Änglar och demoner

Eller har det verkligen förändrats?

Medeltidens demoner satt och lurade i målningar och i kyrkorum. Lucifer avbildades friskt. Medeltiden och renässansen vältrade sig i död, pest och synd…det var ständigt närvarande. Men även kärleken och poesin. Petrarca. Det var på medeltiden som de höviska reciterande styckena förvandlades till poesi som man rödkindad och trånande skulle läsa ensam på sin kammare. Ord, som var för generande att läsa högt. Det var medeltiden som övergav de höviska idealen. För att till slut bli till Goethe och ”Unge Werthers lidanden”. Vilket i mina ögon ger en väldigt bra bild av förändringen i samhället – från gudomliga ideal och lidande och martyrskap, till inre köttsligt lidande och martyrskap – från att ha tillbett Guds kärlek till att tillbe den mänskliga kärleken. Samma utveckling kan man se inom konsten. Från yttre allmängiltiga symboler till inre subjektiva och personliga.

Kärlek och inferno. Från tidig medeltid till postmodernism.

På medeltiden kunde kärleken vara burlesk, tänk Decamerone! 10 berättelser om kärlek och svek och synd. Frosseri. I dag ser man på kärlek som något rent och upphöjt. Kärleken har en mening i sig. Det är här vi hänger oss i dag, här gudomligheten finns. Det är i den vi känner att vi lyfter och kan glömma bort oss själva i dag.

Vad är skillnaden mot i dag? Demonerna i dag har också klivit ner från sina kyrktoppar och går i vanliga t-shirts och jeans. Lucifers ondska på mosaiker och målningar och skulpturer var gripbar – inte människans. Människans oförklarliga ondska. Vi vill inte se. Det är enligt oss främmande för människan och något som är abnormt och abstrakt - men det finns inom oss alla och kan tas fram närhelst vi minst anar. Lika naturlig som kärleken.

Medeltid och renässans hade i alla fall symbolik för det - har vi? Vi är rädda och ensamma. Och alla är sin egen Gud - och demon.

Meningen med vårt postmoderna samhälle var att bejaka oss själva och vårt inre. Att vara sanna mot våra själar. Konsekvensen – vi söker oss bakåt i tiden, till 50-talets ideal enligt en omvärldsanalys. Detta för att vi har börjat ledsna på alla abnormiteter och bejakandena av dessa.

Vad säger det om oss? Orkar vi inte se oss och våra själar med dess änglar och demoner? Vänder vi bort ansiktena? Börjar vi bli livströtta? Eller behöver vi hjälp av symboler igen för att bringa reda?

Osorterade tankar, vet inte vart jag vill egentligen men känner att nån tanke/tankar börjar ta form.

Ängel med horn



//Manon

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback