Perfektion
Läste hos Gloom om könsroller inlägg, "Gud bestraffar kvinnor".
Jag trodde först att han skämtade men tydligen inte? Eller? Modigt är det i alla fall att skriva allt detta speciellt om det _är_ allvar. Modigt att stå för en sådan åsikt speciellt som man. En eloge för det. Om det nu är allvar.
I diskussionen under framkommer i alla fall åsikter om att, om en person oavsett kön, inte kan vara hemma med barnen så ska man inte skaffa barn alls.
Nu ska jag vara schematisk och väldigt kortfattad och övergripande.
Verkligheten ser annorlunda ut sedan 1900-talets början. Sedan 1800-talet och industrialismen. Spinning Jenny var bland de första maskiner som gjorde att arbete som drog in pengar förlades utom hemmet. Det var en stor omställning. Allting i effektivitetens och tillgångens och efterfrågans namn. Människans strävan att alltid få det bättre, varmare, mer mat, mindre arbetssamt. Som jag ser det är konceptet med hemmafru en modern företeelse. Kvinnorna fick i takt med industrialismen (och även männen) gå ifrån hemmet för att arbeta istället för att vara hemma och dra in pengar för familjen. Hade kvinnorna tid med sina barn då arbetet mestadels sköttes inom hemmet? Även lönearbetet?
Underklassen har alltid försökt härma överklassens livsstil och i takt med den ekonomiska uppsvingen efter andra världskriget så kunde flertalet leva på en lön och ha en "sysslolös" kvinna hemma - precis som skett hos överklassen under lång tid. Med sysslolös menar jag att hon inte gjorde nåt för att öka på familjens ekonomi - inte att hon åt praliner dagarna i ända, det vet jag!...Detta skedde även under en period, 1900-talet, som var barnens århundrade. Det var då själva barndomen fick ett värde i sig. Att barn ska få vara barn. Åtminstone i de rikare länderna. Och - visst är det bra? Att barn ska få vara barn, slippa ta del i familjens försörjning, och att man välja att jobba, kvinna som man. I en riktig bra värld borde man även kunna välja att vara hemma kvinna som man.
I dag har vi ett industrialserat och tekniskt samhälle som kräver att man arbetar bortom hemmet (såvida du inte är tex bonde). Vad ska vi göra åt det?
Jag tycker så här, baserat på min erfarenhet. Jag skulle aldrig avstå från barn bara för att en av oss inte kunde vara hemma på heltid medan de var små (som en del säger i kommentarerna). För mig är det som att säga "jag kan inte ge dig ett perfekt liv under din barndom alltså ger jag dig inte liv alls". Det tycker jag är en rätt mörk syn på livet. Livet är inte perfekt men värt att leva! Även om man får gå på dagis 8 timmar per dag varje vardag.
Jag älskar mina barn, jag prioriterar dem. Jag älskar livet trots att det är så knapert på garantier. Det finns så många olika sätt att bli lycklig och olycklig på och det finns inget allenarådande koncept på hur en lycklig barndom ser ut och ett allenarådande behov som är lika för alla vuxna som barn.
Jag tror att vi är i en brytningspunkt. Vi har jobbat hemma, vi har förlagt jobben utom hemmen. Vi har testat hemmafrun och vi testar för fullt med att båda föräldrarna jobbar utom hemmet. Vi är inte framme än hur allt ska lösas och det finns många många lösningar, inte bara en, men vi måste hitta en huvudinriktning. Utan regel inga undantag. Jag har inga svar på hur.
Tyvärr tror jag att vi bär med oss så mycket ideal och perfektion att det är ibland svårt att se och acceptera att livet är inperfekt. Vi vill ha kontroll och kan vi inte uppnå det - avstår vi. Jag vet bara att livet är värt att levas och att allt är föränderligt. Jag vet bara att man väljer att vara lycklig, att man själv har ansvar för det.
Vill också tillägga att jag inte gör anspråk på en verklighetstolkning som är sann, utan detta är mina tankar och alla håller inte med, ja jag vet. Och jag vet att jag även inte har några svar. Jag sketchar. Men - vill vi verkligen tillbaka till preindustrialismen då man jobbade hemma? Eller vi kanske kommer dit til slut fast i en ny tappning? Jag vet inte...? Fast det är kvinnor som lever så som tex Perelli som får ta emot mest kritik - för att hon jobbar med barn och tar med sig barnet...Föräldrarollen kommer att ändras med och i min framtid är män och kvinnor lika delaktiga i barn. Jag undrar sedan hur många av dessa barn som växt upp i hemmafruarnas era verkligen känt att deras föräldrar var med dem och inte med hushållsarbetet? Vad är skillanden mellan det och Perellis sätt?
//manon
Försökte kommentera på det senaste inlägget men det gick inte så jag skriver här.
Jag tror inte att någon i längden vill vara hemmafru. Det är bara att kolla hur många av hemmafruarna i USA som ägnar sig åt välgörenhetsarbete som tar mer tid än normalt heltidsjobb. Men det är nog snarare känslan av att kunna göra det man vill och själv bestämma vad man vill ägna dagen åt till skillnad från hur arbetslivet såg ut förr i alla fall.
