Det inre barnet
Jag minns då jag bodde på barnhem och min farfar kom förbi då och då och skojade och skämtade med mig. Minns att jag spanade efter honom i fönstret och att när han gick förbi sprang jag ut, och sprang och sprang, sprang ut till grinden och kikade ut för att se honom, hoppades att han skulle komma in till mig och leka. Minns hur ledsen och besviken jag blev då han inte hälsade på mig?Jag minns att jag även sprang ut genom grinden då den var öppen och hamnade i en folkmassa och ropade och letade. Mer minns jag inte av den gången.
Jag minns min farmor som kom och tog mig på promenader, Hon var sträng och stram, tyckte jag. Ingen jag omedelbart knöt an till, ingen som skämtade eller skojade. Prosaisk, praktisk. Men det var till henne jag kom till när jag var 3 år. Minns än i dag flytten. Hur jag ser ut genom fönstret och ser hur bilen kommer med mina saker.
Jag minns min frihetslängtan som jag har kvar än i dag. Hur svår jag var att stänga in, hur många utflykter jag gjorde tidigt. Utforska, gå på nya okända vägar och gator och se vad som finns bortom hörnet. Än i dag älskar jag det! När jag kommer till en ny stad (gärna storstad) är det första jag vill göra att insupa staden, gå och gå och gå och se vart jag hamnar. Sätta mig på café och titta på folket, människorna som går förbi och hur de ser ut, vad de har på sig, vad de gör och vart de tar vägen.
När man växt upp med ett antal olika vårdare under hela sin barndom så får man till slut en känsla av att ingen ska lägga sig i vad man ska göra och ta sig till. Man får ett stort inre liv. Jag i alla fall. Jag menar inte att det är djupare eller bättre än andras ? utan det är ett inre liv att fly till. En helig plats dit ingen når och som jag bevakar med två stora Rottweilers. En guldnyckel har jag dit och jag släpper inte in nån där. Där sitter Den Oskyldiga Flickan och leker i en skir vit kort klänning (jag älskade klänningar som barn) i ett rum med fåglar, hundar, en skön divan, 2 älskande föräldrar och kärlek som sveper om henne likt en filt. Alltid sol och sommar och varmt.
Men mina barn har stulit nyckeln. Jag vet inte hur de fått tag i den, vet inte ens om de har stulit den eller fått den automatiskt?De tvingar mig att öppna alla mina dörrar och jag står framför dem oförmögen att ljuga eller förställa mig. Jag har som gåva faktiskt fått en nyckel av vart och ett av dem också ? en nyckel till deras barndom och en inbjudan att dela den med dem. Inte som ett barn själv utan att betrakta deras barndom. Älska dem. Läka. Lyssna. De finns där, pockar på uppmärksamheten och tvingar mig leva här och nu. De tvingar mig att se och att vara närvarande. Det är jobbigt ibland. Jag blir andfådd och behöver time-out då och då.
Den Oskyldiga Flickan bakom rottweilerhundarna och guldgrinden står och tittar på dessa barn. Håller i grinden och pressar huvudet mellan gallren och ler och skrattar och känner värme över att se dessa stojande barn. Jag tror att det är hon som gav dem en kopia av nyckeln och en invitation till sin värld?.Hon sträcker ut handen mot dem genom gallret?Hon ler, men leendet har en anstrykning av nåt vuxet, nåt vemod?Men inom sig samlar hon sig och bevakar de oskyldiga smulorna och drömmarna hon lyckats skrapa ihop och byggt till en skimrande känsla. Hon vet att det finns flera rum. Rum som inte är så skimrande, som hon aktar sig för.
//manon
Vilken fin text. Jag tror att jag vet att du inte är typen som vill ha beröm för din överlevnad, men jag känner respekt, vördnad, hittar inte riktigt rätt ord, för människan/barnet i dig som hittat sätt att ge bort din nyckel.
Det är många som inte kan älska utan att själv ha blivit älskade först.
Nat, jag fick ju kärlek, av min farmor...Och barn tvingar en att älska, det går inte på annat sätt. Men ärligt, jag minns inte så mycket av min barndom. Mer KÄNSLAN och KÄNSLOR än saker som hände...konstigt...Vet också vid vilken ålder jag flyttade hit och dit, men jag minns inte så mycket detaljer och händelser.
Är egentligen utanför ämnet (givande läsning i vilket fall) men vill bara säga hej. Har varit dålig på att både läsa och kommentera. Orken räcker inte till. Jag hoppas att du och familjen haft en riktigt skön påsk, samt att din man mår bättre nu.
Fin text!! tycker jag också.
Det verkar som om dina minnen skulle vara väldigt tidiga, före 3 års ålder... För mig är det först i sexårsåldern som jag verkligen börjar minnas. Från den tiden har jag plötsligt massor med minnen. Jag tror att det är ganska typiskt, tycker mig ha läst det någonstans. Jag kommer att tänka på Edens lustgård - att det är i sexårsåldern som man blir utdriven. Det är då man börjar minnas, blir medveten, förlorar oskulden...
Men stora förändrigar, som en flyttning, kan säkert skapa minnen långt tidigare...
Detdär att vandra i nya städer och sitta på café och titta på folk - det älskar jag också...!
Flaskis - hoppas du snart mår bättre! Maken fick äta antibiotika men är bättre nu!
