manon

Fast gör du det då? Dvs säger fel saker? Är det kanske inte bara din egen uppfattning? Jag tycker inte att du skall tänka så och dina barn kommer självklart att få kompisar även om du inte känner dig bekväm i "kvinnligt" sällskap!

Håller med Johannapanna, man kan inte säga alla kvinnor så där. Själv kan jag tycka det är befriande och kreativt att umgås med kvinnor. Hade en tjejmiddag härommånaden med 20 kvinnor i olika åldrar och det var så kul. Vilket tjatter.
Men män är ju underbara!!

Fast egentligen handlar det ju om person.


Hoppas du hittar någon mamma som det funkar någorlunda ok med :-)

*Skratt* Känns igen. Jag har också svårt med de där vibbarna, allt man ska förstå och veta utan ord. Vi har en sådan känslig kvinnokvinna i mitt arbetslag och jag förstår mig inte på henne. Hur jag än försöker. De vibbar hon talat om att hon kännt av har inte jag märkt av.

Gillar inte egentligen inte snacket om manliga och kvinnliga egenskaper för egentligen hör de egenskaperna man menar då ihop med personligheten och inte med könet. Men eftersom alla förstår vad jag menar när jag använder de termerna använder jag dem i allafall. Och då är jag mer manlig i mitt sätt att vara, har svårt för vibrationer, översnällhet och snack bakom ryggen. Gillar raka puckar. Har ändå lyckats hitta några nära vänner och flera bekanta av samma sort som jag . Det finns fler som är som oss. Tror inte heller att dina barn kommer att få problem med den biten pga av dig.

Kvinnor är i allmänhet snabbare på att döma andra än vad män är. Känt är också att vi kvinnor i allmänhet inte hjälper varandra lika mycket som män gör - i allmänhet. Du såg kanske mitt inlägg en dag om kvinnan i området här där jag bor menar att de inte kan bjuda mig eftersom jag dels är singel, dels pratar för mkt med deras män ... tveksam till om en likn kommentar skulle komma omvänt - från en man. Frågan är vad som är verkligt i din situation - alltså i de "andras" ögon. Kanske du brottas med ett hjärnspöke efter upplevelsen när du var yngre ... Och det där har ingenting att göra med vilken förebild du är för dina barn ... spelar du en roll som inte känns bekväm så kommer dom att se igenom den iaf ... du är du och ingen annan. Och något facit på "normalitet" finns inte.

Instämmer helt med övriga, att ja så kan det vara men behöver inte alltid vara det. Det har nog väldigt mycket med personerna i sig att göra. Personligheterna!

Jag är övertygad om att du är en bra förebild för dina döttrar trots dina tankar kring kvinnliga gemenskaper. Det finns inte bara en väg att vandra you know =O)
//M

Svarar er alla här...

Ja, det kan vara hjärnspöken från förr...Vilka jag känner så inför? Just nu är det främst mammor på nåt sätt...Lene - så har jag det som du, man hittar!

Christina - ja det har du rätt i, barn genomskådar en absolut, de märker när man är obekväm och allt!

Jag tror jag rannsakar mig själv för här vi bor nu är så annorlunda mot där vi bodde förut. Där vi bodde förut så bodde vi kring en lekpark och alla barn lekte med alla från 11 år nedåt till ett år. Man behövde inte vara bundis med mammor och man behövde inte gå och fråga om barnen får leka med varandra. Allt skedde på neutral mark och barnen bara sprang ut och lekte - pojkar som flickor...

Här är det trädgårdar och gå och fråga. Tyvärr har A fått nej ganska mycket...I dag vill han fråga en flicka om hon vill leka så vi ska över och fråga...det är bara det att den flickan verkar leka väldigt mycket med en annan flicka så hon har inte så mycket tid över till A...Men å andra sidan är mamman föräldraledig så flickan borde vilja ha fler lekkamrater...men jag är SÅ nervös för att gå över och fråga...tänk om han får nej igen....en dag fick han nej från tre...ok sådant kan hända men när det liksom inte satt sig med lek så, ja, det känns lite...och då börjar tankarna komma...kanse är det jag som är off och det blir extra besvär iom att det inte finns neutral mark...

A minns vår går och hur alla lekte...här är det så tomt så tomt...Han är hänvisad till sina syskon, ingen som kommer hit och knackar på...lite i somras men inte nu...Usch, jag är nog en nojig mamma, men lite ledsen är jag...Nåja, jag får vänta tills det satt sig på dagiset och han får kompisar som man kan ta hem under helgerna eller om kompisarna har föräldrar som slutar tidighrae än jag och han får leka med dem...

