manon

Jag är nog böjd att hålla med Annaa nu när jag har sovit på saken. N vill ha stöd - som när hon berättade för oss vad hon tycker om läraren - men tycker nog samtidigt att det blir jobbigt med för mycket uppståndelse kring det. Det hela behöver kanske coolas ner även om det känns frustrerande för oss med alla motsägelser.

Ja, jag måste skriva ett hålla-med-inlägg faktiskt. I det här läget måste du tagga ner, precis som ovanstående sagt. Att tagga ner är inte att ge sig eller sluta bry sig, att tagga ner är att samla kraft och få rätt perspektiv.
Nu verkar det mest vara en stor jakt på en "sanning". För som jag sa tidigare - vad är det? Vad är en sanning som någon säger sig ha? Finns det bara EN sanning? Sanningen är endast en _subjektiv_ historia och alla som är subjektivt skiljer sig också åt. Det skapas motpoler och motsägelser. Hitta DIN sanning, Manon. Hitta flickans EGEN sanning. Hitta makens sanning. Och ja, lyssna på läraren. Alla tillsammans har EN "sanning" om detta. Jag väljer att kalla det för "ingång". Alla ni tillsammans har en ingång till problemet.
Er dotter vill ha ert stöd och det oavsett om en lärare kommer med annan fakta. Och dottern ska ha ert stöd oavsett någon annan påstår sig besitta "sanningen".

Det ska stå ALLT som är subjektivt, inte ALLA som är subjektivt...*sorry* ;-)
Den sista raderna "låter" hårda, men de är inte menat så. Jag vet ni stödjer er dotter i vått och torrt och det är det nu ska fortsätta med.
KRAM på dig!

Tack ni alla, jag har läst allt! Men känner mig matt och håller med er med om allt att tagga ner och om sanningen...och att hon fått tillräckligt med uppmärksamhet.
I morse talade jag om för henne att hon ska göra sitt bästa. Då sa hon att läraren inte fattar att hon gör sitt bästa nu trots att hon gör det. Då sa jag till henne att hon ska strunta i vad läraren må tro och tycka och göra stt bästa och det hon ska oavsett vad läraren anser - till slut märker hon att dottern gör vad hon ska eller så gör hon inte det men dottern vet att hon gjort det och inte kommit efter. Jag tror att det gick fram. Hon måste sluta bry sig så mycket om det, hur svårt det är är för att bryta mönstret. Trots all förvirring och allt känns det som att vi når fram till henne på nåt plan. Hon innebär/kommer innebära mycket arbete men det är värt det, det märks. Även om hon kan bli arg och tvär så verkar hon gilla i botten att vi ställer frågor och bryr oss...
Tänker på när småbarnen var mindre...hur lite tid och ork jag hade då att följa upp varje läxa...men det är ingen idé att anklaga sig och ge sig själv skuld - jag kunde inte då, jag var för slut, men NU kan jag...inget är absolut för sent...jag hoppas innerst inne (förutom att hon ska ha ett bra liv med vänner) att hon får mer än medelbetyg i skolan...det finns många högpresterande tjejer i klassen som är väldigt skolmotiverade...Vår dotter är väldigt fysisk, med gympa och ridning som intresse, ingen som sitter länge med läsning eller annat, har hon redan fattat det ser hon ingen mening med att traggla en vända till med det...men jag hoppas på över medelbetyg ändå så hon kan bli vad hon vill när hon blir stor...men det ska jag inte tjata om för henne, bara att hon ska göra sitt bästa...
Men det jag sa till henne i morse verkar ha fallit i god jord...

Samtliga ovan har haft så kloka kommentarer att jag inte har något att tillägga. Att få lite distans är nog vad ni alla behöver. Spontant (utan att veta exakt hur dottern känner) så skulle jag inte byta skola. Det känns inte som lösningen.
Och ha inte dåligt samvete - det löser ju inget. Det är inte för sent att fokusera lite mer på henne nu om hon behöver det.

Lotten, vi måste fokusera på henne istället för dåligt samvete. Inget är försent än. Byta skola känne inte helt rätt heller...även om tanken flyger genom huvudet efter hennes tjat...

Jag har inte varit inne här och kommenterat på ett tag. Det har varit en stridig vecka för mig och jag har inte hunnit med att göra genomtänkta kommentarer.
Nu läser jag vad som hänt och om mötet med läraren. Roligt att det blev ett bra möte trots att det verkade trögt innan. Jag har ju precis som de ovanstående svårt att tro att läraren skulle ljuga om saker som händer i skolan. Om klassen är väldigt orolig som hon verkar beskriva den så har hon nog händerna fulla och därför verkat ointresserad och missat en del i kontakten med Er och med dottern. Hon kan ju ha barn i klassen med mycket större problematik än Er dotter och sånt kan ta på krafterna. Speciellt om hon ska hinna med en egen familj också. Ni har nu fått en bild till av dotterns skoltillvaro genom läraren och den blir ett komplement till dotterns bild. Det är klart att Ni blir förvirrade för bilderna stämmer inte. Och det får Ni nog bara leva med. Så är det och så kommer det nog att vara. Men oavsett så är det viktigt att Ni tillsammans med läraren nu
börjat hitta strategier för att hantera detta. Det kan kännas hotfullt för dottern att Ni talar med varandra men Ni som vuxna i hennes liv måste göra det för att kunna hjälpa henne bäst. För Ni vill ju henne väl.
Låter klokt att inte byta skola i det här läget åtminstone, även om jag blir lite betänksam då jag läser att flera i klassen mår dåligt och har samtal hos Bup. Det verkar som om det är en klass med mycket oro som dottern hamnat i. Det innebär ytterligare en svårighet för dottern eftersom andra barns oro säkert speglar av sig på hennes beteende om hon är känslig som Ni säger.
Dåligt samvete som förälder har man alltid tror jag fast det är oftast inte särskilt meningsfullt för man kämpar ju och sliter hela tiden och gör så gott man någonsin kan med de förutsättningar som står till buds. Sedan kan man bara efteråt begripa om man gjort rätt eller inte. Man får liksom leva framlänges och begripa baklänges när det gäller barnen.
Om jag nu skulle psykologisera lite så har jag svårt att tänka mig att hennes uppmärksamhetsbehov härör ur det faktum att Du hade henne väldigt nära Dig när hon var liten. I så fall handlar det nog mer om att Du var tvungen att lite abrupt i samband med de mindre barnens ankomst
lämna bort henne ur Din famn ganska ofta. Det kan ha varit svårt för ett barn som var van vid total uppmärksamhet. Hon var rätt liten då väl? Kanske håller hon på och krigar med alla till buds stående medel om Er uppmärksamhet eftersom småsyskonen tagit den så länge. Och kanske känner hon sig nu lite tryggare än förut och vågar ge utlopp för det här behovet. Kanske behöver hon Er med fysisk närhet väldigt mycket? Nu spekulerar jag bara rent kvasipsykologiskt. Men en Bup- kontakt kanske kan reda ut begreppen lite och ge Er ett vidare perspektiv att gå vidare med. Ännu mer förvirring kanske för sanningarna i den här branschen är få. Men ett brett perspektiv brukar vara bra att ha med sig, liksom olika strategier för att hantera problem. Det är ju inte farligt för Er att till exempel försöka hitta andra alternativ att tillfredsställa hennes uppmärksamhetsbehov på. Det här skolkriget är ju inte så fruktbart och sabbar ju en del för henne själv. Det låter dumt att säga schemlägg tid med henne, men något ditåt. Jag menar mer att titta igenom Ert vardagsliv och se efter om det går att ge henne mer av Er tid, tid som hon får tillsammans med någon av Er utan att behöva kämpa sig til den. Men sedan parallellt med den också ställa krav på henne att klara av att ta ansvar själv för vissa saker och växa lite.
Man kanske till och med kan prata med henne om det här. Och hon kan var med och bestämma hur det kan gå till. Så att Ni tillsammans blir bundsförvanter som gemensamt bekämpar hennes oro istället för kombatanter i händerna på varandra.
Asch nu har jag brett ut mig igen för länge. Ursäkta, men det här med att försöka förstå barn är så intressant.

Tack, tack Inga! Jag tar till mig det du skriver och ska tänka! Har inget klokt att säga just för tillfället men jag och maken ska prata.