Ber om råd igen - Storasysters trams i skolan

Äntligen fick jag kontakt med hennes klasslärare. Ni som följt bloggen ett tag vet att min stora tramsar med matte f.a. Vägrar göra matteprov och bara visar hur hon avskyr det. Hon gör det fortfarande. Hon kan men vill inte visa det. Nu är den nya matteläraren bekymrad med...

Ett exempel. Hon blir inte klar med matteövningarna i skolan, får det i läxa, gör dem med 80% fel trots att hon kan. Hon får göra om och det blir rätt. Jag blir vansinnig. Hon vägrar göra tester och prov.

Hon lämnar inte veckobrev till oss hon ljuger om läxor. Hon har sagt att de får EN läxa i veckan, det är inte så, de får 2-3 st i veckan till en viss dag.

Jag blir arg, rädd, vansinnig, förbannad, ledsen. Livrädd för att hon ska förstöra sin framtid i sin envishet. Känner mig maktlös. För hon är smart, lätt för att lära men hon vill inte!

Handlar det verkligen om skolan, eller är det nåt annat? Är det nån sorts uppmärksamhetsbehov? Hon är 9,5 år och visar en enorm viljestyrka och envishet. Hur gör man??

En sak jag tänkt på är att hon ska prata med nån oberoende, kanske kurator på skolan ed. Och att hålla järnkoll på henne. Be läraren att vi hör av oss en gång i veckan via mail och telefon. Kalla mig curling, men nu är jag ängslig för hennes framtid.

//manon

Kommentarer
Postat av: Ullis

Klart du inte kan ignorera detta! Så det skulle aldrig falla mig in att kalla dig något så nedlåtande som "curlingförälder". Märkligt begrepp egentligen i en värld som vår. :-/
Ta kontakt med skolkuratorn/skolpsykologen som du skriver ovan i ditt inlägg. Det kan vara bra att hjälpas åt. Under skoltid är hon ju ändå hänvisad till skolan, så det blir i vilket fall som helst för svårt för dig att hela tiden kolla upp henne dagtid när du är på jobbet.

2007-09-12 @ 16:41:49
Postat av: Annaa M

Se till att få veckobreven hemskickade via mail så slipper ni i alla fall det bråket. Många lärare krånglar med det "åh så besvärligt och jag kan inte data" men det ska varenda lärare klara, punkt.
Nä, jag skulle inte dra in kurator/psykolog om jag inte trodde det var några allvarliga problem. Det kan göra saken bara ännu värre. Mellan hade ett trauma kring matte i många år. Hon dignade under bördan av att bara se alla oräknade tal. Tur för hennes mattelärare på mellanstadiet att han redan rakat av sig håret, annars skulle han slitit det i stora tussar.
Först i slutet av högstadiet bestämde hon sig för att de där talen inte hade något med henne att göra. Hon räknade högst 20 tal sista året och hade ett starkt VG i slutbetyg. I ettan på gymnasiet läste hon snabbt in A-kursen och hann med att läsa B-kursen extra.
Äldsta har aldrig velat någonting i skolan. Minsta möjliga möda. Omöjlig att få intresserad av något. Bra betyg från nian ändå, kunde välja och vraka gymnasium. I gymnasiet är det nu som du vet mycket lugnt...hon tentade av en hel oläst kurs i spanska med MVG. (Det är därför hon har extra lite timmar, i stället för att läsa tre språk i trean lämnade hon franskan och tentade av ett års spanska för att kunna gå på en högre kurs. Så fyller hon kurspoängen trots färre lästa timmar.)
Det får inte bli för uppskruvat med skolan!!!!

Postat av: Inga M

Det är svårt att få grepp om det hela på en så knapphändig beskrivning som denna. Och jag är den första att hålla med om att matteboksmatte kan upplevas grymt tråkig, sida upp och sida ner. Jag förespråkar som bekant ett annat sätt att jobba med ämnet. Men det låter ändå som om det inte vore det att matten är svår eller trubbel med läraren eftersom bekymren fortsätter även med en ny sådan. Vad har hon själv för förklaring på detta? Varför vill hon inte?
Du beskriver det som viljestyrka. Men är det ovanligt stark viljestyrka eller ovanligt starka känslor som styr den här lilla damen? Om det är starka känslor så har inte viljan kanske så stor makt. Tvärtom så kan hon känna sig väldigt mycket i händerna på de här svallande känslorna. De kan vara oberäkneliga och svåra att tas med. Kämpigt för en liten 9-åring att föra kamp emot / med. Hon kanske skulle vilja göra som de andra barnen i klassen men kan inte övervinna de egna känslorna av motvilja som för hennes del är så starka. Barn brukar inte utsätta sig själva för att göra saker så helt annorlunda andra barn utan mycket starka skäl. Vi människor är ju i grunden väldigt mycket flockdjur och vill ju som barn primärt inrätta oss både bland jämnåriga och bland äldre. Om det inte finns personliga aversioner med i bilden eller orimliga krav. Och det verkar ju inte vara problemet.
Jag skulle sätta mig i lugn och ro med henne utan alla andra i familjen vid något tillfälle och ställa frågor typ: Hur blir det om Du gör mattetalen? Hur blir det imorgon om Du inte gör mattetalen? Hur känns det i Dig när Du sitter där och ska göra matten? Hur blir det tror Du om Du inte alls lär Dig matte? Hur skulle Du vilja att det var? Hur skulle Du vilja att vi löser det här?
Har Du några förslag?
Och ställa frågorna utan anklagande! Mer som ett sätt att Ni två tillsammans försöker lösa ett gemensamt problem. För om hon har det jobbigt behöver hon en bundsförvant. Detta kan fungera om hennes dilemma handlar om att hon är ett allmänt känsligt barn som har svårt att få viljan att styra över känslostormarna för då vill hon egentligen klara av det här. Men om hon egentligen inte vill fixa det här utan strula så mycket som möjligt för att få uppmärksamhet och Er tid, lärarens tid, fokus på sig, då funkar det inte. För då vill hon egentligen inte lyckas med matten, då vill hon bara vara så trotsig som möjligt så att alla måste syssla med henne.
Jag skulle testa det där pratet i lugn och ro ett par gånger och se om det kan ge något. Men om det inte ger något så skulle jag nog ändå kontakta kurator på skolan och be att dottern får träffa henne / honom, med eller utan Dig. Det viktigaste är inte om hon klara matten eller inte. Där har Annaa rätt. Men det hon medvetet gör är att signalera att hon inte mår bra. Hon har det jobbigt på något sätt och kan behöva ett stöd för att reda ut för sig själv, få ord på, vad det är. Först då¨är det möjligt att göra något åt det. Innan dess är det bara ett hemskt känslospöke som bestämmer över livet åt henne utan en chans att hejda med viljan.
Jaha, så blev det då en lång drapa igen. Men det här är intressant och jag lider med Er. Det är ju jobbigt och gör ont i Er båda tror jag. Jag har ju som speciallärare träffat barn som haft exakt det här beteendet och då har orsakerna varit någon av de två jag nämnt (om det inte rört sig om överkrav eller aversion mot läraren) . Hon är inte den första, eller den sista, även om de inte är så vanliga i skolans värld. Som klasslärare hinner man nog inte träffa så många under ett yrkesliv.

