manon

Vilda diskussioner om karriär, jobb och familj pågår på ett diskussionsforum. Fast, ändå en bra diskussion.

Jag har lagt det där åt sidan nu, med barn som hämtas sist. Allt är relativt. På vårt dagis hämtas de "sena" barnen senast vid 16. Så allt efter det är "sent". Det är en ganska hög måttstock. Jag tycker innerst inne inte att kl 17 är så sent egentligen. Jag har däremot känt tryck på mig att hämta tidigt. Outtalat grupptryck. Men som sagt, det har jag lagt bakom mig nu. Jag är hemskt glad över att kunna jobba vanliga kontorstider, kunna äta frukost med hela familjen vardagsmorgnar, kunna gå till skolan tillsammans med dottern. Det jag förlorat på eftermiddagen har jag fått igen med råge på morgonen. Livet är så mycket mindre stressigt då man kan lägga outtalade krav bakom sig. Att kunna lösa det på annat sätt än gå ner i tid.

Så till det kuriosa. Min farmor talar mycket om hjälp i vardagen, städhjälp, hjäp med barnen od. Men hon är uppväxt med det. Min farmor är född grevinna men född som en fattig sådan. Jag har aldrig fått grepp om det där med farmors "fattigdom". Allt är relativt som sagt. Det fanns en rikare gren av släkten med när farmor var ung. Men efter kommunismen jämnade det ut sig och nu är alla lika fattiga. Farmor växte i alla fall upp med kokerska, hemhjälp o.d. Trots det var hon för fattig jämförelsevis för att kunna gifta sig riktigt bra. Hon var envis med och blev balettpedagog mot sin familjs vilja. Och gifte sig med en frånskild man med ett barn redan, min farfar. Det var inte poppis i familjen heller för han hade tydligen redan förslösat ett arv i sin ungdom och levt loppan. Bekymmerslöst och tanklöst under det glada 20-talet. Men hon var djupt förälskad och satte mot sin familj igen. Gift med honom arbetade hon med sitt yrke som hon älskade - sin dans. Och även i sitt äktenskap med min farfar hade hon hemhjälp. Hon kunde satsa allt på dansen. Var livrädd för att bli gravid, men ett barn blev det. Sedan förändrades allt det livet efter kriget som bekant. Hon fick jobba på fabrik men lyckades arbeta sig tillbaka till dansen till slut i alla fall.

Det jag vill tala om är egentligen det sociala arvet. Ibland undrar jag nämligen vad som är ett socialt arv och vad som är resultat av ens egna erfarenheter och personlighet. Som det där med distansen till folk. Att inte se heltidsjobb som nåt hinder för barn. Jag var över 20 år när jag insåg att det inte var så vanligt att man niar varandra inom släkten i Ungern. Jag tror inte det är det allra vanligaste i alla fall. Nu blir jag osäker. Alla artighetsfraser, alla måsten. Allt från bordskick till....jag vet inte. Hur man förhåller sig till människor. Att satsa på sig själv. Satsa på barnen.

Jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag är ute efter. Mer än att livet går vidare och en del släpar efter. Förutsättningarna förändras. Att det tar några generationer att psykiskt byta klass? För inte kan vi leva som farmor gjorde som ung i dag! Och det är vad man själv gör och åstadkommer som är det viktigaste. Inte vart man tillhör. Därför är skolan hemskt viktig som en liten parentes. För man bygger sitt eget liv från grunden, sina egna förutsättningar.

Även om allt detta inte har någon betydelse i dag - men det har påverkat en i alla fall på nåt sätt?

F.ö. mår jag inte riktigt bra. Ett litet envist virus som gör mig matt...


//manon