manon

I går var det påfallande många kvinnor. I början slogs 2-ans och 3-ans föräldrar i hop för allmön info om tex fritids. Föräldrar till ca 55 barn och av de var (räknade) 7 pappor.

Det märkliga att i detta område finns fler högutbildade än inte...men det är många kvinnor som verkar ambitiösa och har bra jobb...därav min tanke om att det kanske handlar mer om dessa kvinnors attityd än jämställdhet. Karriär? Jag vet faktiskt inte!

På förra skolan,ja det var annorlunda men även där var mammorna i majoritet.


Det kanske hänger på var man bor?

Nåt som maken reflekterade över när han skolade in var att dessa föräldrar talade om barnen mer i att "x är så typiskt för pojkar" än där vi bodde förut. Tänkte på det när jag hörde 2 pojkmammor i går tala om at deras pojkar inte ville vara ute på rasterna och det är konstigt för "pojkar brukar ju vilja rasa mera".

Dessutom så brukar det vara så att de där tre männen bland 25 kvinnor är de som har ordet 95% av tiden. De tar för sig med självklarhet och det märks hur de 25 kvinnorna med lika stor självklarhet förväntar sig att det är de som ska föra diskussionen. Förbluffande.

Carina - Det är sant! Så var det i viss mån!
Du jobbar ju som lärare! Så är det mest mammor som går eller har jag haft "otur"?

Alla talar om den berömda jämställdheten....

I mina barns skola är det ganska 50-50 bland engagerade föräldrar. Det är en liten skola, bara 180 elever varav lite mindre än hälften är ett eget spår, Montessori. Vi som har våra barn i Montessorispåret har valt detta aktivt. Därav en mycket hög andel engagerade föräldrar. Men som sagt ca 50-50 män/kvinnor. I föräldrarrådet är representaterna hälften män och hälften kvinnor. I just vårat fall kan det bero på att vår "förebild" (en otroligt engagerad pappa) är just man och det sporrar nog de andra papporna.
Måste säga att jag har lite svårt för den där typen av resonemang som du för. Alla barn i Sverige har rätt till lika mycket "skolpeng" eller vad vi nu vill kalla det. Varför ska barn som har mer engagerade föräldrar få rätt till en mindre upprustad skola, färre pedagoger och mindre/sämre skolmaterial än barn som har mindre engagerade föräldrar. Bara för att jag är engagerad i mina barns skolgång betyder inte det att jag är bättre rustad att på egen hand hjälpa dem med sånt som skolan borde ha gjort. Den som sker socialt runt ikring barn i områden med mindre engagerade föräldrar måste lösas med andra medel inte med "skolpeng". Det har med ren och skär rättvisa att göra tycker jag.

Pernilla, nu var jag tydligen inte tydlig med det där med orättvisan mellan skolor - jag menar bara att det är så fantastiskt orättvist att det satsas så lite på barn i vissa områden - som att ge upp och det blir en självuppfyllande profetis - INTE att ge mindre till andra! Jag pekar på ORÄTTTVISAN som faktiskt finns trots alla ambitioner och skolpeng...

Det där känner jag igen. På förra stället hade vi föräldrakopperativ och där var det mer 50/50. Nu har vi kommunalt dagis OCH skola. Jag vet ännu inte hur föräldramötet på dagis är ur man/kvinna synvinkel (också mycket bra dagis i klass med vårt föräldrakooperativ).

Nja, det stämmer väl sådär hos oss. På dagis är det fifty-fifty och det är ett fd föräldrakooperativ och nu på förskoleklassen, ja kankse ngt mer kvinnor men inte markant....

fast jag är nog så att jag vill gå mer än maken nu när barnen är större och det är faktiskt en del för att socialisera...som du skrivit tidigare så är ju det där med sociala nätverk viktigt för barnen o kompisar, (tyvärr!) jag tycker det är viktigare än maken att känna andra föräldrar för att underlätta för barnen....på föreskolmötet bestämde t ex jag och en annan mamma(!!) att hon skulle ta hem både H+ hennes dotter en dag när hon slutade tidigare och jag skulle hämta hennes ngra dagar på höstlovet....så där har du rätt!

jag kan också berätta skräckexempel från könsroller....när vi började på förldrakooperativet hade jag och maken redan fått varsin plats tilldelad i två områdesgrupper - det fanns platser kvar i snickargruppen respektive sygruppen, gissa vem av oss som hamnade var....snacka om att jag fick blickar på mig när jag sa att jag aldrig sytt ngt i hela mitt liv som vuxen och fick sådna vansinnesutbrott på symaskinen i slöjden att jag blev utkörd....och att jag därför inte kunde bidra till sygruppen speciellt....

Haha om sygruppen! Den var kul och bra!!!

Jag tänkte ärligt talat inte på den aspekten att lära känna föräldrar på föräldramötena...På föräldrakooperativet lärde vi ju känna varandra ändå pga vi hade olika uppgifter och sysslor, både att fräscha upp salarna, bygga, sy, städa enskilt regelbundet + tillsammans var tredje månad i olika grupper. Männen kunde inte komma undan allt engagemang:)) Det byggde på att två var engagerade i en familj.

Men där sa du nåt...jag kanske borde gå pga just socialiseringsbiten? Fast, jag känner mig uppgiven på den fronten, det är nog därför jag inte propsar. Väldigt uppgiven. Jag väntar på att de får egna kompisar och de kan ringa själva. Jag har inte tiden att socialisera och för MIG är det en piss i havet (ursäkta uttrycket) att gå på ett föräldramöte en gång/termin då jag ändå aldrig ser några föräldrar!
Jag hoppas i stället för att barnen ska leka med grannbarnen som även går på samma förskola. Då behöver man inte lägga isg i så mycket som förälder?

Längtar till att barnen blir så stora att denna bit blir obsolete...
Visst är det där TRIST Sofie!

Sofie - har du egen sida nu! Vad kul! Kikade in där men man behöver visst vara registrerad så jag fixar det en annan gång:)))!

I skolan tycker jag att det verkar vara bra lika mellan närvaron av pappor och mammor. På dagis dominerar kvinnorna. I vår familj är det så att jag är den som har mest kontakt med skolan på dagtid. Maken vill gärna gå på föräldramötena och på kvartsamtalen av den anledningen. För att få jämvikt och för att känna sig delaktig samt en chans att prata med skolfröken.
På dagis delar vi. I vår familj är korta referat inte en könsfråga, för tyvärr är det jag som refererar för snävt och glömmer bort saker (glömska pga. sjukdom) som gör att maken tycker att han borde ta över. :-)

Intressant. Som sagt, än så länge vet jag inte hur det är på vårt nya dagis men på skolan var det som ovan...

Man vet ju aldrig VARFÖR men man börjar ju fundera när det är en sådan övervikt åt bara ett håll...

Hm, hur delar vi? tror inte vi har nån tanke kring. Nu blev det bara så att jag tog skolan denna termin och han dagis. Nästa termin kanske blir det tvärtom....? Det beror också på hur nära i tiden de ligger...nu låg de ju tätt nu (i går skola måndag dagis).

En bekännelse till - jag tycker föräldramöten är tråkiga:)! Fast i går var det faktiskt kul att höra vad de gjorde, skrev upp schemat och kul att höra hur läraren arbetade!

Har jag refererat - nä, faktiskt inte...bara att det ska bli klassresa...och att det ska bli en faniljekväll för föräldrar som ska lära sig det nya sättet att räkna. Den ska ingen av oss gå på. Jag tycker inte att det är jobbigt med det nya sättet. Kanske för att jag jobbar med siffror? Inte vet jag. Men många tycker tydligen att det är krångligt med den nya uppställningen...Jag har inte ens reflekterat (kanske fel av mig) utan fattat hur N har gjort ändå och tänkt att det är ju kul med lite mer huvudräkning typ i skolan och att hon lär sig mycket av att räkna så.

Men referatet bestod av - klassresa i vår, grupp utsedd och jag tänker inte gå på mattekvällen, fattar ändå.

Hej!

Jag tillhör kanske den 70-atlist generationen som vill ha koll! Jag har nog gått på flest f-möten på dagis. Jag har alltid hundra frågor när B kommer hem från dylika möten och ha ger inte lika mycket info som jag tycker att han borde!

Men annars försöker vi vara lika delaktiga båda två och på samtal med personalen enskilt är vi alltid med båda två.

Sen tror jag faktiskt att mammorna är majoritet på vårt dagis också fast det brukar vara pappor där helt klart! Men jag har inte reflekterat över det så mycket ska jag väl erkänna!

Ha det!

/HM

Ja...tänkte på det där. Talar bara för mig själv, jag antar att vi kanske inte till 100 är praktiskt jämställda men på planet om barnens (vad ska jag kalla det) själsliga skötsel så är vi lika och han bangar inte eller låter mig ta över där...Fast det har nog med lathet att göra. Vi båda är dessutom egentligen väldigt lata vad gäller praktiska saker, så, så mycket vi kan låter vi den andra göra av praktiska saker:)). Men vi gillar att prata OM saker...

Ang enskilda samtal. I början gick vi tillsammans med med att antal barn ökade så har vi delat upp det med mer också. Men det är av praktiska skäl, det blir så mycket annars med 4 barn...Det är dessutom hemskt mycket roligare med enskilda samtal...

