Ensamhet?
Pratade med min farmor i dag. Jag orkar inte berätta allt, alla vändningar. Kan bara berätta att min far, styvmor och deras två minderåriga barn är i Budapest just nu. Att min styvmor rusade högröd, arg och gråtande ut ur farmors lägenhet för min farmor hade ett förlslag till dem som även kan gagna mig.
Min farmor säger att det inte kan bli bättre nånsin. Min styvmor har en alltför stor svartsjuka gentemot mig. Minsta lilla som kan gagna mig gör henne i obalans. Min farmor har alltid stått på min sida, hon är den som agerat som en riktig förälder, hon är den som är min mamma. Det stör min styvmor. Hon har nu två barn med och vill att de ska få det bästa och jag...ska helst inte finnas...Det handlar om eventuell framtida arv, om hur min farmor vill dela upp det kort sagt...
Jag mår som sagt bäst utan mina föräldrar. Varje gång jag hör om dem blir jag - ledsen. Detta är inte nåt som hänt bara i min barndom. Hatet fortgår. Att vara föremål för en sådan illvilja och svartsjuka från min styvmor. Att ha en sådan ryggradslös feg far som hellre låter sitt barn förgås än förlora sin fru. Att jag inte är värd att få eller ha nåt över huvud taget!
Jag vet att detta är svårt att greppa. Att det är så oförståeligt att nån kan känna så gentemot ett barn, som jag var, och att det fortsätter. Att nån (min far) tillåter det att ske om och om igen.
Min farmor sa till mig i dag att det är skillnad på mig och deras två gemensamma barn. Att hon vill dela 50/50 mellan mig och min far för alla åren de förstört för mig under min barndom. Att de två andra klarar sig för de har växt upp helt annorlunda. Min farmor är den som ansett och anser mig vara skyddsvärd. Jag vore inget utan henne.
Just nu, ansikte mot ansikte med detta och att återigen få veta vilken hat och svartsjuka jag är föremål för känns det tungt och obehagligt. Det existerar än. Det blir aldrig bättre. Mina barn kommer aldrig att få en farfar med detta, jag aldrig en far. Jag vet att detta låter fullständigt ofattbart för nån som växt upp hyfsat normalt, men det är min verklighet. Sinnesro kan jag bara ha utan dem. för med dem så existerar det jag flydde i från i högsta grad. Det är inte över och kommer aldrig gå över.
Min farmor är nu nära 90 år. Jag måste tänka tanken att hon kommer en dag att inte finnas. Men hennes kärlek kommer att finnas och leva. Utan det jag fått av henne skulle jag absolut inte existera. Hon är dessutom den enda familj jag har förutom min man och mina barn. Hon är den enda jag kan lita på finns och älskar mig villkorslöst.
Hur jag växte upp, speciellt tiden hos dem, min far och styvmor, det var aldrig på normal nivå. Det handlar inte om enstaka oförätter. Det handlar om systematiskt utfrysning. Att hon vägrade gå på toaletten direkt efter mig (ett barn), att jag inte fick äta tillsammans med dem för hon tålde inte se mig vid matbordet och liknande. Att jag inte fick sitta i solstolen för mitt svett var så äckligt. Det är några få ytliga saker som går att peka på. När hon sa att om hon fick ett barn som liknade mig skulle hon kasta det i soptunnan. Farmor säger att min styvmor var avundsjuk även på mitt utseende. För min styvmor är inte vacker och överviktig, jag var liten och nätt. Och på nåt underligt sätt känns det lite skamligt att skriva om det. Att jag var så hemsk. Fastän jag nånstans vet att det är de som betedde sig illa. Men ändå. Skam att inte vara värd att älska. Jag tror ärligt talat att det mer handlade om psykisk misshandel. En mobbning hemma som pågick i åratal. Mobbning av ett barn som dessutom redan haft det svårt med flertal separationer bakom sig. Aldrig känna sig trygg och alltid känna sig fel och dum. Och den pågår hos dem än.
Enda sättet att leva lyckligt är utan dem och utan att höra några nyheter om dem. Det där kommer aldrig att ändra sig. Jag fattar inte själv att folk kan bete sig så illa mot barn. Och nånstans funderar jag på om jag har skuld i det hela. Kanske är jag en hopplös och omöjlig människa. Eller kanske inte. För hatet är så ofattbart. Även för mig. Men redan som 7 år? Kan barn vara så hemska?
//manon
Jisses, det låter för mig mest som psykisk sjukdom, det är svårt att fatta att det bara kan vara ondska hos en frisk person! Om arvet så har hon väl inget alls att säga till om, din styvmor, det är inte hon som är släkt.
