Tankar i kaos 3
Jag försöker att krama min stora och säga att hon är bäst och att jag älskar henne. Det är urmysigt att ha en liten treåring i knät och läsa eller mysa. Att åka på utflykt med dem är härligt. Som i går på Skansen. Stora ville inte följa med så det var bara de små och de var så tappra. Vi var på Skansenakvariet och såg på krokodil och klappade orm. Så åkte vi lilla tåget. Det var vad vi hann med för vi har ingen vagn med oss längre på expeditionerna. På väg hem var de minsta trötta. Tunnelbanan var full och vet ni! Ingen gav plats att sitta åt så små barn! Vid en hållplats klev några av och då satte sig vuxna som hade stått i tunnelbanan. Och åkte en station. Det var sent, vid 18 och ingen tänkte på de små barnen och att de kan vara trötta! Så de fick stå. De fick plats till slut i alla fall, men ingen som erbjöd. Jag tänkte tyst att det måste bero på att så många barn åker vagn i dag, att det är handikappanpassat och barnvagnsanpassat i så mycket här för att man ska kunna ta sig fram. Vilket är bra! Men - jag tror att man då glömmer att ta hänsyn. I Budapest är det minst lika trångt och där är det varken handikappanpassat eller barnvagsanpassat. Så små barn som ettåringar går om de är på stan oftast. Där har man en annan syn på detta - man låter barnen sitta för man vet att de förmodligen har gått långt och är trötta. Barn och gamla. Så lite sur var jag ändå över den bristande hänsynen till små barn. En gång reste jag mig för en gravid kvinna och hon var helt chockad. Det var hennes tredje graviditet och ingen hade rest sig för henne tidigare. Jag sa att ingen hade rest sig för mig heller och jag tänkte att det skulle jag minnas, minnas hur det var för nog är det tungt! Minns när jag var tvillinggravid dessutom och nästan svimmade av att stå. Hon satte sig i alla fall.
Så alla system har sina för och nackdelar. De funkar fast på olika sätt.
Det är urkul att gå på expeditioner med barnen. Det funkar otroligt bra med alla små. Jag är så stolt! Visst växer hornen ut och de bråkar med varandra, fånar sig vid vid bordet - jag menar - de är inga mönsterbarn utan helt normala barn men de är mina! Eller våra då.
Det allra svåraste med att inte ha släktingar, det jag kan sakna är att skryta om dem. Att inte ha en mormor och morfar som skämmer bort dem och man kan säga hur underbara och duktiga de är. Hur fantastiska de är, hur de tycker om varandra och leker så bra. Jodå, de bråkar med men....som sagt, de är helt normala barn. Jag kanske ska skapa en ny kategori med barnskryt.
Men just det där närvaro har jag svårt för och jag vet inte om det är för höga krav från mig eller inte. De leker bra och då leker de. De bråkar, de drar in mig. Jag vill bara att de ska veta att jag älskar dem. Samtidigt vet jag att de inte är beroende av mig för de har syskon. Och det ger dem en enorm trygghet för de kan gadda i hop sig mot föräldrar. Att "bara" ha ett eller två - jag upplevde det som att jag kunde bestämma och styra mycket mera. Därmed blev det fler konflikter med för man hade tiden att lägga sig i alldeles för mycket. Men det går inte med så många små barn. Det är helhärligt och svindlande för de är en liten kraft som klarar sig i mångt och mycket själva. Och jag har lärt mig att prioritera kraftigt för vad som är viktigt eller inte. Man lär sig än mer flexibilitet coh bena ut vad som verkligen är viktigt för en och vad man kan klara sig utan för att man inte hinner. Jag är inte där och petar på samma sätt med barnen heller och det funkar! För den mesta av tiden leker de faktiskt jättefint med varandra! Det som kan vara problematiskt är just städningar od. Att hinna med det. Att laga mat efter dagis när man har saknat varandra hela dagen, då är tiden knapp, att landa med varandra samtidigt som man har en massa saker som matlagning att göra...det är olika behov som kolliderar då. Då kan jag bli galen för de har två behov som kolliderar med varandra, mat och kärlek. De vill ju inte alltid hjälpa till med maten så man kan ge både och samtidigt. Men när det funkar, när alla tre rör om i grytan och det bara funkar så där fantastiskt - då känns det helt underbart!
Och för att få egentid kan jag som sagt inte låtsas se vissa dumheter i bland.
//manon
Visst är de svårt med den där tiden då man ska laga mat och samtidigt umgås med barn. Jag minns den fortfarande som en mara. Kan inte hitta något vettigt sätt att lösa det på. Alla kloka råd om att förbereda dagen innan så det skulle vara snabbt att ta fram föll på att jag var för oorganiserad. Det bästa vore förstås om båda föräldrarna kunde komma hem samtidigt men hur många har det så? Nej det är en jobbig stund på dagen, men sen finns det många andra stunder som är guld med små barn.
Är också för oorganiserad!!! Och förbereda dagen före - när? efter 21 när alla sover:). Då slappar jag:)! Jag undrar också hur många som har det så att båda föräldarrna är hemma vid middagstid...
Men du, men du, förutsätt inte att bara för att man har släktingar så kan man skryta om sina barn för dem. Jag har släktingar, det finns både mormor och ytterst vital moster. Är det något som de alltid varit totalt ointresserade av så är det "barnskryt" från min sida. Har tyvärr träffat på ett antal mormödrar som framförallt, trots sk god kontakt, ägnar sig åt systematisk kritik av sina barn och barnbarn.
Helt rätt AnnaaM! Där romantiserade jag det hela naturligtvis! Jag tänker ialla fall inte vara sådan!
Nu har jag haft turen att vi nästan alltid är hemma båda vid middagslagningen och det gör det ju mycke lättare. De tillfällen som någon av oss är ensam med barnen så lagar vi nått väldigt enkelt. Men jag förstår problemet.
Annci - välkommen! Ja enkelt blir det här också:)! Och det kännshelt OK! Har nu fryst in lite för kommande veckan för de lär vara extra trötta nu efter de första dagisdagarna. Skönt att ni kan vara två vid den tiden!