Jag glömde bort att skriva tidigare att jag har frågat vissa kvinnor (på sonens dagis) som jag pratar mest med, varför just de alltid går på dagismötena. Det beror i de fallen som skrivits om här ovan; de vill ha koll, maken ger för snäv och dålig info, info av referattyp (som jag ger..*generad*)och att männen inte vill åka. Alla kvinnorna uppgav inte alla dessa orsaker, utan någon av dem hade någon av dessa orsaker i sin förklaring. =)
Ja, usch, skol- och dagismöten är för tråkiga. :-(
Jag har svårt med koncentration (av samma orsak som min glömska) och tycker det är oerhört segt. Maken tycker däremot att det är givande. Han är också en som babblar mycket och i en församling på nästan bara kvinnor, ja då lyssnar ju alla. ;-D

Betyder det att in magkänsla är rätt att det är en jämlikhetsfråga (till kvinnornas fördel, mer delaktighet) här??

För visst är det de svaren man får ändå...Men så finns det ju enklaver som bevisligen funkar annorlunda. Undrar vad det är som är det vanligaste över hela landet?

hm...skumt att inte funkade...om du vill kan du gå in på medlemmar och sedan söka på Zofy då ska det funka även för icke-medlemmar, har dock bara lagt upp lite kort på kidsen än så länge....drömmer om att få till en blogg också...när jag får lite mindre att göra....

det där med socilaisering - visst är det trist att det ska behöva vara så. men som du skriver, de blir äldre och fixar det själva. H leker inte alls mest med de kompisar vars mammor jag umgås med utan sticker hellre till grannkvarteret till bästisarna hon fått via dagis....och dina små har ju varandra, DET måste vara en fördel. Min 3,5 åring har ju storasyrran att se upp till som har massa kompisar och springer ut och in överallt när hon blir kvar ensam hemma. Eftersom hon vill vara likadan som syrran men jag inte kan släppa henne än är det jag/vi som får arrangera träffar med kompisarna/bästisen på dagis och då gäller det att vara lite social...

Jag ska kolla det där Zofy:).

Jo, de BLIR ju äldre! När jag fick A var N 4,5 och fick inte gå mer än 15 tim på dagis så då var jag TVUNGEN att ta kontakt med föräldrar för hon klättrade på väggarna av tristess så då blev det schvung på det hela. Sedan blev vi föräldralediga rätt länge iom twinsen 20 mån senare så det vi byggtupp hängde kvar.

Aldrig att jag fikade med dem, enstaka gånger gjorde vi utflykter med barnen (ytterst sällan) men det fanns ändå ett kontaktnät att ta av då hon hade tråkigt. Oj, vad vi tog hem barn...den vanan är kvar men nu är hon så stor så föräldrar är helt obsolete. De ringer varandra och allt! Sköter sig själva!

Med de tre små, jo, de har jättekul tillsammans men A (4 år) kan även tröttna på twinsen och vilja ha egna kompisar, men ja, de har ALLTID nån att leka med! Ibland leker N med alla tresmå och då blir det typ skola eller nåt och allt.

A börjar ju egentligen bli intresserad av egna vänner (även om han leker med sisna syskon) men som det är nu är det svårt. Vi kommer hem sent och allt men det blir ju bättre med tiden. Ska bli intressant att se hur det utvecklar sig utan föräldraledighet som tvingar en till att ta kontakt.

Måste ju gå på nåt sätt? Som du säger blir det antagligen mera grannbarn...Han (A 4 år) är ju intresserad av att knacka på och han minsn hur detvar vi bodde förut då han kunde leka obehindrat på gården med M. Oj, vad skoj de hade! Det är fastare här iom avsaknaden av lekplats så då måste man ringa på mera och så och vara mer beroende av andra familjers vanor liksom, om du fattar.

Det ÄR skönt när man "slipper" det där med att gå via föräldrar!

Men alla barn är olika, så det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig. Tyvär kan jag inte ge dem det jag "tvingades" ge N.

Nu när jag läser allas inlägg ovan så ser jag ju en sak som jag inte har tänkt på. Det sociala att gå på föräldrarmöten. Jag ÄSLKAR att gå på föräldrarmöten - till skillnad från dig Manon. Det är så kul. Nu har jag ju stora barn som klarar sig till och från skolan själva och det gör ju att det blir så mycket roligare på föräldrarmötena eftersom vi är ett gäng föräldrar som hängt med ända sedan dagistiden. Och eftersom man inte träffas dagligen i skolan längre så blir det så mycket roligare på förädlrarmötena.

Jag blev lite inspirerad av dig Manon så jag bloggade lite eget om jämställdhet i min blogg idag *hihi*.

Ja, din magkänsla borde ha stämt mycket väl, åtminstone som jag kan tolka det! =)

Ja jag förstår, Pernilla, om man hängt i hop på det viset...kanske jag skulle känt detsamma om vi bott kvar med de föräldrar jag fick kontakt med med min äldsta.


Men oftast är ämnena trista:). Men jag förstår att det är socialt också. Får hoppas att jag i takt med småbarnens kompisar lär känna några. Inte att fika med och som egna kompisar utaom som kontaktnät kring barnen. Barn som våra valt till kompisar. Det är kul!

Ullis - det kanske är det, tyvärr:)!

Du lär säkert känna några föräldrar med tiden. Det tvivlar inte jag ett dugg på! Du är ju verbal, intelligent och en intressant person, så du lär nog inte få det svårt att locka till dig nya bekantskaper. :-)
Det vanliga är ju ett samarbete med barnens kompisars föräldrar. Du hade ju ett inlägg för en tid sedan om just det. (När man samarbetar med andra föräldrar kring fritidsintressen handlade det om då).

Hej,

Vår äldsta går på en Förskola inne i centrala delarna av Malmö. Där är varken föräldrar eller lärare speciellt engagerade i barnen, tyvärr. Jag har inte reflekterat över huruvida det är fler mammor än pappor, jag tycker mig se att det är ganska vanligt att båda går (Så är det hos oss) men däremot, de som är där, tycks vara där som mest pliktskyldigast. Därmed är det sällan något vettigt som sägs utan det känns mer som ett informationsmöte, vad som har hänt, vad som kommer att hända etc. Trist, och det är bara en faktor till att vi vill ha bort vår son från den Förskolan.

Kram,
Linda

Ullis nä, nu rodnar jag...nej, inte är jag intressant. Här skriver ju jag ner mina tankar och funderingar som jag egentligen mest delar med till maken + några få till. Jag kan ta för mig då det gäller barnen och ta kontakt med föräldrar i syfte att kunna låta barnen leka men för egen del, visst FINNS det föräldrar jag gillar extra för min egen skull men inte gör jag nåt för min egen skull. Jag vill liksom inte tränga mig på. Jag är lite rädd för att vara närgången med mina barns vänners föräldrar - jag är rädd för att förstöra för dem (barnen) i fall de (föräldrarna) inte gillar mig och därmed börjar bli anti mitt barn med även om barnen gillar varann....Snurrigt och lite väl utlämnande, men...

Annars är jag nog inte såååå blyg av mig....Vågar ta kontakt för egen del men är försiktigare då barnen är inblandade för deras skull.

Linda - åh vad jag känner igen det där från vår förra skola!!!! Jag förstår dig absolut. Det där är inte roligt. Det är så tråkigt med oengegerad personal sm jobbar med barn! Läraren på vår förra skola var topp men resten...sorgligt och orättvist. Det är inte lika för alla, tyvärr...

Jag håller med er ovan. Jag är också lärare. Det må vara 30 mammor och 2 pappor. Det är nästan alltid papporna som pratar mest.

Det är också så att det är väldigt vanligt att när man ska kontakta någon förälder i nått ädende att man säger "jag ska ringa mamman" som om hon förväntas kunna ta hand om saken bättre än pappan.

Men vad säger ni som bor tillsammans, barn och föräldrar. Vem hjälper mest till med läxan och framförallt der till att den blir gjord?

Jag tror inte alltid att det handlar om kontrollbehov utan helt enkelt att kvinnan jobbar mindre och har i allmännhet kortare arbetsdagar. Det blir naturligt att hon hjälper barnen med läxor, pratar om skola etc. När pappan kommer hem är barnen redan ute på andra aktiviteter.

Men här tror jag att den nya familjemodellen tillför något positivt. Bor barnen med pappa varanan vecka så måste han ta det av skola och aktiviteter. Han måste hämta och lämna och kontakta skolan om det är nått. Han måste stryka och tvätta och se till att gympa påsen är med på rätt dag. Dessa barn kommer att växa upp med en helt annan syn på könsroller och de kommer inte att acceptera att bli förpassade till barnvakter med en lista om skötselråd av barnen.

Mycket bra frågeställning, Lisa, om vem som hjälper till med läxan och ser till att den blir gjord!

Här är det...vet inte hur jag ska förklara. Eller N har alltud varit så rasande pålitlig (med enstaka undantag och då blir man tyvärr än "galnare" bara för att man är så van vid att hon är så duktig i grunden) men hon har allvarligt skött den biten själv. Hållit reda på läxdagar och gjort läxorna ända sedan 1-klass. Jo, det är sant! Hon har sådana krav på sig själv att vi har backat. TUR är det också iom att hon har tre så små syskon att vi faktiskt inte ens haft tid att hjälpa henne. Inte förrän denna termin. NU kan jag säga till de tre små att "nu vill N at jag lyssnar på henne". Och hon njuter av det....Men jag håller inte reda på läxor etc eftersom honär så ambitiös själv. Därmd inte sagt att de tre övriga blir lika...

