Säregna minnen
En del av mina erfarenheter delar jag med miljoner människor av min ålder och med andra miljoner inte…
Rörigt?
Jag har säregna minnen som etsat sig fast från en svunnen tid, från ett samhälle som inte finns längre. Ett samhälle som i dag bara består av souvenirer. Ska förklara.
När jag bodde hos min farmor i Storstaden i centraleuropa så skulle vi fira en sovjetisk helgdag – dvs den dagen då den ryska revolutionen bröt ut. Den dagen hängdes flaggor upp, varannan vårt lands och varannan den röda sovjetiska. Jag visste hur vår flagga såg ut, men hade INGEN aning om den röda flaggan. Så jag frågade min farmor som i det närmsta tystade mig och mina många frågor (jag kan ha varit mellan 3-5 år och väääldigt frågvis som barn är i den åldern). Så jag fortsatte att undra. Poletten föll inte ner förrän långt senare. Långt senare har jag också förstått att min farmor inte vågade prata med ett barn om dessa frågor pga alla följdfrågor och allt som kan komma och som det var då och enligt hennes erfarenheter – åsikter och felaktiga citat kan döda. Än i dag säger hon att man inte ska pyssla med politik för det kan leda till döden och vågar inte säga vad hon tycker i telefon. Hemmavid vågar hon – MEN, ja då sätter hon på radion, låser dörren noga och viskar.
Andra minnet är från skolan. Vi skulle bli pionjärer och det var en ceremoni i sig. Från början hade vi blåa scarfar och nu skulle dessa bytas ut till röda. Jag har båda scarfarna kvar som souvenir än i dag, fast en souvenir som jag faktiskt använt DAGLIGDAGS i skolan tillsammans med skoluniformen. När jag ser västerlänningar köpa dylikt så undrar jag alltid vad de ska ha det till – i dag tomma symboler…är detta en lek för dem? Detta som påverkat miljontals människors liv? Nyfiken är jag! Eller ett historiskt intresse?
Vi, som gick i ettan, skulle stå på led bakom en flagga. En i klassen valdes ut som fanbärare. Sedan skulle de som gick ca 2 klasser över en, efter tal och musik och pompa, gå nerför raderna och knyta dessa röda scarfar om halsen på alla små ettor. Den som knöt min, knöt för hårt för min smak så jag lösgjorde den. Men då kom hon igen och knöt hårdare igen och så bråkade vi en stund…
När jag hade gått ut första klass så fick jag äntligen utresetillstånd. Mina föräldrar hade dissiderat (hoppat av, flytt) till väst när jag var 18 månader (det var då jag hamnade på barnhem) och min framor hade kämpat sedan dess att även jag skulle få komma ut.
Jag är fascinerad av det där med ”de som stannar kvar” och ”de som flyr”. Varför stannar vissa och flyr vissa? Jag var tvungen att ge mig av för med dissiderade föräldrar hade jag ingen framtid i det kommunistiska samhället. Jag skulle inte ens ha fått tillstånd att gå på gymnasiet eftersom jag var politiskt opålitlig pga mina föräldrar. Jag skulle inte kunna bli ögontjänare inom partiet och därmed överlista systemet för sådana opålitliga människor som mig ville man inte ha där.
I dag är det annorlunda där i centraleuropa och trots att jag skulle ha varit en av de som skulle haft det svårast där – så är jag en av dem som undslapp och fått ett bra liv. Dubbelt, på nåt sätt…Jag är en del av det gamla systemet, det har påverkat mitt liv i högsta grad och ändå inte. För jag delar inte resten, Jag missade resten. Där är jag någon som – undslapp och hade tur. Trots att jag blev drabbad, mer än de flesta liksom….
Jag vet inte om jag hänger med mina egna tankegångar…Men detta har påverkat mitt liv i högsta grad, det kommunistiska systemet...och det finns (lyckligtvis) inte kvar! Samtidigt finns inte det samhälle som jag minns kvar och var tvungen att lämna utan ett nytt främmande jag INTE är en del av.
Intressant att läsa.
Jag reste ju en del i det sovjetdominerade Europa, när jag var ung. Sovjet, Georgien, Tjeckoslovakien, Rumänien... När jag var sjutton år var jag i Budapest tillsammans med min bror, bara som hastigast... Det var säkert besvärligt att leva där, men jag tyckte om att komma dit. Det kändes nästan som en lättnad. Mitt i all förljugenhet - en slags oskuld också. Den kan till och med ha haft att göra med fattigdomen, bristen på varor, frånvaron av kommersialism...
