Viskningar
Bland det som ger mig mest ont i magen av alla beteenden är viskningar. När folk sänker rösterna och man bara förstår att nu är det hemligheter på gång. Jag avskyr viskningar, är allergisk mot dem. Jag mår fysiskt illa av dem och hjärtat hoppar extra slag.
Jag hörde en viskning i dag. Som om folk inte fattar att det märks. Först höga röster och sedan tystnad, eller lågt. Det dallrar i luften, man fattar att de talar om nåt som inte alla ska höra. Jag har själv varit med om det i mitt rum. Någon som viskat för mig. Saker andra inte ska höra om.
Jag kan inte låta bli att undra. Om man viskar, om man "varnar" för andras tillkortakommanden, syftet är i all välmening, så kan inte jag låta bli att undra vad den personen sedan "varnar" andra om mig. Att lita på. Jag vill inte dras med i det men ändå dras jag med, dynamiken är svår att dra sig ur. Det handlar om grupperingar, det handlar om att ingen vill vara utanför. Att ta ställning för att få vara med. Det är jättesvårt.
Min idealbild är att stå över detta. Att inte dras med. Att vara lika trevlig mot alla. Men blir man då samtidigt misstänkliggjord? Jag diskuterar inte hur andra sköter sina jobb, vad de gör och vad de sagt, vad jag irriterar mig på även om jag erkänenr att det kan vara skönt att diskutera chefer ibland. Jag vill inte men självklart dras jag in i det, för det är ett sätt att umgås, att bry sig om, att lyssna på andras tankar för det är svårt att värja och skydda sig och andra då det är sagt i all välmening. Det bryter balansen. Om man lyssnar på andra blir man själv lyssnad på...
Saken är att det är i alla välmening, oskyldigt, men jag undrar hur oskyldigt det är och hur jag ska förhålla mig till det. Det föds myter ur viskningar. Det blir svårt att bilda sig en egen uppfattning. Det är svårt att stå över...
Jag vill nu inte framställa mig som perfekt eller högre moraliskt stående. Jag har gjort mina tabbar. Jag har själv ett ansvar. Men jag tycker det här är fruktansvärt svårt. Det är som en ormgrop.
Jag vill vara rak och tydlig. Genom att kuckla i hop sig ändrar man inget. Det blir bara en nedåtgående spiral. Samtidigt, om nån inte trivs måste den väl få ur sig detta också? Jag vill gå den raka vägen.
//manon
Viskningar är otrevligt! Det hör inte hemma bland vuxna människor och inte bland barn heller, Jag tillåter det exempelvis inte vid matbordet med min klass. Det sprider alltid en otrevlig stämning omkring sig och är helt onödigt. Man kan vänta med att säga det privata tills man kommer på tu man hand.
Håller med Inga, det finns egentligen nästan inga tillfällen då viskningar är helt ok utom i en del nödsituationer. Det är förvånande hur ofta vuxna människor sitter och viskar vid sammanträdesbord, mitt under pågående föredragningar. Det stör precis lika mycket som att prata högt och är lika oartigt. Behöver man verkligen ha sagt något kan man be om ajournering av mötet.
Så jag tycker inte alls det är konstigt om du mår illa av viskningar. Det har man för det mesta all anledning till!
Det är sant. Men då kanske jag är mer känslig än vad man bör vara för jag ogillar höra det då två är ensamma i köket (jodå, det hörs) eller i det rummet man sitter och nån viskar till en för att ingen ska höra...
kan bara hålla med , viskar gör man inte...det är illa nog om barn gör det, jag säger till direkt då. Kan man säga till vuxna :) ?
Egentligen är väl viskningar OK i sammanhang när man inte vill störa. När man vill säga något praktiskt men inte störa någon som talar.
Jag stör mig inte så mycket, för viskningar kan ju också vara snälla. Man planerar en överraskning, presenter etc! Eller hur;-)
Själv hör jag så dåligt så jag ibland inte hör kommentarer i vanlig samtalston om det är stökigt runt omkring. Så jag kanske inte hör alla viskningar heller. Jag har större problem med viskningar som följs av en fördömande/överlägsen blick, eller ännu värre fniss.
Så jag håller nog inte med helt;-)
PS Jättekul att du kommenterar i min blogg!