Men, det duskriver om att ringa MAMMAN vid diverse saker. DET känner jag igen och irriterar mig på at de ALLTID ska ringa MIG först då de är sjuka eller nåt annat från dagis. OK, visst är det så att jag hämtar 9/10 men vad är det som säger att det är lämpligast för mig att rusa från jobbet? Eller attd te är JAG som ska koordinera VAB_en eller nåt annat? Det genomsyrar samhället att det är mamman som har huvudansvaret för barnen.

Den nya familjemodellen - där har du rätt med, inte tänkt på det!

Men Manon, nu har du missuppfattat det här! =)
Det är ju när du är lite utelämnande som du blir så härligt charmig!! Jag tror det händer något med dig när du är lite (inte mycket, bara lite pytte!)utsatt och sårbar. Du sticker fram din näsa lite då o då, men annars är du lite som tjuren Ferdinand. När vi tjoar av iver för att vi fått se en liten bit äkta Manon, efter ett utsatt inlägg, så halkar du tillbaka i rena förskräckelsen!! *ler*
Fast det är då jag finner dig väldigt stark och nära. Du blir så mjuk i din framtoning. Ok, jag erkänner att jag är luddig, men det är inte så lätt att förklara hur en person upplevs via en skärm!! ;-D
Jag kan känna igen så mycket i dig hos mig själv, men kontentan är ändå att du måste inse en sak: du lockar till dig folk med ditt sätt som du har här på nätet. Fast efter 25 kommentarer på ett inlägg så fattar du det nog utan att jag behöver säga det! :-)
Detta som du visar upp här, är ju en del av hela dig, fast du inte vill visa det "live" alla gånger. Eller hur?

Ullis - är det för att du är av samma skot som jag som du kan se igenom mig på nåt sätt? För det är sant. Jag drar mig tillbaka efter nåt utelämnande både här och IRL. Det är detta sår jag har från min barndom som ännu hemsöker mig - jag vågar inte visa min själ av rädsla för att bli avvisad. Att det alldeles riktiga JAG blir avvisad är mer än vad jag kan bära. Därför har jag gömt det djupt inom mig och den komemr fram här...Men du har rätt, jag borde visa mer av mitt riktiga jag även bland folk med. Min make har det, det är ju den han gillar och öht är dte lättare för mig att vara mitt jag med män än kvinnor lustigt nog...

Det här är en konsekvens av att mina föräldrar och styvmor gjorde som de gjorde. Att inte ens vara älskad av sina föräldrar. Jag kan acceptera det som hände men detta är nåt som djupt påverkar mitt liv även om jag inte längre är ledsen eller arg över det som hände. Men jag lever med konsekvenserna.

Du har helt rätt i dina observationer.

När jag var strax över 20 tog jag kontakt md en psykolog som var inblandad i alla dramer som hände under min barndom och han sa så här till mig " Du ska veta att man får ett omedelbart tycke för dig" och att han sa så kommer jag ihåg. Jag trodde inte på det då, men kanske jag börjar fatta i dag...? Lite i alla fall.

Men det är mer min själ som kommer fram här lite titt som tätt...

=)
Du är för rar, men jag ska rätta dig igen *ler från öra till öra*; vi är inte av samma skrot, Manon. Vi är av samma diamant. Så är det. :-)
Den är så lysande att den bländar. Glöm inte det!

Antagligen så känner jag igen mig så mycket i dig att det blev en fullträff. För ja, jag gör som du. OM jag råkar sticka fram näsan någon gång så blir jag alltid förfärad över vad jag "ställt till med". Även om det är positivt. Det är ju därför jag är så imponerad av dig som ändå vågar ett steg till...fast jag känner också igen känslan du har efteråt då du sagt det.

Mig kallar folk för mystisk. Inte för att jag går omkring och är tyst och ler som MonaLisa, utan för att jag pratar så mycket jämt och är alltid glad...MEN pratar aldrig om mig själv! (Om vem jag verkligen ÄR och inte bara det där ytliga man kan se.) När jag råkat göra det någon gång, då är det alltid någon som ska tillrättavisa mig och säga att jag har fel. Den "riktiga Ullis" ser bara min make. Ibland sticker mitt sanna jag fram här också!

Javisst är det din själ som vill fram, det är därför det glimmar till ibland. Innan Manon stänger dörren! =)

Känner igen det där...jag brukar vinnlägga mig om att aldrig låta så seriös som jag verkligen är. Som om ingenting betydde nåt. Som att allt är en lek för mig.

Precis som du är det maken som känner mig...

