Sällskap 2
Ibland undrar jag om Stora dottern har fått alldeles för lite uppmärksamhet under de åren de tre små var hemskt små och åtminstone jag inte hann med henne som jag borde. Kontrasten från endabarn i 4,5 år till 3 syskon inom loppet av 20 månader måste ha blivit stor - i uppmärksamhet!
Såg lite på en dansk film i går om ett nyblivet föräldrapar som badade sitt endabarn och försfödda tillsammans. Herregud vad det barnet var påpassat!! Det går inte om det får syskon...och nog var Stora dottern påpassad.
Självklart, mamman anklagar sig själv, som om mamman vore allt i barnens liv och det tror jag inte. Men ändå. Har jag gjort fel? Men det gick inte att ge mera då. Jag var slut själv.
I takt med att livet förändras (jag går inte upp kl 5 och barnen blir större) börjar jag kunna se mina egna behov. Inte bara diffust känna utan kunna sätta ord på dem också.
Att det tex inte är (små)barnen främst som behöver sällskap utan jag. Att jag tycker det är roligt när nån kommer över. Samtidigt vill jag vara med barnen, kunna se dem, krama dem och egoistiskt bara vara med dem utan inblandning från andra. Samtidigt finns de inte till bara för min skull. Utan för sin egen. Jag ska bara lotsa dem. Inte se till mitt behov av småbarnsgos.
Rastlösheten är min. Blandningen av lugn och rastlöshet för samtidigt gillar jag det, att inte göra så mycket och bara vara.
Och tröttheten har jag, bladning av vilja ha sällskap och vara ifred. Jag vet inte vad jag vill!
Eller så vet jag - börjar sakteliga få mera tid över till mig, mikrotid i snigelfart vilket gör att tankarna uppstår och längtan kan definieras - men orken hänger inte helt med än....får ta små myrsteg. I själen längtar jag efter att göra annat än laga mat, att det är laga mat och baka det mest intellektuella jag gör hemma. Läsa - haha - inte lätt än!
Eller orken. Tiden! Det är tiden!
Det är dagens kvinnomelodi - jobbet - dagis - köket - sova -jobbet - dagis - köket. Och det är livet. Alltt detta mitt i tristessen är livet. Intensivt, oreflekterat. Skönt på ett sätt, jag känner att jag lever och min kreativa ådra hittar på maträtter istället för dialoger...
Börjar längta efter ett piano. Att föra in musiken i barnens liv. Tänk att de har ett fd konsertpianistlöfte till mamma och de vet inte det, märker inte det! De vet inte hur viktigt musik är för mig! Hur jag skulle tycka det var jättekul att musicera tillsammans med barnen...
Så när jag står i köket och spiller ut min kreativitet där och suckar, så är det miljontals av känslor som far genom mig. Jag är i ett brytningsskede. Viljan, orken, tiden, tankarna börjar kunna krypa fram till att få tillbaka sitt eget liv samtidigt som det är lite spännande att vara till för så många andra, att inte vara i centrum och fokusera mot andra (barnen).
Men - ja nog skulle jag vilja vara i centrum allt, synas. Annars skulle jag inte skriva en blogg antar jag. Och jag vet att jag kommer göra avsteg från köket både med och utan barn närmsta framtiden och det känns bra - att kunna göra det...
Fortfarande rasande dåligt samvete över vännen jag helt enkelt inte orkade ringa och träffa som jag ville i somras.
Är det nån som fattar nåt av detta!?
//manon
Ibland känner jag mig jätteegoistisk. Jag bara inte orkar "passa upp", utan säger till barnen att nu är jag så himla trött så jag vill sitta och läsa en stund i lugn och ro. Orkar inte alltid spela spel, leka med dem etc. Men de accepterar det om man säger det i lugn ton. Men ändå känner jag mig egoistisk. Jag behöver också tid för mig själv, få vara "i centrum".