2007-09-12 @ 20:52:04
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: TheHolyGoat

Jag pratade med flickan om det i kväll. Det är inte så enkelt...man känner klart behovet att vara icke-anklagande men samtidigt går det inte att vara hur soft som helst, för hon är rätt duktig på att glida undan på olika sätt. Men jag tror att det blev ganska bra, hon kramade om mig efteråt i a f.
Kontentan var, ungefär, att visst är det problem fortfarande men inte lika illa som i våras enligt flickan. Hon tycker bättre om matte nu. Däremot säger hon fortfarande att hon inte tycker om läraren. Det blev nämligen inte som det sades i våras att de skulle ha en helt annan mattelärare - de har en annan lärare EN mattelektion i veckan och annars den gamla vanliga. Hon tycker att läraren är sur och ilsken (mot alla, inte henne personligen) och ibland orättvis. Jag tror att detta är "sant" i så måtto att det är flickans ärliga upplevelse av läraren - inte bara något hon drar till med för att skylla på. Om det sedan är en rättvis beskrivning eller inte, det är en annan sak.
Incidenten med det hon inte hade räknat färdigt och sedan räknade 80% fel beskriver hon så här: Hon hann som sagt inte färdigt på lektionen. Så är det inte alltid, ofta är hon tvärtom bland dem som först blir färdiga, säger hon, men den här gången blev det så, så hon fick hemuppgift. När hon skulle göra den (och förmodligen inte berättade för oss därför att hon skämdes över att hon inte blev klar under lektionen) hade hon bestämt med en kompis att de skulle leka sedan och kompisen ringde flera gånger för att höra om hon inte var färdig snart, så hon blev jäktad och slarvade. När hon lämnade in sade läraren att hon hade hälften fel och gav henne några muntliga kontrolluppgifter för att kolla om hon inte kunde egentligen och det utföll tydligen tillfredsställande för läraren hade inte sagt något mer om det.
Ur det här kom det enda krav som jag ställde under diskussionen - att i fortsättningen vill jag och Manon få veta om varje läxa hon har samma dag som hon får den. För jag tror att hon kommer att behöva viss uppbackning för att få saker gjorda. Med det menar jag inte att vi ska bevaka läxarbetet som hökar utan snarare att vi måste veta för att kunna se till att hon får tid för det. Det är ju så med henne att hon skulle kunna springa med kompisar jämt om hon fick, men när hon får göra det verkar hon inte må riktigt bra av det, så vi blir tvungna att sätta stopp ibland. Och tid för läxor är alltså ytterligare en parameter som vi måste hjälpa henne att väga in.
Alltså, Inga har nog rätt i att det handlar mest om känslosvall. Känslosvall kring läraren mest.
Jag funderade på om jag skulle kunna ta upp det med läraren på något sätt. Jag kom fram till att jag inte vill göra det. Dels för att vinsterna av att göra så skulle vara osäkra; om man ska vara så där öppna och ärliga om allt kan man kanske tycka att läraren kunde ha rätt att veta vad dottern tycker, eller åtminstone nytta av att veta det - men i den verkliga världen är det ju inte alla som tar personlig kritik så bra. Det känns också som att det vore bättre att behålla det här som något konfidentiellt mellan mig och dottern, så att hon kan fortsätta att berätta för mig vad hon upplever. Då kan jag kanske coacha henne till att få litet mer perspektiv på hur läraren är och till att bättre hantera det faktum att alla inte är perfekta. Det är ju inte sista gången som hon måste fungera ihop med någon som hon inte riktigt tycker om på det personliga planet.