Mig brukar de kalla "eterisk" (fast det är det sista jag är) och "integritet" om de är snälla och, "att jag inte ger av mig själv" om de irriterar sig, antar jag:), vilket jag inte alltid gör, nej, nej de gör jag inte, det är ett försvar.

Nä, jag är inte intressant egentligen, det är bara att jag har varit med om saker som inte medelsvensson varit med om. Då får man ett annat perspektiv och ett visst utanförskap på gott och ont.

Hur blir du tillrättavisad?

Jag blir också tillrättavisad, men tror att det beror på att om man har erfarenheter som inte är de allmänna så kan det vara svårt att följa med ibland? Hur dtev yttrar sig i åsikter och personlighet? Svårt att greppa och då blir man tillrättavisad dvs inrättad i ledet igen för att kunna nischas in?

Hur upplever du det?

Jag brukar ofta undra varför jag blir tillrättavisad, speciellt då jag aldrig tillrättavisar andra. Jag låter alla ha sin egen upplevelse. Men då jag funderar kan jag aldrig fatta varför det sker åt mitt håll. Det är som om min hjärna inte kan utarbeta en rimlig förklaring alls. Istället tar jag din, för den känns bra på tungan. För så måste det ju vara??! Jag måste fundera på det där.
Jag tackar för din fråga, Manon. Nu när jag ska berätta hur det känns för mig att bli tillrättavisad så känns det plötsligt svårt. Det kom nära! Jag vill nog göra som du nu...rusa tillbaka och gömma mig. =)
Att bli tillrättavisad gör mig konstigt nog aldrig arg, egentligen borde jag bli arg...men istället sloknar jag. Inskuffad tillbaka till garderoben. Skam.
Jag har så otroligt svårt att prata om mig själv!! Extra svårt blev det nu när du också är en god lyssnare. Jag vet, det där lät ju knäppt. Men jag är inte van vid full uppmärksamhet, speciellt inte från kvinnor.

Inte är jag en god lyssnare:).

Ja, det är det enda jag kan komma på, att man har olika erfarenheter som ger olika infallsvinklar. Kan inte tänka mig annat?

Hur reagerar jag? Upproriskt ibland och ibland tyst och låter det vara. Jag förstår vad du menar med inskuffad igen....De som lärt känna mig IRL kan anmärka på att jag har så dålig självkänsla...De som jag lyckats släppa in lite, de som berört mig och på nåt sätt och fått min gard att åka ner lite, de märker det.

Märkligt det där med kvinnor, samma här, Jag har också svårare för kvinnor och lättare för män på nåt sätt...Det är som att män mer accepterar att allt inte är mainstream. Tar saker för vad det är....

På nåt sätt tror jag ändå att man är sig själv för man är så olika i olika situationer. Visst, det finns ingen som helt vet hur man är, vad som gör att man tex inte låter folk lära känna en, varför man håller tillbaka men man är så också, liksom. Jag känner inte längre att jag behöver bli förstådd helt och hållet längre. Ingen kan bi det. Jag accepterar att det inte går och jag blir glad när jag hittar nån som jag brinner extra för lite här och var....Nån som varit med om x men inte y och förstår en del och nån annan varit med om y och inte x....Och nån som inte varit med om nåt som jag kan följa och bara ha kul, kul KUL!!!! Och nsupa bekymmerslösheten och barnsligheten och allt. Njuter av det....För mig börjar jag se mig själv som ett kaleidoskop. Bitar faller på plats och sedan isär i nya konstellationer. Olika bitar med olika. Olika människor tar fram olika bitar av en. Och det är kul, att inte vara statisk. Det vore jättetrist att vara det. Att veta allt om hur allt ska vara och hur man själv är....Meningen med livet är livet självt och det levande föränderliga ständigt ostatiska förhållandet mellan allt.

Jag har lärt mig att många bär på en sorg, inte en sådan som min eller din men på ett plan förstår man att man har _sorg_ av någon anldning, det är allmängiltigt.. Och ibland möter man nån som förstår precis! Det är som Salvatores rader jag skrev nedan....

Jag vill satsa på att vara _levande_ alla förstår säkert inte...Sedan jag började på det jobb jag har nu, alla där...det känns som att de kan i vissa fall se igenom mig. Jag tror ärligta t jag sänkt garden lite och det är därför....nåt händer nu....Vissa har jag sänkt garden mot och tom berättat en del av det jag har skrivit om på bloggen. Eller sagt vissa bitar. De flesta är 20 år äldre än jag och mer. Det har varit lärorikt. Även att få 3 barn på 20 månader har förändrat mig och tvingat mig att sänka garden...Tvingat mig att leva och se världen som mer ljus ändå än nåt jag måste hela tiden kämpa i för att få min rätt till tex kärlek eller vad som helst.