Usch, vill inte såra är jag skriver...men det är så tråkigt att han ALLTID får nej på sista tiden. Är det fel på mig!? Jag är ju tex aldrig hemma för jag jobbar heltid, jag lär inte känna folk häromkring....

Nej, Manon, det där tror jag INTE på! Bara för att man förnimmer något så ska det vara ett hjärnspöke!? Ursäkta, men det där var på snudden till kränkning av Manons upplevelser. *morr*
Kvinnor...det kan vara lika kul när det fungerar till otrevligt när det inte fungerar.

Du kommer att vara en alldeles förträfflig förebild för dina döttrar, för det kommer INTE bli fel. Det finns inte bara en stereotyp kvinna, Manon. Det är ju det du ska visa dem. Du ska visa på den kvinnliga mångfald som faktiskt finns och som dessutom är stolt för det. Eller hur?

Du skriver mina ord... samma upplevelse har jag. Är för manlig tror jag. Har aldrig fattat skitsnackets gyllene regel, inte heller den kvinnliga varianten på småsnack. Tidigare led jag väldigt av detta... allt som du skriver om i inlägget... men nu bryr jag mig allt mindre. Det går inte att göra om sig! Vi ska vara de vi är och duger inte det så får det vara.

Nej, det kanske inte är hjärnspöken...och det är sant, man visar på en annan sorts kvinnlighet...som sagt våra barn är inte så typiska och leker med barn oavsett kön, utan att tänka kön fastän vi lever ytligt sett stereotypt, men som Zofie nedan (zofi.blogg.se eller se länk bredvid) skrev det spelar en hel del hur man ÄR för hur barnen blir också...

Känner mig gladare i dag, träffade på en mamma med två yngre barn jag faktsikt känner t jag kan tala med bra och vi knackade på hos flickan som kom ut när hon ätit frukost. fast då hade A väntat ett tag så han var trött på att vara ute och flickan ville fortsätta cykla så det blev en väldigt kort stund. Men jag hoppas ändå på att det visade att de kan leka, att A finns att leka med OCKSÅ!

Usch för trädgårdsstäder utan neutrala marker som lekparker - vi bodde så bra där med det ändå märker jag! Nu har vi bott här i ett år och N har det bra (men hon är stor) men A har det ryckigt, och dessutom minnen av annat...en gård med masa barn som lekte ihop inte den här isolationen...det blir så komplicerat...jag känner liksom att får jag mycket nej så slutar man fråga till slut liksom...och tar på mig skulden...

Men jag hoppas att även om det blev kort så såddes ett frö om att A finns...och jag gjorde mitt bästa för att vara trevlig:).

tack för alla ord, jag behöver nog också sluta bry mig och hjärnspöken behöver det inte vara eftersom fler har den erfarenheten...det kan vara besvärligt med kvinnligt...jag är inte så socialiserad in i det där, är inte så typisk även om jag ytligt sett ser feminim ut och gillar det men...kvinnor kan vara så hårda mot varandra...som nån ovan skrev...

Nu vill barnen ha mig hinner inte skriva...

Nu när alla tre leker...

Läst igenom era svar om och om igen...Det är jättesvårt att generalisera även om det ibland är till hjälp för att sätta ord på vissa förnimmelser.

Till viss grad kan det vara hjärnspöken med. med risk för att låta förmäten eller nåt...jag såg bra ut som yngre och jag har därför råkat ut för avund, för man ska inte se för bra ut för att platsa bland andra kvinnor. Att jag vet om det där med klubb är fr att en närmare vän berättade orsaken för mig varför jag togs ut allt mindre...jag trodde det var nåt fel på mig liksom. Man försöker vara snällare och allt, tona ner och allt.

Det känner jag att jag gör ofta i större sällskap med kvinnor ( då vi kan vara tre) att det är ett visst språk och sätt att vara som jag försöker "härma" - så känner man (jag) att jag är mer avslappnad i andras sällskap. Att inte sticka ut, inte vara "egen" inte ha för starka åsikter Till vis grad kanske det är "kulturellt" (ytterligare en generalisering) för däremot har jag mycket lätt för starka kvinnor här och även pratiga kvinnor gtån södra mellaneuorpa. Gillade starkt tre mammor till Ns kompisar från förr, en frånskild ensamstående iranska med svart och ibland helblått långt hår., en som haft struligt med alkoholiserad far och hade 5 barn och stor erfarenhet, vi förstod varandra väldigt bra men tyvärr lekte våra barn inte så mycket och vi flyttade, och en annan ensamstående mamma med ett barn gillade jag skarpt.

