Mina bra hjälpare
Åh, vad ARG jag har varit....
Så kom jag på, dessa jag radade upp. Dessa var mina hjälpare under den tiden. Det var dessa som såg MIG som sa att jag VAR BRA utan att jag bad om det. Det var så illa att jag frågade inte om hjälp utan de kom när jag var stor nog. Som ställde upp. Sa att jag var bra, att om de hade mig som dotter skulle de vara stolta. Jag trodde dem inte då men förstod sakta att det var fel på situationen och inte på mig. Att jag faktiskt var värd att älskas.
Kompisen och hennes mamma rymde jag till och mamman var fullt beredd att ta emot mig som fosterbarn. Samtal med socialen, kuratorn på skolan, lärare om rymningen. Sveket av kuratorn då han bad mig komma och sa att vi skulle vara ensamma men mina föräldrar var där och hur jag kämpade emot då...Skrek och bråkade och sprang därifrån till slut.
De lyckades få tillbaka mig den gången, min styvmor och far, de lurade mig, plötsligt snälla och förstående. Sedan kom sveket - det var för ytans skull de ansträngde sig. För skammen. De ville inte ha en dotter som rymt som skämde ut dem. De var bra föräldrar, jag var fel.
Jag kom tillbaka då, men jag rymde igen. Den gången för gott. Mitt bästa beslut någonsin.
Manon
Hej!
Det är verkligen givande att läsa dina texter, du skriver så bra, tycker jag. :o) Ämnet berör djupt och jag tycker att du är väldigt modig som kunde ta det stora steget och förändra din tillvaro.
Barnen är förstås hur gulliga som helst!
Kramar från
Linda
Vilken mardröm, att öppna dörren till kuratorn och se sina föräldrar där. Vad du måste ha hatat den där kuratorn! Och föräldrarna, det är så vidrigt det där att skammen ska vara det värsta. "Vad ska folk säga" var en devis jag bar med mig genom livet tillsammans med just det "Det är stor skam". Men som sagt ovan, starkt av dig att ge dig av.
Tack Linda:) för orden!
Annaa - ja, vuxna kan tänka lite annorlunda än barn och tonåringar:).
Det var mycket yta för dem, inte bara med skam od utan även rätt lön, utbildning, bostad och hela baletten. Tomt skal. Jag avskyr det.
Att ett barn klarar sig beror mycket på ATT det funnits någon som sett det. Gett kärlek. Det behöver inte vara förälder och det behöver inte vara hela tiden, det kan räcka med 5 minuter nån gång som etsar sig fast. En kompis förälder som visar respekt och omtanke även om en själv. Än i dag kan jag tvivla på om jag är älskbar men jag tror inte att jag är värre än de genomsnittet:). Har bra och dåliga sidor. Man måste inte bara ha bra och man måste inte uppfylla en standard, en modell, som ständigt ändras av någon. Man kan bli psykoitisk för mindre:).
Men, de gjorde rätt. Läraren talade med mig några gånger, tom hemma hos sig. Hon verkade ha gått igenim liknande. Släktingen, styvmors syster, talar med henne i telefon ibland.
Tänker på mina hjälpare...de hjälpte för de såg hur det var. De gjorde rätt. Men de var starka människor som var orädda att säga sin mening. Jag bad dem inte, de såg och kom. Och det tror jag inte att man gör, lägger sig i sådär, om det inte är illa.
Det är för nya berättelsen kan vara svår för de förstår kanske inte att det är överspelat. En del av en, men det känns helt OK alltså! Här kan falska hjälpare stjälpa relationen genom att föra in obalans - att man ska vara nåt j-a offer!
Är det inte ganska typiskt detdär? Med kuratorn som lovar att vara tyst och sedan ringer föräldrarna... Jag har varit med om det och jag vet andra också. Det finns undantag från tystnadsplikten, men de får barnen visst aldrig höra om. Tystnadsplikten har blivit ett slags trick för att få dem att berätta...!
Carul Mare: Märkligt! Är det nån missriktad försök att hjälpa? Undrar varför de gör så, en del...
Säkert vill de hjälpa, men barnen känner ju sig så svikna...!
Detta kan väl inte vara möjligt??!! Att en kurator kan med berått mod och helt medvetet ljuga en hjälpsökande ung människa rakt upp i ansiktet som i Din berättelse?? Jag blir så arg, så där får man inte svika en någon människas förtroende, allra minst någon i en så utsatt situation!!
Jag hoppas verkligen att detta inte är typiskt, det vore förfärligt!
Inga - Jo, men vår teori då var att han aldrig fattade hur djup konflikten var. Att det inte bara var en "vanlig" tonårsrevolt.