Tack för responsen
Ni har rätt med om det där med dottern och vännen - måste fokusera på nuet! Dåligt samvete är inte konstruktivt. Och som Havsfrun sa, fråga om hon vill ha extra kramar. Och att man vill ta plats mera nu! Och att det faktiskt går.
Så vill jag poängtera att när jag skriver om det jag känner, jag hoppas ingen blir sårad. Jag vet att jag inte är ensam om att ha ett liv i 110, det har alla småbarnsföräldrar. Jag vet att jag beskriver mest baksidorna, känslorna. Jag förstår om folk inte tror att jag bryr mig om barnen och maken som också kämpar för jag skriver inte så mycket om dem. Men jag känner, precis som alla föräldrar känner om just sina egna, att de är det mest fantastiska och perfekta och sötaste barn som finns! Jag skulle kunna fylla sida upp och ner om hur de leker Harry Potter vid matbordet med varsitt trollspö av grillspett vi just ätit som i går. Hur de håller på med "Leviooosaaa - groda" och hur jag låtsades bli groda och mjölk och allt annat vid matbordet. Beskriva deras kluckande skratt, näpna ansikten.
Jag vill verkligen inte såra någon med det jag skriver.
Jag vill absolut inte att folk ska tycka synd om mig heller. Herregud nej!
Jag vill inte att folk känner sig tvingade till saker pga saker jag skrivit. Gud vad fel det vore!
För mig är detta bara en ventil i vår intensiva vardag med heltidsjobb, barn och renovering som maken kämpar med helg efter helg som måste slita på honom för (jag har det inte ovanligare eller jobbigare än andra alltså), så detta är mitt sätt att pysa ut, en roll som musiken hade förr. Det betyder inte att jag har ett trist och jobbigt liv utan att jag trivs med mitt intensiva liv och har en make, hus och 4 gulliga barn och vi hjälps åt alla!
Jag har det inte jobbigare än andra (speciellt inte nu när jag inte går upp kl 5 längre) men jag borde bli vuxen och kunna ta hand om mina egna känslor. Inte sprida dem för vinden så här. Jag känner starkt då jag är lycklig, och när jag är ledsen. Jag har fått ut det genom att skriva....men är man inte helt anonym så tror jag inte man kan skriva en sådan här utlämnande blogg. Jag får ändra mig. Och ta hand om mina känslor inom mig som en vuxen. Jag måste bli vuxen nån gång.
//manon
Såra mig/andra? Hur skulle du kunna göra det menar du? Genom att jag skulle jämföra mig med dig och tycka du gnäller? Nej, Manon, så fungerar det inte med mig. Upplevelser kan inte rangordnas och heller inte jämföras. När jag är här lyssnar jag på dig och blandar inte in mig själv i din historia. När jag är här hos dig har du min fulla uppmärksamhet. Kan således INTE bli sårad av dig eller tycka att du gnäller. :)
Kära vännen...jag vet att du bekymrar dig för barnen. Det är ju därför ett inlägg av detta tema dyker upp!!! Och det är väl bra att lägga din oro här då? Få lite perspektiv och få känna att du delar denna oro och vånda om dina barns väl och ve med andra mammor som svarar dig här? Här är du ju aldrig ensam om din oro. Vi känner ju också oro för våra barn och kan förstå din oro, känna med dig. Som jag ser det så är det ditt mammahjärta som värnar för sina små barnahjärtan! <3
Sedan såg jag din blogg som ett sätt för dig att dela med dig till andra. Det tycker jag är fint - att kunna/våga dela med sig. Jag har alltid betraktat dig som modig och öppen och jag hoppas verkligen inte du förändrar ditt sätt att vara.
Vad konstigt! Halva inlägget försvann? Typiskt. Kommer knappt ihåg vad jag skrev. Hoppas du åtminstone kan se den andra halvan?
Håller med föregående talare.
Och kom ihåg: Allt har sin tid!
Det är bara så.... och en tid i ens liv har man barn i huset om man är lyckligt lottad och det för med sig an massa underbara och mindre underbara som det faktum att trötthet i sig får en helt ny dimension.
Allt har sin tid.
Nejmen, nejmen... hur blev det nu? Inte är det väl ändå NÅGON som kan tro att du inte bryr dig om barnen och maken??? Det är ju omöjligt att dra en sådan slutsats, varför tror du att någon tror det...?
Och du... jag tror inte att "vuxenhet" innebär att man inte visar, pratar om, får ur sig, sina känslor... att man håller dem inom sig. Bli inte "vuxen" på det sättet, är du snäll! :-)
(Kanske behöver du smitta av dig lite med din prat-förmåga på maken, som tycks behöva just... prata, för stunden?)
