Ett test
Jag gjorde ett personlighetstest nu ikväll http://www.yourpersonality.net/ ang anknytningsmönster och, tro det eller ej, hamnade bland de säkra, med säkert anknytningsmönster! Jag fick 3,50 i ängslighet och 2,80 i undvikandegrad.
Om jag förstått det rätt så betyder detta att jag fått väldigt mycket i tidig barndom, av min farmor då. Som jag skrev i tidigare inlägg, så vet jag att hon jobbade heltid och jag gick långa dagisdagar men i mina minnen är vi alltid tillsammans och dagis ett undantag! Hon gav mig mycket. Testet antyder att jag är hemskt osäker med nya människor och medveten och orolig men om jag kommit över den barriären så är jag alltså trygg. Då blir jag "normal" när jag väl litar på nån. Och så är det med maken med. Jag är trygg med honom.
Jag blev faktiskt förvånad. Så allt skit är allt som hände senare som färgat mig och skapat denna självmedvetenhet och osäkerhet. Jag vill ju så gärna delta men vågar inte...håller avstånd, integritet som folk säger, försöker gå över gränsen, gör det, blir rädd och avvisande, försöker igen, avvisar igen, gör mig otrevlig...försöker igen, blir rädd...men har man kommit över den spärren...att jag litar på att nån tycker om mig vare sig det är romantiskt eller vänskapligt, är jag trygg. Men innan ältar jag "den tycker säkert jag är dum" "jag borde inte sagt/gjort så där" "borde varit ....". Känner inte att jag duger och borde vara så mycket bättre människa. Vilket jag kanske borde, vad vet jag...men slappnar jag av borde jag bli trevligare, eller hur? Jag har svårt att gå över gränsen till närmare vänskap. Stannar oftast vid det ytliga. Svårt att få till att känna mig trygg.
På sista tiden har jag faktiskt tänkt allt mer på farmor. Inom mig har mycket hänt detta halvår. Jag bär med mig min farmors kärlek och jag kommer göra det hela mitt liv. Det är som en diamant inom mig som lyser och jag vill få den lysa mera och värma mig. Min relation med henne känns urtrygg. Hon skulle älska mig vad jag än gjorde, det vet jag. Jag hoppas jag kan ge detta till mina barn. Även om jag är arg och sur, vilket min farmor definitivt var/är, så ska de känna sig älskade av mig precis som jag gör av henne. Det har jag också tänkt på på sista tiden när jag frustat som en drake och rök pyser ur mina öron - att, faktiskt, min farmor var så också, inte minns jag henne som uppoffrande och enbart leende - men hennes kärlek var stark.
Nu ska jag äta en nybakt tekaka (som jag skrev om nedan). Har svarat er alla på inlägg nedan men inte hunnit besöka er:)!
//manon
.
Om jag förstått det rätt så betyder detta att jag fått väldigt mycket i tidig barndom, av min farmor då. Som jag skrev i tidigare inlägg, så vet jag att hon jobbade heltid och jag gick långa dagisdagar men i mina minnen är vi alltid tillsammans och dagis ett undantag! Hon gav mig mycket. Testet antyder att jag är hemskt osäker med nya människor och medveten och orolig men om jag kommit över den barriären så är jag alltså trygg. Då blir jag "normal" när jag väl litar på nån. Och så är det med maken med. Jag är trygg med honom.
Jag blev faktiskt förvånad. Så allt skit är allt som hände senare som färgat mig och skapat denna självmedvetenhet och osäkerhet. Jag vill ju så gärna delta men vågar inte...håller avstånd, integritet som folk säger, försöker gå över gränsen, gör det, blir rädd och avvisande, försöker igen, avvisar igen, gör mig otrevlig...försöker igen, blir rädd...men har man kommit över den spärren...att jag litar på att nån tycker om mig vare sig det är romantiskt eller vänskapligt, är jag trygg. Men innan ältar jag "den tycker säkert jag är dum" "jag borde inte sagt/gjort så där" "borde varit ....". Känner inte att jag duger och borde vara så mycket bättre människa. Vilket jag kanske borde, vad vet jag...men slappnar jag av borde jag bli trevligare, eller hur? Jag har svårt att gå över gränsen till närmare vänskap. Stannar oftast vid det ytliga. Svårt att få till att känna mig trygg.
På sista tiden har jag faktiskt tänkt allt mer på farmor. Inom mig har mycket hänt detta halvår. Jag bär med mig min farmors kärlek och jag kommer göra det hela mitt liv. Det är som en diamant inom mig som lyser och jag vill få den lysa mera och värma mig. Min relation med henne känns urtrygg. Hon skulle älska mig vad jag än gjorde, det vet jag. Jag hoppas jag kan ge detta till mina barn. Även om jag är arg och sur, vilket min farmor definitivt var/är, så ska de känna sig älskade av mig precis som jag gör av henne. Det har jag också tänkt på på sista tiden när jag frustat som en drake och rök pyser ur mina öron - att, faktiskt, min farmor var så också, inte minns jag henne som uppoffrande och enbart leende - men hennes kärlek var stark.
Nu ska jag äta en nybakt tekaka (som jag skrev om nedan). Har svarat er alla på inlägg nedan men inte hunnit besöka er:)!
//manon
.
Kommentarer
Trackback