Carul Mare - ja, jag minns före 3 och däromkring. Fragmentariskt det med. Men jag minns inte bättre efter 6, snarare tvärtom. Jag börjar minnas starkt från ca 17, innan dess, fragmentariskt. 13, 14 årsålder OK men, jag vet inte hur jag ska förklara....jag kanske inte vill minnas...Speciellt 7-12 är svåra att komma i håg. Lite mer i sjok, mindre i andra...Det flyter i hop till ett blurr...
Mm. Tänker att minnen behöver något att haka sig fast vid...
jag gråter när jag läser detta....min syster blev bort"placerad" när hon var tre och jag sex....mina föräldrar var - som du säkert förstått - ja...vad fan ska man säga???
Jag överlevde - men fick träfa min syster igen först efter trettio år och då förstod jag hur hon levt....tänker på henne när du skriver...hon dog för ngra år sen, i relativ ensamhet..
P
Carul Mare - precis...
Petra! Ingen fara, torka tårarna nu! Jag skriver även att barnen läker mig. Jag får del av mina barns barndomar. De förändrar mig genom att utmana mig. Lyssna....Tråkigt med din syster!
OJ! Vad jag känner igen mig i dina ord, men ändå olikt. Jag tror precis som du att våra barn är viktiga att de får oss att läkas och även om det som vi har packat med oss i vår erfarenhetssyggsäck är tungt så måste även dessa minnen få bubbla upp till ytan! Önskar att jag hade ditt mod att skriva detta öppet på min sida men då jag är så rädd för att såra så törs jag inte!
Kram vännen
Glömde att säga att jag tyckte om symbolspråket - den heliga platsen, guldgrinden och -nycklarna, rottweilerhundarna...
Nettan - ja, minnen ska komma fram av livet med barn! Man kan inte gömma sig utan då får man ta tjuren vid hornet och arbeta med sig själv! Måste bryta mönster...
Carul Mare - tack!
Åååhhh vad fint skrivet... och vilken tur att det är så för dig, att du kan älska dina barn, att du inte har tillräckligt starka "spärrar" för att hålla dem ute! :-) Alla kan inte det, har jag förstått.
Jag har också minnen från 2-3-årsåldern, då mina föräldrar utan förvarning lämnade mig och brorsan hos morföräldrarna och reste bort ett par veckor. Har läst någonstans att de minnesbilder man har från barndomen ofta är "symbolminnen" - man minns ett enstaka tillfälle men det man kände då har hänt flera gånger under barndomen. Hjärnan sparar dock bara ett "bokmärke". Vet inte om det är sant, men det verkar rimligt.
Visionarysoul - det låter väldigt rimligt!! Det där med symbolminnen alltså! Min flytt till min farmor var minst den tredje - den tredje då jag samtidigt bytte vårdare och jag var bara 3 år...
Man kan minnas från då man var 2-3 år, precis som du gör också, om det är nåt åt det mer traumatiska hållet...Det sitter kvar.
Det där med stort inre liv känner jag igen... det enda stället där man var accepterad och älskad för den man var.
Och där man fick vara i fred med sina tankar och idéer och funderingar... där alla tankar var ok.
Vilken text! Gillar så att läsa vad du skriver för även om din barndom inte är det minsta lik (har växt upp i en kärnfamilj om än ganska turbulent sådan, att den var turbulent har jag förstått först i vuxen ålder)min så känner jag igen mig mycket i vissa delar. Frihetskänslan, ensamhetsbehovet, tankesättet...
Det är så skönt att spegla sig i andra. Trots alla våra olikheter är vi ändå ganska lika varandra. Älskar Ekelöfs `Jag tror på den ensamma människan´.
om iakttagelse. om skärpa. om mening. om det där viktiga, viktiga i livet.
Hoppas du får skratta bästa skratten och sova lugnt på natten. Det är bra medicin i föräldraskapet.
Kramar i massor Rika
om iakttagelse. om skärpa. om mening. om det där viktiga, viktiga i livet.
Hoppas du får skratta bästa skratten och sova lugnt på natten. Det är bra medicin i barnets vuxna liv.
Kramar i massor Rika
skit *skrattar* jag kände att jag ville skriva annat än föräldraskapet! Men nu fick du båda varianterna. det var kanske lika bra! Jag tröstar mig med att försöka duga som förälder och bjuda upp till skratt. Mitt allvar behöver balanseras upp av humorn. Kanske är det så för dig, men jag tror att att det är än viktigare att uppskatta att man kan ta sina tillkortakommanden med en nypa humor. På jobbet t ex. eller på internet!
Kram igen, vännen!
R
Nina - precis, där kan man vara exakt som man är, eller inte:).
Lene - ja, jag älskar också attt vara ensam och känna mig fri...Även om jag gillar sällskap med, men jag tror du vet...
Rika - tack för båda varianterna:)). Ska jag ta bort ena:)? Humor är viktig! Men det jag är rädd för är att vara för sur ibland, när jag är trött tex, eller min själ fått för lite mat...
Dina ord berör.. Känner igen mig i frihetslängtan, att utforska och att sitta o se andra människor..
Har inga minnen från barndomen o bara fragment från tonåren.. men idag gör det inte så mycket..
Jag är glad för din skull att nycklar hittats och fåtts i gåva!
Excessa - Åh, en till med fragmentariska/dåliga minnen! Visst är det lustigt att det kan vara så. Märkligt när andra pratar om minnen.