Att flytta

Nu är det 9 månader sedan vi flyttade. 8 månader sedan A (snart 4) började på nytt dagis och N (8) på ny skola. Tyvärr är det jobbigt för dem fortfarande stundtals! Inte för twinsen på 2 år, de var/år så små, men för de två äldsta.

För N, är det väl rätt OK men minnena finns och hon säger att hon ska flytta tillbaka ibland. A börjar nu precis vänja sig vid sitt nya dagis, har en liten flicka som en speciell vän (enligt dagis är de som förälskade) och åtminstone en killkompis. Han verkar gladare på dagis nu. Och - vad ska hända - han ska börja på ett nytt dagis i augusti som är närmare! Det måste bli så för att hela familjen ska få det luganre men jag känner mig urtaskig! PRECIS när han börjar landa i det nya dagiset ska han ryckas upp igen...

I helgen körde vi förbi vårt gamla ställe och N och A ville se sin gamla skola, dagis och sitt gamla hus. Döm om min förvåning - då A kände igen sitt dagis på stört, från bilfönstret och han säger med längtan i rösten att han vill gå där! Och minns barnen, speciellt M som även var vår granne och OJ vad de LEKTE! De lekte och skrattade och busade! Ett långt tag efter att vi flyttat så sprang M till vårt hus och ropade efter A, har jag hört...

En annan familj som flyttat säger att de ska besöka det gamla dagiset med sina 3 barn för att de vill det. Jag vågar inte göra det med A med tanke på hans personlighet. Han kommer skrika om att gå där igen...länge..Jag har, taskigt nog, nte ens vågat nämna M så ofta...

Jag vet inte hur jag ska hantera A och hans längtan tillbaka. Det går inte riktigt att resonera med honom än även om han är förnuftig i mycket -han skriker! Ett annat hinder i vägen är att jag själv har flyttat så ofta i barndomen att jag känner igen hans smärta, eller snarare jag blandar ihop den med min egen som jag minns! Trots att jag vet att det alltid gick bra till slut, men det är INTE roligt att flytta! Inte ofta i alla fall...

Hur gör man? Fegar ur och inte nämner det gamla? Men det är ju taskigt på nåt sätt...Pratar och tar de timslånga tjaten och skriken som kommer av det? När han nämner det så svarar jag men jag gör inga långa utläggningar kring det. Det kanske räcker? Har jag tystat honom?

Det kanske blir bättre då han börjar på dagiset nära oss, då kan han få dagiskompisar som är grannar...och dessa kommer han förmodligen gå i skolan med också...

Känner mig urtaskig...vi växte ur huset...Jag kunde själv känna ett stygn då jag såg huset och såg samma gamla dörrar vidöppna och samma gamla barn på gården...Vilken gemenskap det var! Det var bara att springa ut från det man var 2 år och - pang! KOMPISAR!

//manon

Kommentarer
Postat av: bless

Mitt förslag är om barnet själv tar upp ämnet prata om det och låt barnet sköta pratet. Fyll inte i, moralisera inte, förnuftisera inte om barnet blir ledset, ge barnet ett erkännande för sin sorg. Berätta att i bland är livet skit, men att det alltid går att hitta vägar som gör livet härligt igen. Dessa vägar kan vara motiga i början, men värda besväret. Förvånansvärt små barn kan förstå det. Fråga barnet om det hämtat sig från akut sorg om det har några idéer på bra sätt att trivas. Och för din egen del bär inte skuld, lär barnet hantera sin sorg och smärta konstruktivt. Du kommer inte att kunna skydda dem från världen. Din uppgift blir då att lära dem hantera världen. Så försöker jag se på saken och förhålla mig.

2006-05-08 @ 09:19:40
Postat av: Marie

Förstår hur du menar med Pang och så kompisar för precis så bor vi nu. Jag skulle sakna att bo så här väldigt väldigt mycket så jag förstår er.

Ni kan inte träffa kompisen M någongång i månaden så där? Så att att er lillkille kunde få fortsätta träffa honom?

Kram!

Postat av: Manon

Bless - jag mpste göra så som du säger...Jag tror att jag har tystat honom lite av rädlsa för hans reaktioner så jag får ta upp det lite lätt...

Marie - ja du vet! Nu bor vi i trädgårdar så inbjudan behövs:). Har man en gemensam gård så behöver man inte ibjudan utan kidsen sköter set själva, som du vet:).

