manon

Det är som om sten efter sten faller från mina axlar, oron bara spricker de sista dagarna. Jag känner mig allt tryggare i min roll som förälder också. I början läste jag mycket pga bristen på "ryggradsuppfostran" pga bakgrunden. Jag argumenterade, prövade tankarna, sökte efter bekräftelse...i många år. Nu, när jag skriver om uppfostran, känner jag mig trygg. Jag har landat efter snart 10 år som förälder och 3 år som storfamilj. Nu när jag skriver om hur jag gör med barnen är det inte en indirekt fråga om bekräftelse - gör jag rätt? Utan, jag känner att jag är OK som förälder! Jag har landat, vet hur det funkar med barnen.

Jag har insett att jag/vi har bara regler som är meningsfulla i vår familj. Att det utåt sett ser rätt regellöst ut då de sopar på gatan, springer i strumlästen i trädgården (ja min envisa tvillingtjej gör det på pin kiv), att vi har de regler som krävs för att familjen ska funka som grupp. Jag vet att de lyssnar när det gäller även om vi låter dem rasa.

Bara det att jag får så mycket beröm för dem!! Senast i går då jag var och handlade med twinsen - 2 äldre tanter berömde dem (trots en surmulen tvillingpojke som INTE ville dela med sig av shoppingvagnen men gjorde det ändå) och som grädde på moset så var det en ung tjej i kassan som tyckte min jacka var så fin:)))! Som parentes det sista då:).

På utvecklingssamtalet vi hade i dag angående twinsen så sa de att de är så duktiga, lyssnar bra, turas om, är drivande i lek, men kan kompromissa och släpper in andra barn i leken. Visst kivas de med men överlag - rara barn!

Med andra ord så ofta vi får beröm för dem så kan vi inte göra mer fel än rätt utan tvärtom! Vi detaljstyr inte, jag vet att de kommer att lära sig saker bara man inte pressar dem, det gäller bara att vänta in rätt ögonblick. Att man ibland måste backa...att man inte får vara för envis, speciellt då man har envisa barn för då förlorar man i trovärdighet...när det verkligen gäller...

Jag vågar knappt skriva det här, rädd att det försvinner...Familjen funkar...

//manon