Mina barn tvingar mig ut i livet....sakta men säkert.

Jag känner inte längre att jag alltid måste passa in. ja blir inte ledsen längre om jag inte gör det. Jag kör min fega integritetsgrej och ser vilka som kan se igenim den istället....och de som inte gör det, då, det är kul det med, det är liv, och skoj "just for a laugh". jag vill inte vara så svart och tungsint längre...

Ärligt...jag tror inte att de flesta ens märker på mig hur mycket jag har gått igenom under barndomen. Oftast verkar jag bortskämd som om jag växt upp i en curlingfamilj med massa pengar utan bekymmer. Jag tror jag vill ge det intrycket för att jag inte vill visa allt det svarta och helvetet för dem.Det skulle skrämma för mycket. tror jag har skrivit om det förut här ur någon synvinkel? I början av bloggen? Minns inte.... Jag vill inte vara en port mot helvetet utan mot livet. Även om dörren dit ibland slås på glänt....

Utan helvetet inget liv för mig. Jag är så van vid det. Jag är dålig på att vara bekymmerslös egentligen men det jag visar utåt är just det...Jag vill vara det nämligen.

Usch så långt och virrigt..hoppas du förstår...

Samtidigt har jag kvar såren...som gör att jag nu kännrr nåt jag inte vill skriva om nu i alla fall. Ett spöke har hoppat fram....

Jag vet inte för det är alltid maken som går på föräldramötena *s*.

Allvarligt då. Jag har inte varit på ett föräldramöte på ett par år, det beror på olika saker, men jag tror faktiskt maken gillar att gå på sånt för han roffar åt sig. I år så var han både på dagis och på skolan, det var på tisdagar när dottern har kör och eftersom han brukar ta henne till kören så var det min tur att köra henne dit.

Har inte kollat precis med honom om könsfördelningen, men när han åtger vilka som varit där så låter det tämligen jämt. Vid lämning är det f.ö. fler pappor, vid hämtning fler mammor (tror jag, jag hämtar så sent).

Vi bor i ett av de gynnade områdena, det är en enorm kö till det dagis vi har sonen (och haft dottern). I stort sett alla (en förälder per barn) kommer på föräldramötena. Ju längre de haft barnen där desto fler åsikter har de. Jag har mest varit engagerad vad gäller allergifrågor och sen har jag varit föräldrarepresentant i två år. Senast jag var på ett föräldramöte (två år sen?) var för att informera om allergier. Föräldrarepr. är det jättesvårt att få någon! För flera år sen var det en förälder som kommenterade att det var så skönt att inte behöva engagera sig på dagiset eftersom all energi gick åt till skolan där det då var jättestruligt. Nu verkar det ha lugnat sig där, men de hade i alla fall utan problem hittat två representanter till föräldrarådet i skolklassen E börjat i.

Man "ser" liksom inte hur bra man har det med engagerade föräldrar om man inte sett båda varianterna. Sen ibland kan det ju bli lite mycket av det goda:-)

Trots att det är maken som går på dessa saker så är det alltid mig de frågar om saker på dagis. Tror det beror på att jag alltid lägger mig i;-) De gånger jag är med på mötena pratar jag ganska mycket (och ofta mer än maken *s*). Jag vill gärna veta allt när maken kommer hem, men jag har sänkt ambitionsnivån för han rapporterar verkligen så gott han kan. Och vi är 60-talister:-)))

/Lotten

Lotten! Känner igen det där från vårt föräldrakooperativ! med engagerade föräldrar. Som sagt, skolan var helt annat. Nu åter mer engagerade, men jag tycker det är på en bra nivå faktiskt.

Vårt dagis är det en vrålkö till. Pratade med en granne med ettåring och den ettåringen kunde tydligen inte få plats där på minst ett år. Så fullt och poppis....

Fast, när representant för ett evenemang skulle väljas på skolan såg alla ned i golvet inkl jag. Jag tänkte, inte nu med så många små som är sjuka så ofta. Håller jag i chokladhjulet är det inte ens säkert att jag kan stå där den dagen....Men alt har sin tid. Min är inte nu. Men det blir för någon gång ska man ju!

Nu är både skola och dagis kommunala här (men mycket bra= så men kan inte oåverka så mycket som förälder. Skillanden är stor STOR mot föräldrakooperativet! Så därför känns liksom föräldramöten inte så angelägna för mig längre. Man kan i alla fall inte påverka så mycket.

Kul med en man som tar för sig på det sättet! Och skönt att kunna bo så bra. Det finns annat, tyvärr, och för barnens skull blir jag arg...

