Välbefinnande
Själv känner jag mig glad. Är man heltidsarbetande är dagis och hur barnen trivs där om dagarna mycket viktigt. Ens eget välbefinnande beror mycket på hur barnen trivs. Det är bara så. Det finns nåt som är oerhört viktigare än Jaget.
Sedan vi bytte dagis är barnen betydligt mer harmoniska. Det märks oerhört mycket. Jag kan ofrivilligt roa mig med att laga mat mer i fred, städa och lägga i tvätt utan barn som är ledsna omkring mig…De leker och stojar med varandra. När jag hämtar dem kan jag lämna dem hos personalen en kort stund utan att de gråter och blir förtvivlade för att hämta nallar och ytterkläder.
En del av mig blir lite sorgsen – trivdes de så lite på det förra dagiset alltså!? Men jag har inget dåligt samvete för det. Vi flyttade, vi behöver jobba, vi fick inte plats där vi ville från början.
Det dåliga samvetet är överreklamerad.
Jag har haft ett snack med Poseidon. Han har lovat att blåsa den lilla båten med samvetet åt helt fel håll. Hjälper det inte har han placerat ut nymfer, najader och fauner på kobbar och skär som kan locka samvetet till sig för att avleda det lite grann. Poseidon är ju en hårt arbetande far med ett stort ansvar som förstår min belägenhet och hjälper mer än gärna till.
//manon
Jag har förstått av dina tidigare texter att ditt dåliga samvete är ett ok för dig. Jag har inte riktigt förstått kopplingen bara. Uppstår ditt dåliga samvete bara i samband med att du är en heltidsarbetande mamma?
Du rättfärdigar ditt dåliga samvete med att skriva i ett inlägg nedan att det är tur de har syskon, för det är det bästa man kan ge, att du inte vill bli hemmafru och du vill inte vara oberoende eller beroende av staten. Hur du nu ser det.
Min fråga är om du har dåligt samvete över att du tagit egna personliga beslut som på något vis strider mot en inre mall du har av hur en duktig kvinna ska vara eller hur livet ska se ut?
Tycker du inte att du är en tillräckligt bra mamma om du jobbar heltid? Handen på hjärtat?
Det som gnager i mig är att jag inte kan bestämma över min tid. På mitt förra jobb (därifrån varslades jag + många till) så var de noga med att det ska funka mellan arbete och familj.
Nu, här jag är är de snälla men det är litet företag och det gör at man blir mer "fast" tex om jag går ner i tid så får jag göra samma jobb på mindre tid och pengar...
Jag har ingen inre mall för hur en bra kvinna ska vara som strider mot hur jag lever MEN jag skulle personligen vilja ha mer tid med dem genom att kunna laborera mer med tider...
Personliga beslut, tja inte riktigt för man måste ju jobba och det blev som det blev att jag inte kunda rivstarta från ett befintligt jobb utan fick börja om från början.
Vi är beroende av två löner.
Skulle inte vilja bli hemmafru heller, men kunnabestämma mer över min tid...hur jag lägger upp den.
Och det är inte roligt att jobba och veta att spec en av dem inte trivs riktigt och man kan inte göra nåt åt det. Ja, vi bytte, så det gjorde vi och det var dte bästa vi kunde göra. Därför känns det så skönt nu! Det är lättare att jobba, det dåliga samvetet försvinner då jag vet och ser att de är glada!
Känns som en annan situation nu.
Rörigt, jag vet. En mix av känslor...men nte pga jag sviker nåt ideal...facts of life, att det blev som det blev med ofrivilligt jobbyte och därmed mindre bestämmanderätt över min tid. Yrkesverksam vill jag vara, men det är just att jag alltid hämtar i 99 fall av 100, jag blir så låst av det med. Kan inte jobba över för att kunna sluta tidigare en annan dag osv.
Sedan att avvika från normen känns svårt - tävlingen "densomhämtarförstärbäst", att alltid vara bland de sista kvar på dagis...Det ger mig dåligt samvete trots att jag vet att jag inte kan bättre....
Det är fortfarande personliga beslut även om du upplever att du inte har några val. Val har vi alltid, vi kryssar hela tiden mellan dem och även om man faktiskt upplever att vi inte har några val, så är det en illusion. Vi gör hela tiden val och att välja bort att ha val är också ett val. ;-)
Nåväl,jag ska inte retas mer med dig Manon. Jag ska istället säga att jag förstår nu, när jag läst ditt svar, vad du menar.
Sedan så är det ju faktiskt så att den som hämtar sist på dagis inte är sämst. Det är de personerna som har sådana arbetstider som antagligen blir sist. Fast däri ligger ju ingen värdering. Tycker jag!
Att jaga bort sitt dåliga samvete är svårt och jag önskar att jag kunde få bort mitt med.