Vi gör alla så gott vi kan i våra 180-knycks-liv. Och det betyder inte att det är synd om oss, eller att vi inte tycker att det kan bli kanonjobbigt och stressigt emellanåt... det är helt okej att tycka att det är både underbart, sorgligt och skitjobbigt att försöka få ihop tillvaron! :-)
Kram på dig, du är så bra just som du är! :-)
Alltså, det kan jag inte förstå. Varför skulle du inte bry dig om maken o barnen för att du inte lämnar ut dem här? Det är för mig obegripligt. Snarare tvärtom!
Det är ju din blogg, de kanske inte alls vill förekomma? Behöver du bloggen för att lufta dina känslor så är det väl det du ska använda den till? Såra? Nej, jag är "lost" där också!
Alltså, bloggandet måste man ju använda på det sätt man vill (så länge man inte kränker någon). Man lämnar ju ändå bara ut några sidor av sig själv i en blogg. Det man själv väljer.
Jag tycker styrkan är att när du skriver om 180 knycken känner man igen sig. Så det är väl självklart att du inte tror att du är ensam?
Det är då inte alls så nödvändigt att bli vuxen. Det finns så mycket vuxna människor så att det räcker och blir över.
Du skriver visst om dina barn, som flera andra har sagt. Och på ett lagom sätt. Jag tycker det är lite läskigt när folk lämnar ut sina barn totalt även om de är anonyma. Barn behöver ju inte vara särskilt stora för att själva hitta in t ex. Hur kul är det att få läsa om sina mest privata samtal med sin mamma!? Jag kanske kan uppfattas vara nära gränsen ibland, när jag skrivit om Mellans skola t ex. Men jag har aldrig lämnat ut de riktigt allvarliga samtalen.
Nä jag kan inte heller förstå vad som skulle kunna såra någon!
Kanske ni kunde bilda en trio, ni två och Mellan nu när hon slutat Kulturskolan...?
Jag har läst igenom Dina inlägg och finner inget som kan verka sårande eller stötande för någon. Jag uppfattar Dig som en person med ett stort engagemang i hela Din familj, man och barn. Jag kan också läsa glädjen över familjen i det Du skriver. Och jag tycker att detta att våga lämna ut sina betänkligheter och bekymmer till andra är just att bli vuxen. Att äntligen våga ta hjälp av andra är tecken på mognad och inte tvärtom. Det är bara mycket små barn som "kan själv" hela tiden. Vi andra växer förhoppningsvis in i ett socialt liv där vi kan dela både glädje och sorg med andra människor i vår omgivning. Och det kan väl ske både via bloggen och
på annat sätt. Musik med barnen låter himla kul Det måste Ni göra! Musik är viktigt!
Annaa M: *skrattar*... Det var en härligt torr formulering, om alla vuxna... ;-) Fast jag tror/tycker nog egentligen att det inte stämmer, jag tycker att det vimlar av människor som är myndiga enligt ålder men absolut inte vuxna. Som inte tar ansvar vare sig för sina egna eller sina barns liv. Att vara vuxen innebär inte att vara tråkig eller utan känslor, men att förstå att barn t ex inte är utvecklade i kropp och hjärna för att själva ta ansvar för "vuxen-beslut". Kanske är jag lite extra färgad i frågan, av min dotters far, som lagt "vuxen-krav" på dottern sedan hon var i tvåårsåldern.
Och så tänker jag att... jag nog kan upplevas som en sådan som lämnar ut för mycket, av både mina egna och mina närståendes tankar. För mig känns det rätt, jag tycker att livet blir lite lättare att leva om man får se hur andra tänker, känner, gör... både bra och dåligt. Så jag delar med mig.
Och jag gillar Manons små berättelser. Om både framgångar och tillkortakommanden. Tycker att du, Manon, gör det bättre än du låter dig själv tro... och jag kan känna igen mig i det. Man är sin egen värsta kritiker, för det mesta...
Jag svarar er kollektivt igen! Och tackar för era kommentarer och bär dem kvar inom mig. Jag har inget klokt att säga eller tillägga. Kanske jag vågar nämna det som jag tänker på just nu nån gång.
Känner mig lite matt just nu, och det är bakvänt matt. Jag är nämligen piggare nu sedan jag sover längre och har sömnpiller (bara tagit en gång men bara tanken på dem räcker om nätterna) vilket gjort att jag orkar mer IRL, på jobbet och hemma vilket ger mindre tid här just nu:). Jag har en del att ta igen men börjar komma i fas.
Men tack igen för era kommentarer! Ni är supergulliga. Jag tänker på dem, men kan inte formulera mig just nu. Kan inte sätta ord. Funderar även på om jag vågar skriva om en viss sak eller inte...
Det där Manon är ju ett smart sätt att hålla kvar sina läsare, hi hi...