Tyvärr...M-s mamma fa är inte så intresserad för hon tycker vi flyttade så långt bort och hon har inte ens tid att träffa andra vänner som bor långt bort:(. Det är bla av den orsaken jag inte vågat...Däresom ska jag nog ringa till en annan mamma som vi delat dagis med och som hört av sig för ett tag sedan...hon verkar intresserad av kontakt och hon talade om att åka till ganla dagiset med sina...kanske hänga på? Hennes twins gick på samma vad som A och de lekte också!

2006-05-08 @ 09:49:17
Postat av: bless

Har du sett att du har reklam för Livets ords gymnasieskola, kristen tro i karismatsik miljö eller vad det nu stod, här på sidan?

2006-05-08 @ 11:26:20
Postat av: Manon

Nej, det har jag inte! Jag tror inte jag kan påverka reklamen? Tjänsten är reklamfinansierad och därmed gratis för mig...

2006-05-08 @ 11:43:08
Postat av: bless

Jag antog att du inte precis hade valt just den reklamen i alla fall. Risken med att vara kommersialiserad är tydligen att man blir Livets ords fanbärare. Värre händelser har du förmodligen klarat galant. Så det är inget att yvas över, men lite lustigt/olustigt.

2006-05-08 @ 12:27:42
Postat av: Inga

Inskolning är ju bra, det har vi haft länge. Jag brukar till föräldrar och andra plädera även för avskolning. Dvs att man kommer och hälsar på lite på det stället man lämnat, kan ju vara en skola, ett dagis eller en boplats. Det är lättare att hantera konkreta upplevelser tror jag än diffusa drömmar. Men om det är jättejobbigt med direkta besök så är det väl kanske en variant att titta på kort från den gamla tiden. Barnen kan ju få kopior som de får hantera på sitt eget sätt; lägga i en låda kanske och ta fram vid behov, sätta upp: Lära barnen en strategi att hantera "sorg". För det är ju sorg i att lämna grannar, lekkamrater, dagispersonal, skolapersonal när man flyttar och lämnar människor bakom sig. Sorg mår bättre av att få finnas i dagsljuset och hanteras än att gömmas undan och bli en öm varböld.

Jag tror kanske att det viktigaste just är att lära barn en strategi för att hantera en svårighet. De överlever säkert utan själva besöken och så egentligen

2006-05-09 @ 00:17:28
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Manon

Inga - tack. Har ite tänkt på det. Kanske för att mina föräldrar aldrig gjorde så:)) vem vet. Men det är bra. Det ska jag göra.

2006-05-09 @ 04:33:58
Postat av: Annaa M

Är det inte så att barn i en viss ålder, från 3-4 och några år framåt, har särskilt svårt att acceptera förändringar? Allt ska vara PRECIS som förut. Och de kan bli förtvivlade även över mycket små saker som förändras. Gör det svårt för föräldrar och det är lätt man belägger sig själv med dåligt samvete.

Inga skriver kloka ord, jag har ju viss vana vid det där med barn och sorg. Även flytt, även om vi bara flyttade några kvarter så var det symboliskt viktigt eftersom det var huset "vi bott med pappa". Strax efter vi flyttat öppnades den gamla folkskolan på vår gamla gata efter en lång kamp bland föräldrar. Men inte ens min anpassbare pojke ville gå där så nära vårt gamla hus, han bröt hellre upp från sin klass efter tvåan!

Här uppe har jag haft chans till mycket dåligt samvete för framförallt min stora drama queen. Genom flytten förstört hennes liv och så. Hon ville ju till Stockholm men inte till förort... Det blev rätt mycket både klass och skolbyten. Nu medger t o m hon att hon är lika mycket stockholmare som göteborgare. Båda tjejerna har bra relationer med var sin kompis i gbg som de åker till. Pojken hade nog det som Inga beskriver som avskolning. Åkte och besökte sin bästis två gånger, sen var den relationen över. Har inte hälsat på sin gamla klass. Tycker det är OK med ett par dagar om året att kolla av Slottsskogen och några speciella butiker. Han är den enda som inte säger att han ska flytta tillbaka, ingen kommer troligen att göra det...

2006-05-10 @ 11:16:21
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Manon

Det kan nog stämma om barn i den åldern! De börjar ju precis greppa sin tillvaro och då ska den helt enkelt inte ändras.

Drama Quen har vi här med...stora krokodiltårar om allehanda skaer för att plötsligt säga, helt nyktert och utan darr - "jag går ut och leker".

Det är nog så. Man hanterar flytt olika..jag tar till mig...

2006-05-10 @ 12:03:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback