Nya minnen - farfar
Barnen var ute och han och särbon var ute med dem en stund. Barnen yrade omkring som vanligt, gungade, hoppade i baljan vi har ute som var full av regvatten och blev blöta.
Jag såg hur han log och skrattade då alla tre hoppade i vattnet med kläderna på och stojade. När de rusade runt på sina bobbycars. Det värmde! För även om jag inte saknar MINA föräldrar så saknar just det där - en äldre generation som känner extra för just mina/våra barn! Som ler åt deras bus.
Han läste för dem och S-twinset klängde runt på honom.
Kort - han verkade uppskatta våra små busiga yrväder och det gjorde mig så glad! Han log och skrattade!
Det är dessa små stunder som är livet, det är sådana stunder som man bär med sig som får en att kämpa på. Glädjen. Kärleken. Tjatig jag är om dessa två saker men jag är övertygad om att de är grundstenarna i livet. Det är dessa små vardagsstundsglädjen som bär upp en och håller hoppet vid liv då allt känns svart. Minnet av glädje och kärlek och vetskapen att man kan finna dem igen så småningom. Bara man inte ger upp utan lever vidare så, vips, en dag upptäcker man att man ler igen! Och så står man där förundrad och undrar hur det gick till...
Glädje och sorg - liv och död - man ska aldrig ge upp! Så länge jag lever ska jag aldrig ge upp hoppet om kärlek och glädje om jag så bara finner den i vindens susningar i träden! De kan tala till en ibland. Trösta. Få en att leva vidare. Jag tror det är magiskt. Susningarna hörs då allt annat är så tomt. Livet är starkt. Jag längtar efter lugnet då jag kan höra vindens brus och sjunka in i mig själv. Men just nu rusar livet fram med mig! X2000 i hög fart, och jag håller mig krampaktigt fast i alla kurvor så jag inte ska ramla av. Jag får inte och därför kommer jag inte göra det.
Jag tror att denna tid kommer ha ett skimmer över sig när jag har bytt spår och sitter på en gul långsam spårvagn som stannar vid alldeles för många stationer. När jag har tid att tänka och känna efter och reflektera och fundera. Smälta allt som hänt och händer. Fast jag undrar ibland, om jag någonsin kommer att sitta på en gammal långsam spårvagn så rastlös som jag är - bara jag har tid att reflektera och tänka och smälta - eller egentligen längtar jag efter att få vara kreativ!
OK, larvig är jag igen. Får skylla på att jag är trött:)!
//manon
Nej Manon, du är inte larvig! Att du längtar efter att skapa, och efter lugn och ro är inte konstigt. Du har fullt upp och sliter på både arbete och hemma.
Att glädjas över det lilla, susningar i träden etc, är viktigt tror jag, de gånger man orkar/hinner lyssna och se.
Jag hoppas att du får det lugnare snart, så att du inte ramlar av i någon kurva!
Var rädd om dig!
Tack för att du inte tycker att jag är larvig. Känner det så i bland - som en Tomas di Leva:)).
Jag har tyvärr inga minnen av någon sån där god äldre generation som du skriver om i detta och senare inlägg. Hade bara en barsk mormor som precis som min mor gärna ville ha all uppmärksamhet men gav föga igen. Mina barn har fått mer kritik än roade leenden av sin mormor, en av dem har ju fått nog och vägrar åka dit mer. Bara Äldsta minns sin farmor och då som en arg tant som försökte tvinga henne att äta. Min mamma ställde upp en del som barnvakt, hon älskar att vara behövd, det är hennes liv, och jag vältrar mig naturligtvis i evig tacksamhetsskuld för detta. Men varken hon eller min svärmor hade några som helst hemliga kunskaper att dela med sig av, enbart kritik av mitt sätt att ta hand om barn. Jag tror inte min situation är särskilt ovanlig, även om många gärna slätar över och förhärligar för att de skulle velat ha det precis som du och din farmor!
AnnaaM - ja, mina minnen är bra men jag vet också att min farmor är MYCKET ENVIS och hennes sätt att visa omsorg är tat lägga sig i MEN jag mötte henne då hon var äldre, hon hade alltid önskat sig en flicka men inte fått och däför omhuldade hon mig. Jag vet att om jag bott hos henne då jag blev äldre skulle ha inneburit trubbel pga hennes vilja att bestämma men jag fick det bästa av henne! Jag kunde tidigt få distans till henne vilket gjorde att jag behöll minnena och pga henns ålderdom orkade hon inte lägga sig i lika mycket + att hon ändå lärt sig en del:).
Men farfar är av annat skorn (barnens farfar). Han lägger sig inte i alls utan litar på folk och sina barn. Kan det vara för att han har mycket barnerfarenhet som lärare/rektor?