Emigrerade du tillsammans med din farmor...?
Ja, visst är dte en oskuld - och den är kvar om än med viss resignation. Omställningen är svår. Och de som har det bra i dag är de som hade det bra i går, de som var aktiva inom partiet och kunde roffa åt sig godbitarna. Det finns bitterhet och jag förstår de som säger att det var bättre förr på ett sätt!
Men trots det materiella så fanns det ett rikt inre liv och folk hjälpte varandra! Och förrådde...
Nej, jag emigrerade inte med min farmor, eller hon tog mig hit och åkte tillbaka efter några veckor och jag skulle då ensam vara med min mor (som jag INTE kom i håg ett dyft) och hennes nya man. En annan historia...
Kände mig jätteensam och längtade tillbaka - naturligt - allt var främmande inkl mina föräldrar. Kände inte dem. De var inte så pskykologiska heller.
Min farmor är min emotionella mor och kommer alltid att vara det.
Ja historiens vingslag är ju onekligen närvarande när relativt unga grundvalar som det kommunistiska samhället vilade på revs från 1988/89 och framåt. Kan tänka mig att det idag finns många fler som precis som du känner en rotlöshet eftersom det som en gång var er verklighet i dag klassas som historia trots att det inte känns historiskt i förhållande till tiden!
Det är spännande att läsa dina minnen vännen och de får en att reflektera över hur komplicerat livet egentligen är för allt är inte enkelt som många tycks tro!
Kram
Nettan - precis! Det klassas som historia men är det inte - än! Det är lustigt, att nåt så nära kan vara så långt borta. Kanske jag som håller på att bli för gammal:).
CarulMare - tänkt mer på vad du skrev och det är, det är väldigt avslappnat där - en sorts bekymmerslöshet...
Hej!
jag blir berörd när jag läser dina inlägg om din barndom för du har gått igenom så mycket jobbigt samtidigt som det du skriver i delar är så mycket spännande "nutidshistoria" för en utomstående som ngn skrev...det blir dubbelt....
måste, förutom det med föräldrar du inte kände varit enormt konstigt att plötsligt börja svensk skola med ett helt annat system....minns inte riktigt hur gammal du var när du kom hit men har för mig att det var i skolåldern...
bor din farmor kvar i Budapest fortfarande? när var du där senast?
Jag minns också Budapest som avslappnat, fast det var ju början på 90-talet jag var där efter murens fall. Vi bodde i en lägenhet i en av Budapests förorter, det var en äldre dam som hyrde ut med hjälp av sin dotter. Så man såg ju liksom "det riktiga livet också" inte bara turiststråken. Det var en riktig betongförort med mycket fattigdom och låg standard på lgheten. Damen som hette Chatarina berättade massor om sitt liv under kommunismen och kriget på bruten engelska och hon hade fått utstå en del om man säger så....trots det utstrålade hon en enorm glädje ock skrattade hela tiden...
kram Sofie
Sofie - jo det VAR konstigt att börja skolan här! Jag var 7 då jag kom exakt i rätt ålder för att börja den svenska skolan - i Bp börjar alla vid 6 års ålder - så jag fick gå om pga språket och bara det var TRIST! Jag hade ju lärt mig skriva och tom upp till 12-ans multiplikationstabell i första klass...Märkte också at det var så mycket slöare och blev även förvirrad av att det var inte lika mycket koll på barn...
Min farmor bor kvar och tyvärr, pga alla gravididter oh så var det nu flera år sedan ag var därm men jag och min stora SKA åka i år!!! Måste göra det...
Undrar var du bodde? Pest eller Buda?Äldre har det fattigt där i dag, de har det svårt...Men det ä avslappnat! Inte "manana-inställning" alls men man kontrollerar inte livet lika mycket som här! Har inte lika stor krav på perfektion...Alla min farmors generation har fått utstå mycket med alla världskrig och allt därefter....De har inte haft ett lätt liv.
Fascinerande, spännande, och häftigt att pussla ihop dina berättelser från idag med din uppväxt.
Finns mycket att lära där. De olika livsåskådningarna.
Tack för att du skriver om det!
Nat - tänkte inte på det, men det är mycket nutidshistoria. En nutoidshistoria som känns avlägsen för de flesta men ändå är verklig och har gripit in i nu levande folks liv.