Jag vet ju inte hur ungerska arvslagar ser ut men enligt svensk lag så måste minst hälften gå till bröstarvingar, i detta fall din far och hans ev syskon, resten testamenterar man hur man vill. Det är först när bröstarvinge är avliden som barnbarn har laglig rätt till arv. Bröstarvinge kan aldrig göras arvlös - men däremot kan man mycket väl alltså testamentera hälften av sin kvarlåtenskap till ett enda barnbarn.
Jag börjar fundera också åt det hållet faktiskt, nåt i all fall...ungerska arvslagar säger att 50% måste barnen få, resten 50% får man göra som man vill med!
Min farmor är stark, hon bljer sig inte men förfäras. Hon vill gärna vara rättvis och därför fördela 50/%0 mellan mig och min far. Trots allt har hon och jag mer en mamma - barn relation än farmor/barnbarn. Jag känner för henne som mamma och hon för mig som sin dotter. Men ledsen är hon också över att relationen till hennes son/min far är så dålig och allt det andra.
Då är det samma som i Sverige. Hörde om ett arvsbråk nyligen. Av tre syskon fanns bara ett i livet när sista föräldern dog. Alltså skulle kvarlåtenskapen delas i tre delar; mellan honom och de två andra barnkullarna. Hans egna barn hade ingen arvsrätt efter sin mormor eftersom deras far var i livet. Men han accepterade inte det utan ansåg att hans barn skulle ha lika stor rätt till arv som sina kusiner. Det ledde till uppslitande bråk som slutade med att hans barn förstås inte fick några pengar, där fanns ju proffs med i bilden, men väl sin väl beskärda del av lösöret och värdesaker. Man blir så trött.
Hoppas din farmor står på sig!
Jag blir så arg så det ryker ? hur kan man behandla sina egna barn så! Eller låta dem bli behandlade så, det är nästan värre, stå bredvid och inget göra. Om någon ska skämmas så är det din far och styvmor! Men offret tar alltid på sig skulden, har ingenting med vad som har hänt att göra.
Din farmor låter fantastisk, en förebild för dig om någon för hur en mamma ska vara. Tänka glada tankar ? måste sluta osa rök ur öronen.
Hur det än går så har du i alla fall en mycket värdefull sak som de andra inte har. Ditt liv, dina känslor, tankar och kärlek med din farmor. Det kan ingen ta ifrån dig. Det är ett stort värde om än inte
i ting.
Du har ingen skuld i deras känslor. Aldrig någonsin, ens lite. Kom ihåg det. De var vuxna, du var barn... du har inte gjort något som skulle kunna förklara deras agerande. alltihop ligger hos dem.
Och tack gode gud för att du har, och hade, din farmor... jag vill inte ens tänka på hur det förmodligen hade gått för dig utan henne...
Inse att du har tagit fyra miljoner steg, som förälder... så mycket större steg, från deras beteende till ditt föräldraskap, än som egentligen ens är möjligt. Du är stark och du gör det otroligt bra!
till alla: relationen till min farmor, att jag bodde hos henne mellan 3-7 års ålder kan ingen ta i från mig. Den känns stark och finns kvar i kroppen som minne. Hon håller fast vid sina barn. Tom med sin son som hon i mångt och mycket är besviken över, men som hon säger, det är hennes son!
Jag kan intellektuellt bena ut att det inte var mitt fel nu men känslomässigt är det svårare. Dessutom är det svårt att få bort all de själsliga såren och osäkerheten och allt som det gav. Spåren av det att ha växt upp helt otryggt. Tänkte på det, är det så att jag är skör från början eller blivit skör? Tror dock att det är mer det senare....fast egentligen spelar det ingen roll i det stora vad som är hönan eller ägget.
Man kan förstår vad som hände och veta alla orsaker til sina reaktioner, men dr Phil ska jag läsa. För att veta hur man tar sig ur det.
Håller med alla andra... och tänker på ett slags ondskans spiral. Ingen vill se sig som dålig, det är därför man projicerar. Ju mera illa man gör... och jag tror att din far och styvmor innerst inne vet precis hur illa de har gjort, desto mera måste man projicer: Det var barnets fel... Kanske är det så att när man går in på den vägen, är det bara att fortsätta. Det blir mycket svårt att backa. Man skulle bli tvungen att ta på sig så mycket skuld, ändra sin självsyn så radikalt... Ju mera man har på sitt samvete, desto svårare är det väl att erkänna det...?
carulmare - är inte du bortrest:)? Jo, det kan mycket väl vara så. Det borde vara så. De borde veta innerst inne!