2007-09-12 @ 22:31:26
URL: http://kortast.blogg.se
Postat av: Inga M

Skönt om det ändå är aversion mot läraren och inte något annat. Jag skulle som lärare tycka att det vore guld att få veta sånt. Jag inser ju att som lärare säger man ibland saker som blir fel och det blir missförstånd som man väldigt gärna vill reda ut. Och det går inte om man inte ens vet om något. Barn tar för givet att man som lärare handlar illvilligt fast man bara har missförstått. Det blir så många kontakter varje dag o ofta i ett rasande tempo så ibland blir det fel.
Men Ni borde ju bli kallade till samtal snart och då finns ju ett läge att ta upp det hela utan att det behöver bli så dramatiskt. Ni kan ju förbereda det väl innan tillsammans utan att direkt smida planer. Tala om innan, om det finns episoder som flickan vill beskriva och få förklarat varför läraren gjort si eller så.
Det är en bättre lärdom för livet att påpeka sånt som man tycker är fel, utan aggressivitet, men för att få en förklaring. Att bara acceptera och tiga och lida blir skröpliga
strategier för att hantera dåliga relationer framöver, även om det kräver en viss självövervinnelse att ta itu med dem. Men övning ger färdighet. Jag ser att mina elever som alltid får reda ut sina mellanhavanden själva genom att prata med varandra, istället för att jag går in och "dömer", blir vana vid det och då bygger de inte upp något inre motstånd. Det blir självklart att man säger ifrån när man upplever sig förfördelad.
Sen tror jag att Ni gör helt rätt i att ha koll på läxor och veckobrev och inte acceptera att de försvinner. Det underlättar alltid för Er föräldrar om läraren kan ha fasta dagar för sådant. Då vet alla vad som gäller. Sånt kan man åtminstone önska av sin lärare, sen får man väl se om det är möjligt. Jag har alltid fasta läxdagar och då har föräldrarna lättare att planera för läxläsningen och att kräva fram hemuppgifter ur skolväskan.

2007-09-13 @ 06:37:06
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Manon

Pratade med en annan fd lärare på jobbet. Hon menar på att på grundval av allt hon hört om Dottern så är hon rätt så manipulativ. Läraren var i början klagande på att vi har så många barn så att Dottern blir förbisedd, dottern snappar ju upp dteoch även sagt dteta till mig, hos oss klagar hon på läraren som är orättvis och allt. Sina kompisar kan hon styra med dåligt samvete...denna fd lärare tycker i alla fall att vi ska söka hos Bup innan hon blir tonåring eftersom hon påvisar ett sådant beteende redan nu som 9-åring...
Jag vet inte vad jag ska tro om allt detta. Dottern har uppenbarligen hittat ett sätt att styra vuxna. När jag skriver detta låter det väldigt hårt, jag vet det, men jag undrar om det inte ligger en del i det. Och hon känner av dåligt samvete på en gång, som mitt pga hon gick från endabarn till storfamilj inom loppet av 1,5 år när hon var 5/6 år...Jag vet inte vad jag ska tro eller tänka eller agera. Jag vet att man inte ska uppmuntra tycka synd om mentalitet hos dottern, det blir bara fel och väldigt stort. Hon är väldigt väldigt känslig och lätt för att bli sårad och tycker lätt synd om sig själv. I mångt och mycket annat är hon jätterar och kapabel och självständig. Men detta sätter hinder för henne, det blir inte lättare för henne med åldern om hon har kvar detta beteende...
Jag tycker att det ligger nånting i det den fd läraren säger att hon spelar ut skola/hem mot varandra....
Jäklar om man kunde få henne att fatta att det är hon som förlorar på detta, att få henne att göra saker även om hon inte gillar dem eller personer...

2007-09-13 @ 08:23:28
Postat av: Manon igen

Ens ak till. Jag ringde läraren, gav meddelande att hon skulle ringa för ca 1,5-2 veckor sedan - hon ringde INTE. Jag ringde och påminde, lämnade meddelande i går igen på avdelningen, då ringde hon mellan lektioner. Pratade lite och hon sa att hon inte hade tid just då men skulle ringa under eftermiddagen - NIX, inte gjorde hon det! Känner mig besviken. Det här är viktigt för mig, Hon är jättedålig på att höra av sig. Risken är att även jag blir småsur på henne pga detta som känns nonchalant, det gäller barnets utbildning och väl och ve!

2007-09-13 @ 08:29:25
Postat av: Lotten

Du har fått så många kloka kommentarer av proffs och så verkar ni ju ha kommit en bit på väg i att klara ut det.
Jag läser och lär, dottern är ju bara 7... Just matte älskar hon, men det kan ju komma om andra saker. Det är nyttigt för mig att läsa lite mer om lite äldre barn. Har annars inte hittat de bloggarna eller forumen...

2007-09-13 @ 08:59:32
URL: http://blottenblogg.blogsome.com
Postat av: TheHolyGoat

Inga: "Tiga och lida" - det är inte vad jag menar att hon/vi ska göra. Jag kanske uttryckte mig otydligt. Vad jag menar är att jag vill inte gå till läraren med vad flickan säger JUST NU för att det är för uppblåst och svepande och tilltrasslat. Jag tror att jag måste ha några samtal till med flickan om vad hon tycker om läraren för att få ner det till litet rimligare proportioner och få några konkreta enskilda saker att ta upp. Visst ska man påpeka sådant som man tycker är fel men, som ett befäl sade när jag gjorde lumpen och vi skulle fylla i en enkät om vad vi tyckte: "Det ska vara konkreta saker. Skriv inte att löjtnant Hagman är en idiot, för det kan jag inte göra något åt." (Hagman var alltså han själv.)
Manon: Ja, visst är hon manipulativ, men jag kan undra ibland hur pass medvetet och utstuderat det är egentligen. Absolut kan hon vara "drama queen" och göra stor affär av en del saker (inte minst för att avleda uppmärksamhet från annat som man vill prata om men inte hon). Ändå undrar jag om hon inte ofta lurar sig själv minst lika mycket som oss eller t o m mer. Hon kan suggerera sig till att tro både det ena och det andra...minns du t ex hur rädd hon lyckades göra sig när hon var ensam hemma några timmar häromveckan när hon var krasslig? Jag tror inte att den rädslan var spelad även om den förstås någonstans var opportun när hon så gärna ville att någon skulle komma hem till henne.
Därför tror jag att det är farligt att utgå från att hon manipulerar medvetet. Det blir så lätt mer konfrontativt än konstruktivt. Jag tycker att för mig brukar det funka bättre att utgå från att oavsett om det hon säger är "sant" i något slags objektiv mening så är det i alla fall förmodligen vad hon ärligen tror här och nu. Sedan kan man genom att resonera få proportionerna på det hela litet mer under kontroll och, i bästa fall, komma fram till vad som ligger under. Men enkelt är det inte.