Känner igen det där med viljan o orken. Vill men orkar inte. Dagarna går i 110. Jämt!
Bara en tanke slår mig... du kan inte förändra det som redan har hänt. Att grubbla över om du gjorde rätt eller fel DÅ, gör ingen skillnad alls, för nuet... det enda du kan förändra är det som ska komma. Om äldstadottern fick för lite uppmärksamhet, så fick hon det. Ditt dåliga samvete skapar förmodligen bara ett... otåligt, skuldmedvetet sätt att hantera henne idag - hon vet inte varför hon bemöts så för HON kan inte analysera om hon fick för lite uppmärksamhet... men det påverkar henne framöver, om hon får... skrev uppmärksamhet, idag... Släpp skuldkänslorna, satsa på hur det ska bli framöver... så långt du bara kan... jag tror att det släpper in mest luft i familjesystemet. Bara en tanke! :-)
Jag tycker om det du skrev här ovan, Visionary soul, så klokt och insiktsfullt!
Jag är helt med på den linjen att alltid försöka släppa det förflutna, eftersom det är opåverkbart idag. Koncentrera dig på nuet, för det är där du kan åstadkomma det du vill. Skippa även tankarna på framtiden, för det som ska hända det händer i alla fall. Framtiden innehåller endast oro och ängslan pga. att man inte kan göra något åt det just nu.
Det är i nuet du kan göra de val du vill.
Att du heller inte orkade ringa/träffa din vän i somras är något som du också måste släppa _nu_. Vill du göra något åt det, så kan du göra det. I detta nuet. Annars väljer du att ses/ringa en annan gång.
Var inte så skuldyngd, min vän, du har inget att känna skuld för (dåligt samvete).
Självklart ska det stå skuldtyngd!! *avskyr skrivfel*
... och självklart skulle jag skriva "skev uppmärksamhet", inte "skrev"... ;-) Vet inte om det var en freudiansk felskrivning av något slag, eller bara allmän trötthet! ;-)
Mmm... härligt med kommentarer med substans i.
Jag kände PRECIS som du Manon. Och för tusan SKAFFA ETT PIANO NUUUUU!!!!
Klart du ska. Det är ju något som du också själv kommer att kunna hämta kraft i/ur.
Man behöver verkligen få vandra ut och in i mamma/kvinna/bara människa rollerna. Men är ju i flera roller ständigt. Hemskt att fastna i en.
Men jag förstår hur du känner det. Jag minns att jag en gång, när barnens far för en gångs skull hade kommit hem och hjälpte till att lägga barnen - fick en stund ensam med min äldsta flicka... Att få ligga tätt intill henne när hon somnade. Det blev jättejobbigt. Kändes som att jag hade försummat henne så mycket och att jag borde gjort ditt och datt... tog en massa beslut om hur jag skulle försöka göra framgent. Ja, man tappar ibland fotfästet och undrar om man är en bra mamma osv. Men man är faktiskt så bra som ens barn behöver... kan du förstå det uttrycket. Du är god nog åt dina barn... så är det. Och de vet inget annat och ställer inget krav på nåt annat... Lev nu och njut av dem när de fortfarande är så nära dig...
Känner igen mig.
Det är som om man kommit ut ur en puppa nu när Lillpluttan blivit 4 år. Man vill ta plats. Fast än finns inte tiden, men den börjar komma.
Angående din stora tjej så tror jag man får vara ärlig och bara säga som det är, Jag VILL men KAN inte ge dig lika mycket tid längre. Jag tror barn kan ta det. Det är värre om man inte VILL.
Jag känner ofta att storasyster inte alls fick så mycket uppmärksamhet och kramar och gosar som Lillpluttan får nu när hon är 4 år. När storasyster var 4 år hade hon redan 2 småsyskon. Så jag säger att hon får ha extra mycket kramar nu, om hon vill förstås. och ibland kommer hon bara och spontankramas!