Jag tror att man kommer att känna sig snuvad på konfekten (även om man får praliner) när livet är slut om man inte har fått fylla sitt live med människor, arbetsuppgifter, diskussioner, krav mmm mmm.
JAM har varit snäll och låtit mig göra ett inlägg om LYCKA! Titta gärna in där och kommentera:-)
Jag hade tagit bort INLÄGGET för att jag tyckte att den var dåligt skrivet och ogenomtänkt och lite svår att följa (är förkyld) men eftersom du ville kommentera så flyttade jag hit din kommentar.
Nej. tror som, du. Det är känslan av självbestämmanderätt. Jag såg häromdagen Oprah (barnen sov) som just handlad om hemmafruar som hade "tappat" sig själva. Intressant var det (faktsikt även om jag inte brukar se på Oprah).
Jag tycker att du absolut inte verkar vara en som gillar läget :-) Att du har gjort så många saker och provat på så mycket olika inriktingar visar ju på att du tar ansvar för din egen lycka och inte bara stannar där du råkade hamna först.
Vad jag menade med att du valt barnen själv var mest till skillnad mot de som känner en press från mannen eller en förväntan från samhället att skaffa barn men egentligen inte velat. Det är klart att man måste kompromissa i livet för att bli lycklig. Barnen måste ju ha mat och för att inte dina barn s´ka må dåligt, vilket i sig skulle leda till att du skulle må dåligt måste du ju jobba. Måste vara jätteroligt for barnen att du kan spela piano för dem. Det gjorde alltid min mamma.
Samma sak om man är en kvällmänniska och som en zombie fram till lunch, kanske man måste acceptera ett tristare jobb som spärrvakt eller jobba kväll i pressbyrån mot att man får en dygnsrytm som passar.
Men det är först när man hittat sig själv och vet vart man är på väg som man helt kan veta om en handling eller val är en kompromiss eller ett försäljning av sin själ.
4 barn men bara 3 graviditeter måste väl vara en vinstlott ;-)
Jag är i stort sett inne på samma tankar, men har valt en annan väg. Jag var hemma med barnen när de var små. Vi bakade bullar och plockade bär, levde lite självhushållningsliknande för nästan inga pengar för att vara hemma. Med det vill jag bara säga att alla familjekonstellatioiner måste välja det som passar dem. Vi lever i en oerhört komplex värld, som jag ser det, och då finns det inga enkla generella lösningar som passar alla. Och lycka är ingenting som man har, tror jag. Lycka är ett sätt att uppleva, enligt min mening. Och all upplevelse är subjektiv, så det som gör mig lycklig behöver nödvändigtvis inte göra någon annan lycklig. Det finns också en risk med att blanda ihop lycka med en önskan om att allt ska vara perfekt, för perfekt finns inte, det är bara ett ideal och inte livet.
För övrigt tyckte jag att jag läste något positivt om FI här innan. Så jag passar på att nämna att jag ska minsann rösta på dem.
Trevlig helg:)
Lisa - sant! När du säger det...jag har provat mycket och inte ör det enligt normen att ha 4 st heller:)). Som du beskriver det så känner jag.
Bless - kul att du hittat hit igen! Jag har saknat dig. Precis, Bless, absolut. Det är olika för alla och ärligt - jag skulle gärna vara hemma nu. De är så mysiga! Men nu är inte verkligehten sådan, tyvärr. Men jag tror inte att DE mår dåligt av det, utan mer jag...Det viktigaset är att man blir glad över att se dem, att man skiner upp när man ser dem. Visst kan jag skälla på dem men jag hoppas de märker att de lyser upp min värld.
Det finns så många föreställningar om vad som är skrämmande och skadligt för barn. Om allt var så himla farligt och hemskt skulle ingen växa upp och fungera. Men det har vi gjort och andra har gjort det innan oss och kommer att göra det efter oss. Blivit vuxna med ett hyggligt liv trots en barndom som lämnar mycket att önska. Man ska inte måla fan på väggen utan fokusera på det som ändå är härligt i livet. Som att man faktiskt älskar sina barn och blir glad av att se dem. Jag tror inte heller att det är skadligt att gå i konflikt med sina barn. Om man som vuxen bär sig idiotiskt åt får man bara be om ursäkt. Men det är värre att jamsa med barnen i rädsla för att bli illa omtyckt (för det tror jag att det handlar mer om, än vad det är omsorg om barnet). Barn blir vuxna och ska innan dess lära sig att hantera konflikter och att människor kan tycka om dem samtidigt som de tycker helt annorlunda.
Jag har läst din blog lite då och då men inte orkat kommentera. Och det är skönt att vara här igen:)
Jag förstår uppriktigt inte varför du ger Gloom en eloge. Det är ju det som är det allra värsta, att det finns så oändligt många män som gärna framför och står för precis de åsikter som han framför, vare sig han nu menar allvar eller ej. (Det är på min skärm i stort sett omöjligt att läsa smörjan så jag slipper reta mig alltför mycket!)
För övrigt...äh du vet var jag står. Eftersom jag aldrig eftersträvat perfektion så är mycket av det som diskuteras här inga riktigt problem för mig.
Därför att i min värld så är det inte pk att säga sådant, men jag lever nog skyddat?
Jag vet var du står:)).