2007-09-13 @ 11:40:27
URL: http://kortast.blogg.se
Postat av: Annaa M

Är förstås svårt att vara tvärsäker när man inte har hela bilden klar för sig, Inga säger. Men att gå till Bup i något slags förebyggande syfte för så
pass vaga "symptom" som du beskriver verkar rätt överilat.
Rättesnöret måste ju vara: Mår mitt barn verkligen dåligt eller är det skolan/jag som förälder som tycker att hon inte fungerar som de/jag vill!
Något som Inga säger upplevde jag faktiskt som ett problem i olika grad för mina flickor i grundskolan; uppfattningen att barn egentligen
vill vara så lika andra som möjligt. Framförallt min Mellan har under hela sin skoltid slagits för rätten att INTE vara exakt likadan men ändå få vara med. Minns när hon i trean hade varit med om en sån där klassisk kompisseparation och suckade; "I min klass ska alla vara så vanliga som möjligt och vanligast av alla är M." Det är klart att de var tvungna att skiljas åt och att hon hade svårt finna någon annan...
Fortfarande i gymnasiet tycker jag samma sak gäller. Det är besvärligt med elever som inte är tillräckligt likadana. Och könsrollerna är bestämda. Tjejiga tjejer premieras och föredras. Framförallt av kvinnliga lärare!
Mina flickor är ju väldigt olika, men har båda haft problem med att inte ha passat in i standardramen som skolan så gärna vill ha. En tjej ska vara en fnittrig fjortis, en "duktig" elev ska brinna av kunskapstörst. Båda har protesterat på olika sätt. Mellan genom att inte räkna. Äldsta vägrade "Forska" och sedan redovisa i text och bild. Det som hon hatade mest av allt men fick som uppgift när hon var uttråkad.
Jag vet faktiskt inte vem som kom på idén men i sexan fick hon undervisningsfri tid i stället och fick "praktisera" i en etta några timmar i veckan.
Utvikning från ämnet kanske.
Jag tror nog det är bra att låta tillfälliga stormar lägga sig. Äldsta kan fortfarande vara dramatisk i sina skildringar av hemskheter i skolan. Men jag har lärt mig avvakta. Ofta när jag tagit upp saken bara någon vecka senare så har det visat sig inte vara så farligt "man måste väl få komma hem och oja sig lite det gör ju du också!" När hon hellre dör än går till skolan och sånt. Nu är det hela snart över och i backspegeln har dock det mesta lagt sig. Hon går inte ut skolan med de betyg hon kunde ha fått, men det ordnar sig säkert ändå.

2007-09-13 @ 12:25:46
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Manon

Tack ni alla som engarerar sig! Jag tänkte på vad Annaa skriver - "Mår mitt barn verkligen dåligt eller är det skolan/jag som förälder som tycker att hon inte fungerar som de/jag vill!"
Det måste vi tänka på. Hon har tramsat med matten sedan vi flyttade och hon började i andra klass här vi bor nu. Hon säger att det inte gått fort fram, de hade redan lärt sig de de gick igenom i tvåan i nya klassen. Matteboken var trist och hon ville ha en sådan som på förra skolan. Läraren lovade henne en sådan bok men uppfyllde aldrig löftet vilket vår dotter ser som ett enormt svek och att lärare "ljuger" vilket jag kan förstå. Läraren sa när jag taalde med henne att hon är orolig över Dottern kunskapsmässigt. För mig hemma låter detta främst som ett skolrelaterat problem. Alla kan inte passa alla och läraren här "förstår" inte hur Dottern funkar riktigt, är jag övertygad om. Den förra visste hur envis och känslig Dottern var och var väldigt tydlig och rak mot henne vilket dottern uppskattade, tror jag. Det uppfattar inte jag som att denna lärare gör riktigt. Inte på samma sätt. Och att lova men inte hålla är stort i Dotterns värld. Det var en riktig avbräck i Dotterns förtroende mot läraren.
Allt det där förstår jag, frågan är hur man ska få dottern att förstå att hon nu måste ställa sig över detta. Hon KAN så några luckor finns inte än.
Det är bara hon som förlorar på detta.
Annaa - menar du att de separerade på kompisar bara för att typ? Så dåligt i så fall. Tänker på standardmallarna...Detta är en stark envis känslostyrd tjej vi har. Inte den lättaste att kontrollera. Fast vi tycker oss se att självförtroendet inte är lika stark som från början...
Vill verkligen barn vara likadan eller är det nåt vi förväntar oss av dem för det är det enklaste för oss vuxna - speciellt i undervisningssammanhang?

2007-09-13 @ 12:37:31
Postat av: Manon

Vad jag menar lite dunkelt tänkt är att jag i botten inte tror att hon mår dåligt faktiskt, men hon reagerar på saker hon tycker är fel/besvikelser på ett inte konstruktivt sätt.

2007-09-13 @ 12:39:18
Postat av: TheHolyGoat

Mmm...men man får vara litet försiktigt i hur man tolkar vad dottern säger om läraren. Inte för att hon skulle ljuga om det men hon verkar ha fastnat i en sådan uppfattning om henne att hon är litet överbenägen att tolka det som läraren gör och säger negativt.

2007-09-13 @ 12:56:31
URL: http://kortast.blogg.se
Postat av: Nynna

Hm... funderar.
Min dotter fungerar ungf. likadant när det gäller görandet av läxor osv. Hon hatar också matte... men är smart.
Jag kan inte låta bli iallafall att undra litet över två saker. 1. Var hon alltså ensambarn med dig under en längre tid innan ni blev storfamilj? det borde verkligen bli, om än omedvetet en stor förändring vad gäller att bli sedd och bekräftad.
2. Detta att hon ljuger. Ljuger hon BARA när det handlar om matteläxor, eller även andra saker?
Hon anklagar läraren för att ljuga, men ljuger själv. Vad har hon för erfarenheter av lögn?
Sen kan jag rekomendera en kontaktbok.
Det hade min dotter fr o m fyran, men man kan ju ha det tidigare.
I den boken kan lärare och föräldrar ha samtal med varandra. Man skriver i boken och stoppar den i skolväskan helt enkelt. Och var och en har ansvar att titta i boken varje dag.
Eller enligt ett uppgjort schema som kanske på måndagar eller så.
Och visst kan man få information via mail...
Jag är övertygad om att detta kommer att lösa sig... Spendera bara litet mer tid med henne... och lek fram matten..