Det blev en skitlång tråd!! =)
När jag "ser" dig som jag inte känner alls (jag har sett dig på ett annat ställe.)Irl, så ser jag inte "det svarta". Jag ser en kvinna som är väldigt väl sammansatt och balanserad. Oerhört kraftfull och kompetent. Det skymtar allt från glädje till sorg, hela registret. Fast jag ser inte sorgens ögon som något negativt. Jag ser på det som om du har förmåga att våga känna alla känslor och du kan välja det fritt.

Nej, jag tror inte heller det syns utanpå vad man gått igenom. Jag är också ett levande bevis på det. Däremot vet jag att det märks på ett subtilt sätt.
Att folk sedan inte förstår varför de förstått något som det undermedvetet fått budskap om, kan resultera i trista saker. Man kan oförskyllt bli föremål för en massa projiceringar, bli bärare av deras egna negativa sidor.
Det klassiska är att när man saknar information om något som man omedvetet "känner på sig", men inte kan förklara, så fyller alla ut det med egna fantasier. I slutändan blir det helknäppt för den som pålagts fantasierna. De stämmer inte alls, men den som fantiserat tror på sina egna fantasier så mycket att det blir sanningen. Ibland nästan oavsett om man tillbakavisar dem.

När jag hamnar i sådana situationer blir jag tokfrustrerad. Då upplever jag mig tillrättavisad. Andra kan liksom säga: "det du säger (min sanning alltså) stämmer inte." Det som inte stämmer för dem är alltså att deras fantasi inte stämmer med det jag säger. (min sanning)

Ska väl säga att så ser jag på situationen. behöver självfallet inte vara någon sanning.

Ullis - jag kan inte tillägga nåt. Så upplever jag det med som du, absolut!

Det gick rätt in.

Har börjat på en kommentar flera gånger. Men tagit bort. Konstaterar bara att är det något jag är evinnerligt trött på så är det alla dess morsor som snackar sig igenom föräldramöte efter föräldramöte utan att annat än i undantagsfall prata om de verkliga problemen eller om innehållet i skolan. I stället handlar det mesta av engagemanget om planering av skolresor, brännbollsturneringar, lärakännavarandramiddagar osv osv.
Lärt känna föräldrar har jag gjort, men aldrig genom några av dess krystade arrangemang. Har aldrig sett några bevis för att jopphejdi bland föräldrarna lett till att barn blivit bättre kompisar. De barn som inte står ut med mina barn har morsor som inte står ut med mig! Kort sagt.
Jag föredrar absolut farsorna som breder ut sig om själva skolan men sällan föreslår trevliga tillställningar framför alla dessa bull- och basarmorsor!

Du kommer alltid som en frisk fläkt Annaa! Visst var det så på mötet som du sa!

Tycker också att det är lättare med papporna faktiskt!

Apropå lärakännavarandramiddagar - nu är min äldsta inte liak stor som din, men det är skönt när det flyter på av sig själva och barnen mer fritt kan välja sina kompisar oberoende av föräldrar.

För, jag tycker på nåt plan, GENERELLT, att det lätt blir så att de barn där morsorma kommer bättre överens få fler tillfällen att leka med varandra än där de inte gör det. Bara det där att hem barn från dagis bygger på det!

På vårt dagis där vi bode förut som var föräldrakooperativ, där kände alla igen varandra - men å andra sidan var engagemanget större än enstaka föräldramöten. Man jobbade ju där. Hoppade även in som vikarie då personal var sjuk under en jourvecka (2-3 ggr/termin) så man lärde ju känna barnen med. Det var faktiskt roligt!

Föräldramöten på kommunala dagis är ju bara infomöten. Inget man kan göra åt och intet att förändra. Jämörelsevis i alla fall.

Fast jag måste erkänna at det är skönt när vi har så många små nu som blir sjuka också att inte ha det där jobbet som föräldrakooperativet gav....

Skrev snabbt sist men jaghar ju lusat ner denna tråd så mycket så jag orkar inte tabort mitt inlägg och formulera om.

Vill bara tillägga Annaa, att ja sådana lärakännavarandramiddagar gör varken till eller från, nej. Det är i direkt kontakt då som man kan lära känna andra föräldrar då barnen leker. Viktigare då barnen är små eftersom de är så beroende av föräldrar för att ta sig nånstans men det blir obsolete med tiden.

Föräldrakooperativet vi hade där vi bodde förut hade inga sådana middagar men vi jobbade i hop så vi lärde ju känna varandra hyfsat väl, alltså inte så att vi satt hos varabndra jämt alltså, men man hade en idé om whos who vilket gagnade barnen.

Men som sagt med så många små barn som är sjuka relativt ofta är det skönt med det akommunala (som är lika bra som föräldrakooperativet) även om det blri så att man inte får in den där föräldrakunskapen så lätt iom att jag jobbar så mycket (fast egentligen bara heltid).