Jag kan vara rädd för att N råkar ut för samma sak för hon är väldigt söt, jag vill väldigt gärna att hon fattar systerskapets regler så att hon inte hamnar utanför pga hon "ser för bra ut" senare som tonåring och äldre när sådant blir viktigt...

Jag är övertygad om att skillandenrna inte till allt är genetiska utan att det handlar om roller och förväntningar som skiljer man och kvinna + naturligtvis finns det biologiska skillnader också men...har inte tid att formulera detta...

Så, vist kan det vara mer jag som känner mig obekväm iom att jag anstränger mig för att vara så slätstruken jag kan, inte säga nåt kontroversiellt. Jag kan låta väldigt engagerad över saker som jag egentligen inte brur mig särskilt om en del sätter det på "det levande" kontot. Män har sagt det att jag är så "levande".

Outsider känner jag mig som, jag betraktar, jag vet hur det ska se ut, men jag har svårt öht att starkt identifiera mig med nån grupp egentligen...

Kände mig lite fånig i början som skrev detta men jag antar att jag får fortsätta min balansgång. Anpassa mig så mycket jag kan då jag behövs och likt en muräna dra in de personer jag gillar i mitt nät...Tänker på det nii har skrivit...

Tack. Nu hinner jag inte skriva igen...

Ja du Manon, det här är ett stort ämne för en som i stort sett alltid uppfattats som anti och provocerande och som aldrig riktigt passat in i den där s k kvinnogemenskapen. Därmed inte sagt att jag inte haft kvinnliga vänner och bekanta, inte alls. Jag tror att du lika lite som jag är ett ufo som inte kan knyta till kvinnor som vänner alls. Det handlar om att glida in i den där gemenskapen. "Morsorna" på dagis och i skolan har vi varit inne på flera gånger. DÄR är jag ett ufo. Kvinnor i grupp är mer fördömande och uteslutande. Inte än män utan än individerna för sig. Någon erfarenhet av att se för bra ut har jag inte, he he, snarare tvärtom. Men jag tror faktiskt utseendet har föga betydelse, det handlar mer om att sticka ut på annat sätt.

Jag känner det även i "gemenskaper" även i t ex bloggvärlden. Det bildas speciella kvinnogemenskaper med en särskild jargong med mycket superlativer, ett övertrumfande av varandra i hur underbara, fantastiska, gulliga alla är. Jag kan inte delta i den tonen, kan inte språkbruket överhuvudtaget, blir stel och rigid och drar mig undan. Bakom allt gullande ligger det ju lika mycket inskränkt fördömande som irl.

Hur mycket ens eget sätt påverkar barnens möjligheter att få kompisar är väl en åldersfråga. Visst vill morsorna på dagis att deras barn ska leka med de populäraste morsorna (och farsorna). Men som bekant är det svårt att styra sina barns val. Jag har exempel där vi morsor lite krampaktigt försökt dra i våra flickor att fortsätta ses men givit upp, det är bättre att träffas utan dem! Och de där tjejerna som föraktade min dotter lika mycket som deras morsor tyckte jag var en knäppgök - det var ju absolut inga som hon ville vara med.

Man måste ju förstås komma ihåg det, att barnen har fått med sig en del både rent genetiskt och genom uppfostran. Man ska väl inte bli alltför förvånad om barnen har samma goda och dåliga sidor som en själv, samma förmågor och svårigheter.

Även om det förstås smärtar att se ett ensamt barn. Även när det handlar om en tonåring och man kan göra så hemskt mycket mindre än när de var yngre.

hm...läste ditt inlägg inatt men då var jag lite onykter och trodde mig kunna formulera ett bättre svar idag....men nu ser jag att du fått så många svar redan....det jag undrar lite är exkat vad det är hos många kvinnor som du har svårt med eftersom jag har lite samma upplever som du men har svårt att sätta ord på det....men det är väl som många skriver här skvallret, att döma någon för snabbt, småpratet et c....jag har funderat lite vidare men lägger det under min blogg då det kommer bli himla långt...

AnnaaM - ja, nej, varken du eller jag är sociala missfoster det är inte det det handlar om! Jag märker att du fattar på det du skriver.

Sofie - jag ska läsa! Inte är vi ensamma. Nog ska vi ändra kvinnligheten:)?

Tror att det är en liten myt att kvinnor skulle vara snabbare att hugga varann i ryggen.....kolla i politiken....Där är det mest män i kostym som hugger...

Hur gammal är sonen? Har han inte kompisar i skolan? Kanske bättre att uppmuntra honom att var amed dem om de nu är så sega på gården.

Hoppas det blir bättre