2007-09-13 @ 13:54:45
URL: http://nynnas.blogg.se
Postat av: Manon

Lite svar:
1) Japp, hon var ensambarn med oss i 4,5 år, sedan kom lillebror och efter honom twinsen inom loppet av 1,5 år. 3 syskon producerade inom loppet av 1,5 år!
2) Nog kan hon småljuga som de flesta barn...så inte bara...men inte så här som om matten! Inget vi sett som problem. Slinker undan liksom ibland...erfarenhet av lögn - det måste jag grunna på! Vet inte på rak arm...
Frågan är om kontaktboken verkligen skulle åka med i väskan! Hon går i fyran nu! Maila med läraren borde vara bättre...

2007-09-13 @ 14:08:56
Postat av: carulmare

Nej, men... och helt utanför ämnet:
HolyGoat = Herr Manon?! Visste alla det utom jag?! :)

2007-09-13 @ 15:09:37
URL: http://carulmare.blogspot.com/
Postat av: Annaa M

Att rota i barns skolväskor anser jag vara ett övergrepp på den personliga integriteten efter dagis! Där är jag stenhård. Skolväskan som ett kommunikationsmedel mellan hem och skola är just ett ont påfund av Hem och Skola. Mail och telefon, men inga kontaktböcker.
Nej Manon, nu missuppfattade du mig i mitt ordsvall, inte så konstigt. Separationen stod flickorna själva för på känt dramatiskt tjejmanér. "Jag kan inte vara kompis med dig längre för killarna tycker du är så knäpp!" En framsynt lärare såg till att de kom i olika klasser i fyran när klassen delades (utmärkt!) och de har aldrig mer talat med varandra. (Däremot träffar jag pappan ibland.) Just den läraren var suverän just på att plocka fram det goda hos alla, lustigt nog gillade inte M henne särskilt mycket, trots att hon genomgick en enorm utveckling när hon fick komma till den klassen.
Jag skulle kunna säga så här; stackars N som måste ljuga för att trassla sig ur ett knepigt läge som hon hamnat i för att en lärare inte kunnat hantera situationen! Så mycket konstigheter jag träffat på i skolan så förvånar det mig inte alls.
Det är sorgligt att matte ska bli ett sånt trauma för många barn. Och dessa förbannade läxor som ska tragglas med och riskera döda den sista lilla lustgnista som kan finnas kvar för lärandet...
Men ta er tid till ordentligt samtal med läraren. Både med läraren i enrum och med N med.
Än så länge kan det väl inte vara någon fara med hennes kunskaper och framförallt kan ni ju än så länge hjälpa henne. Inte bara traggla läxor utan helt enkelt göra matte.

2007-09-13 @ 15:26:04
Postat av: TheHolyGoat

Jag vet inte om jag vill fokusera så mycket på just ljugande i det här fallet. Min aning är att flickan ljuger varken mer eller mindre än de flesta i hennes ålder. Tar hon till större lögner gör hon det av rädsla och verkar inte må bra av det.
(Carulmare: Jag skrev om det hos mig för ett par veckor sen. "Alla" - nja, jag har väl inte så många läsare där.)

2007-09-13 @ 15:41:09
URL: http://kortast.blogg.se
Postat av: Inga M

Det här är ju intressant o outtömligt som ämne!
Ett par saker:
Kontaktbok fungerar sällan bra om eleven är arg på läraren och skolan. Då upplevs den mest som svekfull kontakt bakom barnets rygg mellan föräldrar och lärare. Den riskerar att "förkomma" eller "förolyckas", eller ännu värre hamna på drift med allt som står i den av personliga saker. Tror inte på kontaktbok här.
Alltså så här som läraren gjort får inte en lärare göra; säga att barnet ska få en annan bok och så inte ordna det. Löften till barn är heliga och ska hållas: påminn läraren och säg som det är att dottern känner sig sviken. (Boken kan betyda mer än att bara vara en bok. Den kan vara en symbol för en människa (den förra läraren) som dottern tyckte om och som hon saknar.) Det här med boken som hon var lovad och inte fick måste nog Ni som vuxna ta itu med utan dottern. Ni behöver inte godta att en lärare behandlar Ert barn så. Ni bör nog också påpeka att Ni har försökt få kontakt med henne men att det har dröjt väldigt länge innan hon hört av sig. Det är för slappt när Ni är oroliga. Förklaring bör kunna avkrävas. Löftet om ny mattelärare som sedan inte infriades måste också upplevas som svek från dotterns sida. Det kan man däremot inte göra så mycket åt, bara hacka i sig.
Rota i barns väskor ska vi lärare inte göra, men föräldrar måste nog för att hjälpa barn att hålla ordning på saker och ta upp blöta kläder, kolla läxor, lappar och dy. Det bör man nog vara överens med barnet om. De flesta
barn i den åldern kan inte ta ansvar för det själva utan behöver hjälp med det.
Om lärare och föräldrar är oense om tagen, som Ni är nu (och med all rätt tycker jag nu när bilden börjar bli allt klarare) så vädrar barn genast detta och
kan utnyttja läget: För läraren beklaga sig över hur det är hemma och för föräldrarna beklaga sig över hur det är i skolan = manipulerar. Det är socialt avancerat och alla ägnar sig åt det mer eller mindre, vuxna och barn. Men i det läget Ni är nu så är det inte bra. Ni behöver komma överens med fröken om hur det egentligen är och vad Ni ska göra åt det och göra det tillsammans. När en lärare har försyndat sig här uppenbart så är det svårt att lägga ansvaret för att det blir tillrättalagt i barnets händer. Jag tar tillbaka det jag sa förut.
Det kan vara bättre att Ni pratar med fröken själva utan barn med först kanske. Ni kan begära att få ett samtal utan barn om Ni känner för det. Huvudsyftet med det är ju att Ni ska delge varandra vad Ni ser och hör hemma och på skolan (kan vara helt olika bilder, barn är olika hemma och i skolan) och försöka komma till något gemensamt för att hjälpa henne.
Som förut så gäller att så här på avstånd blir det en mager bild av både barn och skola, så det jag skriver och funderar kring kanske inte alls stämmer. Ni får ta det som lite lösa tankar långt bort i från och inte som råd egentligen. Välj och vraka.
Annaa: Barn vill oftast inordna sig efter gruppens förväntningar och vuxnas förväntningar, men en del barn gör det inte och har oftast i
så fall goda skäl till det. De barnen har också fullt ut rätt att bli accepterade även om de väljer andra vägar. Helt rätt. Ville bara förtydliga.

