hemma. De ska tycka om att vara hemma! De ska vilja vara hemma med sin crazy, scary morsa  med alla sina brister och temperament som bara tokälskar dem och bubblar likt såpbubblor och badskum av kärlek. En korsning mellan en drake och ängel som bara vill ösa kärlek över dem. Badskum, rök, ånga och bubblor i ett!

Fasiken - vad soft jag blivit! Tänker tom på katten och hur hon ser ut då hon tittar ut genom fönstret. Kaninerna som blir glada då jag släpper ut dem.

Nä, rapporter blir det här...

För övrigt anser jag att det är nyttigt att ha tråkigt och lugnt till skillnad mot allt som sker på dagis...de var betydligt mer rastösa i början av semestern än i slutet - då de vant sig vid att livet gick i lugnare takt...

//manon

Vår krokodil - äntligen!!!

Vår krokodil

Jag sa ju att vi hade en krokodil! Men sur är han så jag fick klättra upp i högsta trädet för att kunna ta en bild. Han gillar att lura i gräset. Och bada. Han smög sig in i huset och la sig i vårt badkar och plaskade så att nu har vi kortslutning där. En glad krokodil avbryter man bara inte. Så vi tog med honom till utomhusbad i går för badrummet måste torka och lamporna med...och han bara ville bada...Det var jätteskönt att bada! Fast...tyvärr blev folk märkbart nervösa när de upptäckte att krokodilen inte var av den uppblåsbara sorten. Såna vill jag inte ha, de är alldeles för uppblåsta för min smak. 

Men ängsliga blev alltså folk, trots att jag sa att han gillade barn. Men han gillar glass mera!

//manon

Klätterapa

Klätterapa


OK. Jag tror jag har rörliga barn. Denna tvillingpojke (3,5 år) var hemskt arg över att storasyster (9,5 år) och storebror (5 år) kunde klättra upp till taket med att ha en fot och en hand på vardera sidan om hallen. Han löste det, den lille envise....Så numera hör jag då och då gälla rop "maaaammmaaa" och jag hittar honom högst upp...han kan inte ta sig ner själv som de andra men väl upp...


Nu ska jag svara på era kommentarer, barnen är typ lugna:).

Alltså, ärligt, jag tror att mina barn är röliga över medel, de klättrar och rasar...Jag behöver inte direkt pusha på dem vid lekplatser...funderar på att ta Storasyster och Storebror på sådan där klätter *vad heter det* som är som typ bergsklättring? För de kan sådant med...Storasyster har redan provat en gång och i dag klättrade storebror på väggar....

//manon

Tidigare inlägg Nyare inlägg