Haha! Ja visst är det som du säger med ditt "retande"...men vi behöver två inkomster tyvärr aboslut. Drömmen vore väl om vi båda jobbade 75%...Nu får vi göra vårt bästa.
Alla kan inte välja att vara hemma antingen om det är mannen eller kvinnan av ekonomiska skäl.
Jo, vi skulle väl kunna sitta i hyresrätt i nån liten stad eller förort långt ut iof. Men då tillstöter andra problem...som där vi bodde förut där det hänt saker som är otrevliga sista året. Gäng som bråkar med kniv, tänder eld i sopkorgar etc etc. Många var skärrade...Själv var jag otroligt förvånad över hur snabbt nåt kan vändá till det sämre!
Jag är glad om vi kan klamra oss fast här där det är hyfsat lugnt, bra skolor och dagis...
Money makes the world go round...och en del av mig tycker det är extra viktigt iom att vi har 4 barn...att kunna försörja dem med mat, kläder och tak över huvudet. För extra blir det inte över till...ingen charter för 50000...och eftersom vi är tvugna att jobba så föredrar jag ett lugnt område än annat för min sinnesro skull. Jätteskillnad nu när man känner att kidsen trivs ordentligt om dagarna!
Spridda tankar igen. Säger inte att detta är rätt förhållningssätt men detta har påverkat mina val.
Men skönt att du nånstans förstår och jag förstår ditt retsamma:)!
Visst förstår jag. =)
Du har med maken gjort era val på de premisser som finns. Klart att ni gjort rätt beslut för er familj. Bara ni vet vad som är rätt för er.
Ge er nu all heder för de besluten ni tagit och inse att även om ni hämtar sist på dagis, så har ni gjort allt det ni förmår i er situation. Det ÄR gott nog. Det är ju istället något att vara stolt och glad för. Ni försöker ge era 4 barn en bra barndom och uppväxt med bra levnadsförhållanden.
Du har absolut inget att ha dåligt samvete för. Eller hur?
Hej,
Jag letar själv galonkläder i str 134/140. Undrar bara var du hittade det. Och fanns det midjebyxor eller var det bara med hängslen. Tack på förhand
Ullis - tack! Alla gör så gott de kan, det vet jag!
Olle - eftersom du inte har en någon sida svarar jag här i denna faktiskt angelägna fråga! Hennes och Mauritz har upp till strl 134/140. Bara midjebyxor finns det. Annars finns det rät OK "prassliga" regnkläder (svarta och blåa)på Stadium (eller var det Intersport) som flera i hennes klass har. Men galon är bra!
*skrattar*
Det där med tummen var något nytt, tänk att de kan vara så påhittiga ändå för att slippa undan ibland.
Tur vi mammor kan samarbeta!
Läste något om någon som varit otrevlig mot dig härinne, det var inte roligt. Fortsätt att vara dig själv, det här är din blogg och inget som någon annan ska få förstöra. Då får de läsa någon annan blogg om det inte passar dem - precis som man väljer olika tv-kanaler pga smaken!
KRAM
Tack, var nere på H&M och här fanns både hängsel och midjebyxor.
Sommartjejen - visst är det så:) och jag håller alla mina tummar här!
Olle - kul att ha kunnat hjälpa till! Hängselbyxorna har jag missat faktiskt.
Skippa det dåliga samvetet. Du gör det som är bäst för er och det är bra.
Dåligt samvete är väl den där inre rösten som talar om sanningen man inte vill höra. Som struntar i logiska argument om ekonomi och världsliga måsten. Nog tror jag det är klokt att behålla i alla fall en tunn lina till den rösten för frågan är om den inte oftast visar på något viktigt man försöker gå förbi. En inre kompass. Så kapa inte förtöjningarna helt!
Men knyt å andra sidan inte heller det tyngsta ankaret runt det dåliga samvetet för då dras man bara ner i förebråelsernas malström, utan att det är till någon större nytta för någon.
Det är förmodligen vettigast att i er situation göra som ni gör nu men det där dåliga samvetet kanske ändå sänder ett budskap som är värdefullt. Kanske kan du inte uppfylla det samvetet pockar på om helt och fullt men en liten bit för att komma i jämvikt? Lite mindre tid med jobbet, lite mer med barnen? Så småningom?
En fråga:
hur vet man skillnaden mellan dåligt samvete och rädsla...
...för att göra fel?
Ibland har i varje fall jag en känsla av att mycket av mitt dåliga samvete egentligen är en rädsla, som sen har visat sig vara överdriven för att inte säga obefogad.
Nina - bra, tack:)!
Carina - visst kan det vara så. Jag känner ju själv att jag vill vara mer med dem, absolut! Neb det är en skön känsla att äntligen se dem trivas! Eller, jag insåg inte hur dåligt de verkligen ahde det förrän nu när de är så harmonska.
Lalandakid - det ligger mycket i det också att det är rädsor. I mitt fall kanske egoistiska iom att jag vill ju vara mer med dem.