2007-09-13 @ 17:20:20
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Manon

Tack Inga! Kontaktbok tror inte jag heller på den kan "förolyckas" på tusen olika sätt. Läraren påpekade då jag pratade med henne (hon har fortfarande inte ringt upp igen) att hon och andra lärare sitter kvar till kl 16 i ett klassrum en gång i veckan för läxhjälp och till förfogande för föräldrar men JAG känner, men alltså vi JOBBAR då! Och har små barn att hämta. Jag tycker mail och telefon är enklare. Jag sa det till henne att det går inte direkt för vi jobbar då och jag misstänker att det är det som gör att hon tror att vi till en del inte bryr oss. Men, åka från jobbet 14.30 en dag i veckan för att prata med henne? Det går ju inte! Nån gång då...men då får jag inte den kontakten JAG vill ha! Jag ska ringa henne igen.
Tack också för att du konfirmerar Dotterns känsla av svek gällande matteboken. Det tyckte den fd läraren med var tokigt att läraren INTE höll sitt löfte...Jag tycket inte om att skriva "manipulerande" för jag tror inte det är medvetet och utstuderat utan på den nivån du beskriver det. Fast den fd läraren
verkar mer böjd åt att tro att det är utstuderat men där tror jag hon har fel. Nåt har gott troll mellan henne och denna lärare. Jag är också besviken över att det inte blev så att det blev en ny mattelärare helt. Tror att Dottern hade uppskattat det. Jag funderar på att vi ska be om ett enskilt möte för samarbete mellan oss och skolan. För ärligt - jag tror INTE att Dottern mår dåligt, faktiskt. Hon behöver inte BUP, det är en relation hon försöker hantera och matte. Hon kan vara som Annaa beskriver, drama queen och allt, allt är så hemskt en dag och så är dte inte alls så, det vet vi.
Tack ni alla för inputen! Känns skönt med en blogg så här och kunna dryfta dessa saker! Skolan känns viktig.

2007-09-14 @ 09:59:00
Postat av: Annaa M

Skolan är viktig, men kan också ta oerhört mycket energi när det inte fungerar!
Jag blir så upprörd. Visserligen tror jag inte att läraren menade att någon av er skulle komma mer än någon enstaka gång på sån där läxhjälpstid - men den där tiden är väl just läxhjälpstid, inte en stund för allvarligt samtal i lugn och ro med en lärare. Läraryrket är inte ett "kall" där man ständigt ska vara till hands dygnet runt men om man undervisar så pass små barn och tror att arbetsdagen även vad gäller föräldrakontakter ständigt kan vara slut klockan 16:00 då har man nog kommit fel!
Jag har ju tidigare skrivit om vilken skandal en lärare på Mellans högstadium tyckte det var att några föräldrar tagit reda på hennes hemnummer och ringt hem. Bl a jag en kväll när Mellan var försvunnen, ffg på ett år hade hon gått med kompisar och jag hade trots ett års tjat inte fått en klasslista så jag kunde ringa runt och fråga efter henne. Då kom det ett upprört brev hem till alla föräldrar där läraren talade om att hon var kränkt i sin integritet. Till hennes försvar ska sägas att hon inte var behörig lärare.

2007-09-14 @ 10:25:47
Postat av: Manon

Nej, Annaa, tror inte heller att hon menade varje vecka men som du säger, ett förtroligt samtal då känns inte möjligt. Det ska vara till läxhjälp och föräldrakontakter MEN alla vill väl inte dryfta sina barn in public där heller??
Nej, det är inget kall men jag tycker hon är slarvig.
Åh, kära nån det där med Mellan! Klart du var tvungen att ringa!!

2007-09-14 @ 11:02:16
Postat av: Inga M

Jag vet inte orsaken till att just den här läraren inte vill ta kontakt annat än genom att erbjuda läxhjälpstiden. Det verkar dumt precis som Annaa skriver. Därmot vet jag att en del skolor går ifrån systemet med undervisningstid som reglering av lärarnas arbetstider. Hittills har det ofta varit så att man som lärare är skyldig att undervisa exempelvis 27 lektioner i veckan och göra sammanlagt 35 klocktimmar på skolan inkluderande undervisning och planering och resten av arbetstiden får göras utanför skolan, exempelvis hemma med telefon, föräldrakontakter, rättningar osv.
Men en del arbetsgivare kräver nu istället närvaro av lärare i skolan hela arbetstiden och då faller det här med telefonjour och möten kvällstid. De flesta lärare vill ha kvar den mer flexibla arbetstiden som gör det möjligt att ha föräldasamarbete även efter klockan 4 på eftermiddagen, men tvingas in i nya avtal och då kan det bli väldigt mycket prestige i det hela. Och att både göra full dag på skolan och sedan ha kvällsarbete är orimligt. Som en del annat i skolans värld så handlar det om politisk lekstuga och skrivbordsprodukter som inte fungerar i praktiken samt beslut som fattas över huvudet på de som är närmast verkligheten. Märkligt nog har facket varit en pådrivare här utan att ha stöd från sina medlemmar.
Men jag tror ändå att en bra början är att Ni får prata med läraren i lugn och ro utan barn och att Ni kanske båda föräldar skulle vara med. Som lärare upplever jag det oftast som mest fruktbart att båda kan vara med om det är möjligt.

