manon

I dag fick jag se det dagis sa på utvecklingssamtalet. Det där om hur flickan är försiktigare än pojken. Att hon är mer beroende av honom än tvärtom. Jag tänkte i dag då på en annan tvillingmammas ord, hon har också pojke/flick-tvilling (och 3 barn till) mellan 9 och 23 år. Hon sa att det lätt blir en utrikesminister och inrikesminister av tvillingar som hon uttryckte det.

Flickan är inrikesministern - hon är tuff och hårdför hemma, testar sina egna gränser för hur fri hon kan vara från oss föräldrar. Är gärna taskig mot sin tvillingbror ibland. Precis som mot sin älskade nalle som hon släpar på jämt. Kan lägga nallen i ugnen ibland. Stängde in sin tvillingbror i ett mörkt skåp och höll för en annan gång fnissande...Jag tror att det är för att hon känner att hon behöver dem så mycket att hon bara måste manifestera ett ickeberoende ibland  - "haha - tror du att jag behöver dig!?" Men är vi borta eller kommer nån hit, eller är hon på dagis, då är hon helt annan. Avvaktande, tittar, vill ha världens kontroll innan hon kastar sig in i nån lek. Såg det i dag, men tänkte, hon är bara 3 år, ingen fara på taket, jag låter henne vara. När man är tre år leker man ändå oftast mer bredvid än med. Men jag ser hur hon tittar, vilken koll hon har på andra barn här på området. Hur medveten hon är. Hon är den som frågar efter andra men håller sig på sin kant. Står bredvid och tittar. Hon har bra ordförråd men talar otydligt (gäller bägge) så hon får växa till sig. Jag tror hon än så länge är rätt OK med att bara titta på. Fortsätter det så nästa år får vi nog hjälpa henne på traven.

Pojken är vår utrikesminister - hemma är han vår Cry Baby. Söker vårt skydd, verkar mycket svagare än flickan. Tar för sig mindre. Visst kan hornen växa ut på honom med och han snor saker från andra - men tar de tillbaka eller ger tillbaka på hans bus blir han helt förstörd. Kan leka själv bättre än flickan. Eller snarare mer självständig, inte den beroende av henne ett dugg faktiskt, tror jag! Kan pinna av åt nåt håll, eller sitta och spela Anki och Pytte länge. Med andra, då är det han som kastar sig in i leken oavsett om han är välkommen eller inte. Han är bara tre år så han leker mest bredvid, hänger på och gör samma saker. Tar för givet att han får vara med. Han som tar kontakt och initiativ.

Våra tvillingar är tighta, det säger de på dagis med. Men de är hemskt olika. Jag vet inte om tight är rätt ord, de är otroligt samspelta och känner varandra utan och innan. De tar varandra för självklara på ett helt annat sätt än syskon som är täta. Det går inte att jämföra täta syskon med tvillingar. Det är inget magiskt - det handlar om att de känner varandra utan och innan nåt vansinnigt väl. De har nytta av varandra med. När flickan efter avvaktandet bestämmer sig för att delta i lek så är det via tvillingbrodern - och han låter henne vara med för han är så van vid att hon är med, att de är nån sorts enhet. Hon är självklar. Är det nån som testar på att utesluta nån så är det Storebror. Aldrig "tvillingarna" varken varandra eller nån annan. Tvillingarna "hjälper" varandra på ett helt annat sätt.

Det kommer att gå bra. De kommer att finna trygghet "enbart" i sig själva på sikt. Är inte orolig. Dagis är bra och en på avdelningen har tvillingar i släkten och läst på hur man gör. De lockar och uppmuntrar till lek med andra, tvingar inte, tvångssärar inte, de tar inte tightheten för given heller.  De gör helt rätt, det märks på barnen.

Vissa saker kommer bara ta längre tid för de kan ta skydd av och i varandra. Svårare än så är det inte. Jag är inte orolig alls. Bara observerar.

Och fattar inte att de är tre år - känns fortfarande som att de är mina bebisar!! Känns mindre än vad de är...kommer i håg hur stor jag tyckte äldsta var vid tre års ålder...

//manon