2007-09-15 @ 08:26:00
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Manon

Vilket jobbigt läge för lärare! Jag kan förstå problemet men tycker ändå att hon är dålig på att höra av sig. Hon har fortfarande återigen inte hört av sig som hon lovat. Jag ska ringa henne men innan dess prata med maken och se (när hon ändå dröjer med att ringa tillbaka), så vi kan pratat med henne öga mot öga om situationen.
Har pratat med henne tidigare men hennes läsning har varit att vi sitter och gör läxtalen tillsammans med Dottern, men alltså, det måste till nåt annat! Vi kan inte gå till skolan och sitta bredvid henne och göra proven hon vägrar göra!

2007-09-15 @ 09:37:39
Postat av: Ullis

Carulmare: nej, jag visste inte heller att Herr Manon hade ett annat alias också, men gissade på det då jag läste hans första inlägg här ovan. :)
Att vända sig till en kurator på skolan är inget misslyckande såsom Annaa kanske (jag vet inte, men jag undrar) tolkade att jag menade. Att flickan får prata med någon ANNAN än sina föräldrar och lärare är för att hon ska kunna få ventilera saker hon kanske inte vill berätta. I hennes ålder vill många barn ha ett alldeles eget utrymme som inte de vill dela med föräldrar men kanske BEHÖVER få ventilera med någon utomstående. En kurator har tystnadsplikt.

2007-09-15 @ 09:57:19
Postat av: Manon

Jag förstår det Ullis. Frågan är om Dottern kommer tycka att det blir för "stort". Hon komemr vara misstänksam.

2007-09-15 @ 11:07:26
Postat av: Lene

Hej!
För att lugna er kan jag berätta att det finns fler barn som er dotter. Jag har jobbat som lärare i 4 år, är inne på mitt 5 nu, och redan träffat på flera stycken. Er dotter är inte unik på något sätt. Ta inte det hela på ett allt för stort allvar. Skolan passar helt enkelt inte alla elever lika bra. Oftast är det de kreativa barnen. Kanske är er dotter en av dem? Om barnen inte har inlärningsproblem av något slag brukar det ändå oftast gå bra. Menar med detta inte att ni ska strunta i det hela, vill bara lugna er lite, avdramatisera.
Det man som förälder kan göra är att hålla koll på läxdagar och vilka läxor barnet har. Kanske kan ni göra upp ett läxschema hemma. Kan ni inte komma överens om att ni ringer/mejlar till läraren en gång i veckan?! Jag skulle tycka att det skulle kännas oerhört skönt om det initiativet kom från föräldrar istället för från mig. Dåligt av läraren att inte höra av sig när hon sagt att hon ska göra det.
/Lene

2007-09-15 @ 15:15:00
Postat av: Linda med grabbar

Hejsan!
Jag tycker att det Lene skriver här ovan är väldigt klokt.
Jag själv har alltid varit anti-matte och så vitt jag har förstått är det vanligt just bland tjejer. Jag tillhör också kategorin som har lätt för att lära men då måste det finnas ett intresse. Enda upp i gymnasiet var jag oerhört "barnslig" när det kom till just matematik - det var trist, då struntade jag i det! För mig har det väl varit så att jag inte riktigt har förstått vitsen med det. Att kunna räkna, och grunderna i matte - visst, men allt annat? Nej, tack... *ler*
Jag tycker dock att det är bra att du "curlar" (fast inte är det väl curling för att man engagerar sig?) - jag önskar att mina föräldrar hade varit likadana. Och jag tycker det är sorgligt att lärare inte engagerar sig mer, som t.ex. hör av sig när de har sagt så. Oroväckande, minst sagt.
Men jag tror också att det är viktigt att inte göra en FÖR stor sak av det. Hon är trots allt ung och kan hinna ändra sitt tycke flera gånger om. I de fall det bara gäller ett ämne så tror jag inte heller att hennes framtid står på spel. Tro mig, min skolgång var oerhört strulig och det gick bra ändå. Risken med att "trycka på" är att det i slutändan får motsatt effekt. I synnerhet med tanke på att hon är viljestark och envis. (Precis som jag) Att stötta henne, lyssna och uppmuntra är förmodligen det mest riktiga och så vitt jag kan se; gör ni just det.
Ha en fin helg!
Kram
Linda

2007-09-15 @ 19:00:03
URL: http://bloggen.blogsome.com/
Postat av: Manon

Tack ni, Lene och Linda! Min magkänsla nu är också att ta det lugnt. Det jag vill är just att få regelbunden kontakt med läraren en gång/vecka. Mail tycker JAG borde absolut inte vara betungande. Vi har sagt till dottern att hon måste säga till om en läxa samma dag hon får den också. Hon har INTE svårt för att lära alls, tvärtom. Men just matte har det gått troll i.
Nån sorts maktkamp tror jag har uppstått till viss del mellan henne och läraren. Och det var SYND att läraren inte höll sitt löfte om den nya matteboken Dottern skulle få istället för den de hade i klassen i trean. Dottern är efter detta än mer skeptisk till läraren. Läraren har även uttryckt oro för läsningen men det har jag tagit med ro, för i LUSningen så är hon ca 2 steg ÖVER var man högst borde vara i sin klass, alltid varit oavsett årskurs (och nej hon kunde INTE läsa och skriva i dagis:)) men hon hade inte funnit en bra bok som hon velat läsa. Blivit en maktkamp där med. MEN - nu börjar Dottern läsa! Minns att jag var likadan på den punkten...jag började läsa, sluka böcker då jag var ca 10/11 år, inte innan. Det ger en vsis trygghet för jag vet ju att det gick bra ändå:)). Och oroa sig trots att hon är ÖVER det man ska? Näää. Och en sak till är att Dottern är född sent i december, ett år yngre än de flesta, det gör en del i skolarbetet, det tror jag. Och hon är fysisk, kroppslig, har inte alltför stor ro att sitta och läsa längre perioder, det börjar komma nu, bara sista månaderna så där har jag aldrig varit orolig! I början så klagade även läraren på att hon och en annan var för mycket bästisar och tighta och de arbetade aktivt för att sära på dem. Det gjorde inte nån av tjejerna bättre inställda till läraren. Den andra tjejens manmam tog det med ro, hon sa tom till sin dotter efter föräldrasamtalet att inte lyssna på läraren! Att det inte är nåt fel med att ha en bästis. I dag är tjejerna vänner men umgänget har utökats. Denna läraren är bra på andra sätt, men, lite opsykologisk ibland tror jag.
Jag tror att kurator vore överdrivet i etta fall och Dottern skulle se det som straff. Tror absolut inte att hon skull öppna sig för nån dylik, hon är inte av den sorten. Som sagt, hon skulle se det som straff. Och det hon gör är ju "vanligt" beteende, om än icke-konstruktivt, allt är inte kul och man reagerar olika på det och hon är av den envisa typen.
Märkligt - att ha barn på 3 och 5 år känns superlätt. Visst blir det konflikter men små barn små bekymmer, mycket kan man låta bero...allt efter de blir äldre uppstår dylikt som med Dottern...Det är svårare att hantera än nån som bara skriker för att de vill ha glass eller nåt elelr ryker i hop om samma leksak:)! Inser att som förälder vill man att det ska gå så bra som möjligt för ens barn MEN den som verkligen kan göra nåt åt det är BARNET! Vi kan bara stå bredvid och se på vad ungen gör med sitt liv och det är ju så det är, det är hennes liv...därav känslan av maktlöshet och frustration. För man vet ju att det är bara BARNET som kan göra nåt...
Nej, jag får ringa igen och få henne till att ha regelbunden kontakt med oss och prata med Dottern och se till att hon gör läxorna.
Kan som kuriosa berätta att jag under gymnasiet skolkade fullkomligt från gympan under ett helt år. Efter första året med alla krav och längder man skulle hoppa gav jag upp:). Men så spelade ju inte det betyget nån roll. Under ett helt år gick jag och en annan och fikade VARJE gympalektion. Året därefter satt vi igenom en en del gympalektioner och fick en 2-a efter bassning från läraren! Usch för skolgympa, vad jag avskydde det!!! Det gick bra ändå:)))!!!

2007-09-16 @ 07:24:45
Postat av: Ullis

Ja, du känner din dotter bäst. En del barn vill prata löst med en utomstående en del vill inte. Många tror att det behöver innebära så speciella omständigheter att prata med en kurator, men att prata med en kurator alternativt en skolpsykolog är som ett bollplank bara. Ett ställe man FÅR prata om knäppa lärare utan att det får konsekvenser. Jag har den attityden eftersom vi talar om mitt yrke, men visst vet jag att väldigt många lägger in så mycket mer i orden "att tala med en kurator/skolpsykolog". Det är trist.

2007-09-16 @ 11:53:47
Postat av: Manon

Ullis - nej det handlar INTE om skam alls!! Dottern kanske skulle behöva det men jag tror faktiskt att hon skulle se det som straff och inte lita på att kuratorn "skvallrar" tyvärr...Jag förstår att du tycker det är trist med den attityden, för det ÄR det! I nuläget gör vi inte så utan försöker fixa så att läraren har mer kontakt med oss!! Sem får vi se hur det utvecklas...än så länge finsn det inga kunskapsluckor.

2007-09-16 @ 16:42:57
Postat av: Ullis

Attityden jag skrev om ovan menade jag hänger mer ihop med vuxna än med barn. Jag var inte tydlig nog!! Oftast är barn mer frisinnade än vuxna som ofta kopplar ihop kuratorer och psykologer med att något är knäppt. Så menade jag! =)
Att ni valt lösa det genom att ha mer lärarkontakt förstår jag! (skulle gjort likadant själv! :))

2007-09-16 @ 17:51:38
Postat av: Annaa M

Måste bara få svara Ullis här - eftersom hon inte finns någonannanstans! Min erfarenhet som 3-barnsförälder är dessvärre precis tvärtom. Att vi vuxna kan ha idén om att det skulle hjälpa att prata med någon annan vuxen men att det är i stort sett det sista barnen kan tänka sig. De lär sig känna lukten av att bli betraktade som problem på långt håll. Bara det där att bli hämtad eller gå ifrån mitt i en lektion och gå och knacka på en särskild dörr! När min dåvarande 10-åring såg att det stod vilka expeditionstider skolkuratorn hade och det inte stämde med hennes tid vågade hon inte ens knacka, sen gick hon aldrig mer dit. Samtal med skolsköterskan tyckte hon dock var bättre, hon kände på sig att "syster" inte var lika tungt.
När det verkligen var allvarliga problem med mobbning av Pojken hade vi god hjälp av skolkuratorn. Snabbt samtal för att kolla av läget. Snabba resoluta råd som var utmärkta. Inte politiskt korrekta kanske, men väldigt bra.
Minns från min egen gymnasietid att många av oss gärna självmant gick till skolkuratorn med diverse problem och frågor. Men då hade vi valt själva och inga föräldrar var inblandade.
Så där, nu ska inte jag förlänga den här debatten mer!

2007-09-17 @ 22:15:37
URL: http://annaamattsson.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback