Utmaningen
* Bloggaren skriver ner åtta fakta/vanor om sig själv.
* Den som blivit tagged/utmanad skriver en egen bloggpost om sina åtta vanor/fakta & skriver in dessa regler
* I slutet av bloggen väljer du ut åtta personer som du utmanar & skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar i deras bloggar så att dom vet att dom blivit utmanade & bör läsa din blogg.
Har funderat på detta men jag har jättesvårt att komma på nåt, ärligt talat...mest trista fakta
1) Jag dricker flera liter coca-cola om dagen, eller ok typ uppåt en liter då...samtidigt som jag är livrädd för att gå upp i vikt
2) Livrädd för att bli gammal och grå och osynlig
3) Tycker inte om grönsaker, äter mest för att man bör men fasen att det är så - smaklösa, kalla, vidriga...föredrar dem i grytor och soppor om man nu måste ha. Men har och äter pga barnen. Lite.
4) Har inte direkt gjort nåt roligt eller spännande i livet. Inte heller varit bäst på nåt, eller först, eller klarat av nåt exceptionellt. En medelmåtta! Det ni!
5) Tycker om att läsa och skriva
6) Är jäkligt lat. Mer lat än vad man får lov att vara. Mycket mera. Jag kan låta saker bero tills sista sekunden, men då blir jag rasande effektiv istället! Jag behöver press för att få ändan ur vagnen...
7) Älskar rött kött
8) Kan fastna i vanor, typ äta samma mat i 100 dagar, eller samma kläder, eller samma bok, eller samma...
Jag skickar inte vidare utmaningen jag fick men alla som känner sig manade får ta det!
//manon
Tekakor
Det här gillar Husmor Manon att göra! Baka bröd. Älskar mackor och nybakt bröd! Och barnen gillar det med. Ovan är tekakor som mina barn både gillar att göra och äta. Jag ger er receptet:
8 dl havregryn
1 liter mjölk
175 g margarin eller smör
75 g jäst
1 tsk salt
½ dl sirap
ca 2 liter vetemjöl
Jag brukar experimentera med mjölsorterna. Ibalnd hälften vetemjöl/nånting annat eller andra proportioner. Tycker de blir bäst med nåt vetemjöl i!
Havren ska svälla med mjölken nån timme eller två. Går bra över natten/dagen med.
Jag smälter smöret, låter svalna lite, har ner jästen och rör om. Häller i mjölk/havrebladningen. Har i salt, sirap och mjöl och arbetar degen smidig så den släpper kanten. Har en assistent som jag gör allt detta i så det blir smidigt!
Jäser i ca 30 min.
Knådar degen, delar i två och gör två rullar. Varje rulle ger ca 15 bitar vilka jag formar till bollar, plattar till dem och slutligen naggar med gaffel. Så ska det jäsa i ca 30 min till.
225 grader i ugn och kakorna ska i i ca 10 min. De ska kallna under duk så blir de mjuka. Går utmärkt att frysa.
Om morgnarna tinar jag så många jag äter snabbt i micro och det är som att äta nybakat! Vardagslyx för mig som gillar mackor!
Nu ska jag börja sätta i mina i ugnen.
Kände för att vara Hemmafruwannabi så här, sista natten innan yrkeskvinnan tar vid efter semestern....dagis i morgon, blääää...hur många veckor är det till höstlovet?? Fast jag gillar att fixa vardagen som heltidsarbetande mamma med. Jag gillar utmaningen. Jag är 2 motpoler i samma kroppp!!!
//manon
Regnigt och åter intryck
Men i dimman här klarande en del saker. Se, http://manon.blogg.se/2007/august/det-har-med-intrycken2007-08-07 2.html#comment och http://manon.blogg.se/2007/august/osorterade-intryck.html#comment . Det är bra att vara observant på sina reaktionsmönster men jag är övertygad om att man kan tänka för mycket med och att det blir ett hinder. Man måste acceptera sig själv med fel, brister och alla rätt. Nåt jag har förstått med mig själv är att jag kan bearbeta saker snabbt och att jag har en oerhört bra intuition men litar dessvärre inte helt på den. Jag är dessutom en bra iakttagare av människor och deras reaktioner och mönster. Jag ser mer än vad jag säger oftast. Det är deltagandet jag har svårt för pga saker inom mig.
Jag har problem med min självkänsla. Jag är övertygad om att jag i grunden har begåvats med tillräckligt bra social kompetens och jag måste finna den igen för jag har förlorat den i alla rädslor. Känns som hybris att skriva det, men jag tror det.
Jag tror ärligt att jag är bra, jag har bra saker i mig. Visst är jag osmidig också. Jag måste tänka på mig själv som på andra. För jag är inte fördömande, jag dömer inte ut så lätt. Jag tycker om människor, trots och för deras brister och förmåner. Livet är inte svart och vitt. Det som läker mig är människor med samma inställning, som nån jag berättat om här, nån som tror på människans godhet och att de kan förändras till bättre. Inte förändras så det blir annoröunda, men förstår och ändrar sina beteenden till slut. För jag är van vid total fördömande.
Nåt jag tycker är intressant med folk är att, hur ska jag förklara, att en genskap kan uttryckas på så olika sätt. Som "social", "envis", "tålmodig". Man kan vara det på tusen olika sätt!
Men man ska inte tänka för mycket heller.
//manon
Det här med intrycken
1) Jag tror att alla tycker att jag är tråkig. Och det kanske jag är. Det sa min styvmor ofta i alla fall. Jag känner mig så med många, utom med mina barn och man. Med dem kan jag vara mig själv. I dag hade jag spontanbesök och tyckte jag var så lugn och tråkig. Sedan strålade några samman på gatan och jag tyckte jag var för mycket. Jag har svårt för snabba samtal för jag hinner inte tänka efter. Tycker jag blir för kategorisk och ivrig om det råkar bli nåt ämne jag vet nånting om/känner för. Har hamnat i "föräldraledighetsfällan" tror jag. Man blir hemskt pratsugen då man "bara" är hemma med barn.
2) Styrka är att jag har tålamod. Många har sagt att jag har tålamod speciellt mot barnen. Jag tycker jag börjar få balans mot barnen. Tålamod versus ilska. Speciellt nu när jag är hemma med dem på semestern. Jag träffar dem så mycket så jag pussar dem och skäller på dem. Denna vecka har blivit den bästa sommarveckan. Känns som att jag är närvarande oftast.
3) Får vila denna vecka med pris av att jag innerst inne suckar över röran hemma men skäms inte för den. Vågar öppna dörren. Jag tycker om att vara med barnen och se de leka och de tycker om när jag bara sitter bredvid utan att jag deltar i leken men inte är upptagen med nåt. Är jag inte upptagen med nåt så kan jag inte heller bli avbruten. Vi har pratat jättemycket. Vi har ritat en väg på gången och det har de formligen älskat och lekt med i tre dagar nu. Tar ut sina bilar och fyller på med bilder av dagis, dinosaurieland, mack, garage etc. Nästa vecka lär jag svära över detta och allt jag inte hann med - jag får ha i bakhuvudet att hade det varit superviktigt hade jag prioriterat det. Skitjobbigt att älska ordning men inte kunna pritoritera det. Motsatser.
4) Jag tycker om att umgås med barn för med dem kan jag vara mig själv. Det känns inte som att man behöver förställa sig. Det bara är. Barn är så raka. Det är lätt. Jag har alltid tyckt om barn. Jag gillar verkligen att umgås med barn. Men saknar ändå vuxensamtal.
5) Jag är fåfäng. Jag håller egentligen mer koll på min vikt än vad är nyttigt, tror jag. Jag har alltid varit den lilla nätta. Blä. Jag hoppas jag inte överför detta på mina barn.
6) Jag tror jag är rätt mild egentligen. Jag ser rätt oskyldig ut, enligt vissa som blir förvånade över hur mycket jag klara av att höra. Att jag inte är dömande. Det är bla därför jag har svårt för snabba samtal för det blir ofta så kategoriskt för min del. Jag hinner inte tänka efter och säger kvicka saker.
7) Tror nog att andra tycker att jag tänker för mycket. Tänker på allt jag skriver här. Men jag tillåter mig det just nu. Å andra sidan, jag har ett inre liv. Det är det inre livet och farmors kärlek som hållt mig uppe. Att kunna fly inne i sig själv. Men jag tror inte själv att det är bra att tänka för mycket för då krånglar man till det. Att jag tänker för mycket har grund i min osäkerhet. Jag antar att ju mer positivt jag möter desto mer blir jag säker och tänker och analyserar mindre. Jag försöker ge i stort och smått. Som att hälsa i affärer od. Artighet. Men visst glömmer jag...jag tror aldrig att folk lägger märke till mig men förstått att man gör det vare sig jag vill eller inte. Åtminstone när jag var yngre.
8) Jag ogillar egentligen att uttrycka åsikter som om de är fasta för det är de inte för mig. Men tydligen kan jag låta som om jag inte tål att bli motsagd, speciellt då det går snabbt. Det finns så många alternativ, så få rätta svar, om det alls finns några...Däremot har jag inga svårigheter att påtala dumheter och orättvisor - som att dagis inte ska ha sylt på pannkakor pga sockerdebatten. Men ajg är ingen tvärsäker människa, alltså på vad jag tycker, företeelser etc. Därför avskyr jag när jag ger sken av att vara tvärsäker. Avskyr mig själv alltså.
Alltså allt detta är urfånigt...men jag försöker utröna vem jag är. Fast jag undrar om man kan existera bara i sig, allt man är är i relation till andra/annat. Och jag tror inte att det finns ett enda fixt "jag". Jag tror att det finns en kärna och resten är förhållningssätt till hur man uppfattas/händelser/erfarenheter. Men jag vill åt kärnan. Eller skapa en trygghetskänsla där jag kan tycka om mig själv. För ingen kan ju tycka om mig om inte jag gör det. Hitta nåt att tycka om alltså, med andra ord.
Känner mig mindre trött denna vecka men jag har sovit hyfsat och inte försökt göra nåt så jag blir avbruten. Blunda och åter blunda för röran hemma. Och jag har verkligen tyckt om att umgås med mina och andras barn.
Jag tror att jag börjar känna nåt...mindre oro....men är rädd för att denna spröda känsla ska försvinna.
9) Jag avskyr att jag ska vara så här utlämnande av mig själv. Det gör jag verkligen. Ändå kan jag inte låta bli. Blä.
//manon
Katten
I dag har vi vaccinerat vår katt. Hon tyckte inte det var så roligt. Veterinären sa att hon såg för liten ut för att vara snart 14 veckor. De vi köpte henne utav sa att hon var 12 veckor och med vår lilla erfarenhet trodde vi på det. Några andra har också sagt att hon är liten.
Jag vet inte vad jag ska tro, man ska inte ta kattungar för tidigt från sin mamma, men hon verkar trivas, är busig och gosig.
De vi köpte henne av sa att en av hennes syskon mobbade henne. Kanske hon inte fått tillräcklig med mat? Jag vet inte...veterinören sa att det är svårt att bedöma ålder i bland.
Inte fick hon klistermärke hos veterinär trots spruta. Bara en massa broschyrer.
//manon
Osorterade intryck
Jag känner mig trött. Håglös. Gjort det länge. Jag har inte förstått varför jag är så trött. Trodde ett tag att det var nåt fysiskt fel på mig men jag tror inte det längre. Jag tror att det i stort har två orsaker, ett är att jag lever helt mot min dygnsytm då jag arbetar. Annat är att jag bearbetar mycket inom mig har jag förstått. Jag klarar ännu inte av att skriva en flytande text kring det hela men jag skriver i punktformer. Mest för att bena ut det för mig själv, likt dagbok men ni får gärna kommentera om ni känner för det! Jag har blivit inspirerad till detta av V-soul och "Angelägenheter". Säkert blir en del dubbelt skrivet, men det får vara så. Rent osorterade dagbocksanteckningar.
1) Jag har insett att grubblerierna jag har just nu är för att jag har frid i mitt liv. Jag vågar knappt skriva det, men jag känner mig trygg. Jag är inte van vid det och tror att tryggheten kan försvinna när som helst. Så lite rädd är jag. Kan man känna sig så här trygg? När sker nästa katastrof? Därav tränger sig minnen på och pockar och vill bli tänkta på. Visst har jag gjort det förr, men på annat sätt. Rädd var jag då, nu känns det som att jag börjar bli medveten på ett annat plan - orden börjar komma, att samla intrycken och sortera dem kommer nu. Att hela tiden vänta sig katastrofer tröttar en också. Man kan inte ha det så här bra, det måste finans nån hake...jag är inte van vid detta.
2) Jag blir alltså mer och mer medveten om mina reaktioner och ursprunget för dem. Sådant som finns kvar i min kropp från barndomen, ordlösa känslor, minnen, minne av saker som hänt, hur jag reagerat instinktivt - i dag börjar jag få ord för det som hände. Jag menar att jag kan inte bara beskriva det som hände i yttre avseende utan vad som hände i mig. Jag kan börja beskriva känslorna och reaktionerna. Det tröttar mig också. Det är mycket som händer inuti mig. Jag inser allt mer och mer hur jag reagerar utifrån ryggmärgen. Att det som hände har format mig och mina överlevnadsstrategier. Även om omvärlden i dag ser annorlunda ut i dag och reagerar annorlunda på mig så har jag kvar försvarsmekanismerna.
3) Jag har vissa behov som är viktiga för mig som person att överleva och det är att kunna få koncentrera mig och reflektera. Jag blir ständigt avbruten på jobbet med trots att jag har ett jobb som kräver koncentration. Jag tycker det är skitjobbigt. Att jag även hemma blir ständigt avbruten gör det asbolut inte bättre. Tvärtom, det har resulterat i nån sorts "brain overload" vilket gjort att jag i dag har hemskt svårt för att koncentrera mig. Jag som förr inte ens hörde att folk tilltalade mig förr då jag var djupt inne i nåt, låter mig störas och stressas av minsta lilla. Jag har få tillfällen att tänka på vilket är viktigt för mig. Även när jag skriver här blir jag avbruten med diverse saker. Jag har alltid älskat att läsa med och just nu känns det oöverstigligt att få tid och koncentration till det. Så jag har börjat koncentrationsträna mig själv. Köpt tidningen "Världens historia" och även fixat prenumeration på det. Enkla små steg till att återgå till läsning och - koncentrationen!
4) Acceptera mina intressen vilka är mer intellektuella, acceptera att det är intellektuella intressen, som just historia, arkeologi, konst, filosofi od jag har. Jag tycker om att tänka och lära och resa i sinnet men får inte så mycket tid över till det. Samtidigt har jag en enorm tillfredsställelse i mitt nya projekt med trädgårdslandet och ett nyvunnet intresse i att få saker att gro. Det känns underbart! Och ett tredje behov - motion. Att cykla 2,6 mil om dagen är väldigt bra och då bara koncentrera sig på nuet och kroppen. Jag ska cykla så länge det går! det sitter som en padda i väggen den där motionen/cyklingen - tar inte tid från nåt alls! Varken hem, barn eller jobb och jag tar mig till och från jobbet snabbare dessutom! Och sparar pengar för jag har inget SL-kort.
5) Vad mera gör mig glad? Ofta får jag höra att vi har så mycket, så många barn, heltidsjobb, renovering. Jag har själv klagat på det men börjar tro att detta är en förenkling av "problemet". Jag hör från föräldrar till Storasyster som kan fråga ängsligt "men klarar ni av att även X följer med?" Men så stora barn är aldrig några problem! Dessutom. Att se barnen nöjda och glada är en tillfredsställelse, inget problem. Och jag har ingen yta att försvara. Är de här gör jag vad jag vill ändå. Är de här sent kan jag knäppa på TV-n och tom byta till nattlinne om det är riktigt sent och barnen ska sova över. Så det blir avslappnat. Även de små barnen som kommer på besök en vila. Sådant är inte ett problem eller för mycket ett endaste dugg som vissa verkar tro. Jag tycker det är bara roligt för jag tycker om att umgås! Och jag tycker om att lära känna barnens kompisar!
6) Vad är "jobbigt" då? Just att jag sällan får göra nåt koncentrerat, inte läsa, skriva, laga mat etc koncentrerat. Att ständigt bli avbruten. Inte ens kunna koncentrera mig på jobbet. Jobbet kan jag styra upp och har fått tips om det. Så det löser jag. Det som fick att avbräck i min självkänsla kring det hela är att jag alltid sett mig som nån som är bra på att effektivisera och jobba effektivt. Att jag inte klarat av det. Allt detta har lakat ur mig hittills och dränerat mig på kraft rätt ordentligt.
7) Saker jag är dålig på är att lyssna på andra. Det handlar om ork och om att jag inte är van vid att bli lyssnad på. Att jag kräver av andra vad jag kräver av mig själv. Men, jag har blivit lyssnad på här på bloggen. Jag måste ge mera, lyssna mera.
8) Sluta tro att allt är mitt fel. Att jag är fel. Att när jag gör nåt fel att folk kommer att kasta sig över mig och skrika och vråla hur litet det än är. Det gör de oftast inte. För ilska och fördömande - jag har haft så mycket utav det under min barndom så jag har verkligen blivit strykrädd + att jag tror att allt är mitt fel, att man kan skylla allt på mig även om jag är på andra sidan av jordklotet då det hände.
9) Jag jobbar med nåt som är helt mot min natur. Av skojs skull gjorde jag ett IQ-test på "Illustrerad vetenskap" http://www.illvet.se/htm/IQTest/sv/index.html . Fick 121 och full pott på tex ordförståelse. Jag har även gjort Högskoleprovet för ca 10 år sedan och fick då 1,6 av 2,0. Full pott på ordförråd od, + språkförståelse, både svenska och engelska. Matte od - ha! Jag fick gissa mig fram till mattesvaren under tidspress - inte min starka sida! Vad jag vill säga med detta är att jag verkligen jobbar med nåt som kräver otroligt mycket kraft av mig under dagarna för det är nåt som inte kommer naturligt för mig. Samtidigt är det utvecklande att jobba med de svaga delarna av hjärnan. Maken som är logisk och analytisk säger ändå om mig att även jag har de sidorna - de har bara inte stimulerats! Så är det nog....Så, punkterna ovan, mina intressen - jag måste ge tid till dem!
10) Jag tror inte jag kräver så mycket av livet. Jag tycker om jobbet trots allt men måste få utlopp för den kreativa sidan. Ullis har rätt i att jag skriver här för att uttrycka mig, inte bara för att få bekräftelse, eller hur det nu var. För här finns bara jag. Min värld utan påverkan av omvärlden och dess tolkningar. Sedan vill jag ha umgänge och spontanitet. Jag inser allt mer hur spontan jag är. Det är därför jag mådde så bra ändå denna jobbvecka för jag hade inga tider att passa varken till jobbet eller hem pga dagistider. Samtidigt är jag krass och pragmatisk. Jag är flexibel nog för att leva oflexibelt ett tag så att säga. Jag tror att detta är en rest från min barndom och ett arv från Ungern. Där är man pragmatisk. Man gör det man måste för att överleva. Tänker inte så mycket på det som här att det ska passa individen, man ska brinna för det man gör etc etc. Jag tror att det är historisk rest - Ungern har styrts av så många utifrån, haft andra överhögheter som tex Österrika (fast efter bråk av ungrarna blev det faktsiskt Österrike - Ungern) och nu sist ryssarna. Dessutom har Ungern alltid legat där alla krig har gått förbi. Så min tolkning är att ungrare - om nu ska tala om kulturella skillnader/nationalsjälar har av hävd lärt sig pragmatism. Även om de varit bångstyriga. Inte ens Sovjet kunde hålla lilla Ungern i schack utan blev tvungen att släppa banden långsamt och försiktigt. Pragmatism - utåt gör vi som ni säger - inåt skiter vi helt i det och förändrar långsamt. Lobbar långsamt. Dubbelmoral är stort där neråt centraleuropa. Som jag brukar säga - jag är inte förvånad över att psykoterapin utvecklades i centraleuropa! Slut med den lilla utvecklingen. Det jag vill säga är att jag gör mig inga illusioner. Jag gör vad jag måste.
Jag kommer att fylla på denna lista om jag kommer på nåt. Nu måste jag fortsätta laga mat.
//manon
Släkt
Jag tror min kusin är min vän. Av rädsla har jag inte vågat närma mig men hon har sträckt ut sin hand. Jag har trott att allt var förstört via min far. Men jag tror även att min far straffar ut sig själv. Han har blivit osams med flera släktingar. Nu sist med min farmor. Han gick från henne, en nära 90-årig kvinna, med orden "jag ska aldrig träda över din tröskel mera" pga att min farmor står upp för mig och vill även ge mig av det lilla arv hon kommer att lämna efter sig. Trots att hon vet hur han är så är hon förtvivlad. Trots allt är min far hennes son. Och hur envis, egensinnig och viljestark hon än är och tycker han gör så många fel och sårar - hon skulle aldrig överge honom heller. Hon ska skriva ett brev till honom för att visa att hon finns ändå, för hon mår dåligt över tanken att lämna jordelivet osams med sin son.
Om jag kan, anser mig ha råd, ska jag åka till Budapest i höst med de två äldsta barnen 2-3 dagar. Hälsa på min farmor och min kusin då hon fått barnet. Vårda min släkt - för den verkar finnas! Här finns min man och mina barn - där finns annan släkt. Det finns en släkt. Och jag börjar fatta att det är inte så dåligt, att min far inte förstört för mig som jag trott, att de verkar tänka själva.
Att börja inse detta, att det är sant, känns otroligt skönt. Jag är inte ensam!
Jag lärde känna min kusin och hennes yngre bror (hon ett år äldre än jag, han ett år yngre) då vi var små. I treårsåldern, då jag kom till min farmor från barnhemmet. Jag tillbringade delar av somrarna i byn där de bodde, där deras far var apotekare. Jag minns små barnadiskussioner, deras hund, höns, hur vi åt citronhalvor vi doppade i massor med socker. Jag minns vägen ner från deras hus till ån där vi badade. Hur hunden badade med oss.
Jag tror att sådana minnen för ihop en.
Jag minns då vi var på promenad och jag var 3-4 år. Det var höst och vi tre barn skulle gå före de vuxna. Jag minns hur jag hela tiden vänder mig om för att se min farmor om hon fanns kvar. Jag minns hur jag bevakade min farmor av rädsla för att hon plötsligt skulle bara försvinna då. Jag minns det faktiskt. Och nu sedan jag sett filmen (jag skrev om nedan om adopterade) så förstår jag varför jag gjorde så. Varför jag var så rädd för att hon skulle försvinna. Även då vi var ute på stan. Jag höll krampaktigt i farmors hand för att inte bli borttapad. Minnena finns kvar i kroppen. Minns känslan.
Farmor övergav aldrig mig. Hon frågade nu sist i telefon om jag var arg på henne, för att hon lämnade över mig till mina föräldrar. Hon gjorde bara det hon trodde var bäst när utresetillståndet kom. Nej, jag är inte arg på henne för jag vet att hon alltid tänkt på mitt bästa. Resten var inte hennes fel och hon har stått upp för mig. Alltid funnits. När vi pratade sist sa jag även att min bästa tid var hos henne. För jag vet att jag kanske inte får tillfälle till det senare. Man vet aldrig. Jag vill att hon ska veta det. Att jag litar på henne.
Och resten av släkten - kontakten beror även på att jag vågar upprätthålla den. Ge och ta. Maila, ringa, besöka. De finns om jag vill det verkar det som. Inte tro att allt ändå är förstört och de avvisar. Skönt. Livet kommer att finnas åt tre håll, dåtiden, nuet och framtiden vävs i hop sakteliga för mig.
Min far verkar straffa ut sig. Tragiskt. Men jag känner ändå inget. Tyvärr. Omänskligt kanske men så är det. Tragiskt ändå.
Om jag åker till London (vilket är billigt) kan jag faktiskt träffa min andre kusin, hennes lillebror, som jobbar där som tandläkare. Skulle jag göra det skulle han träffa mig. Det vet jag, förstår det nu, och det känns skönt och svindlande! Stockholm, London, Budapest - med ursprung i somrarna i byn....
//manon
Äntligen!
Hittade denna bild på en inredningsblogg, http://inredningsbloggen.blogg.se . Bry er bara om bilden överst med den öppna spisen med alla böcker! (Fast jag gillar bilden med porslin snyggt slängd på handdukar typ, bra sätt att torka disk - klurigt). Det där med att stapla böcker ovanpå varandra har jag kört med sedan lääänge. Faktiskt har vi ett gäng böcker nere i källaren staplade just så. Ungarna kör sannerligen med denna metod. De städar så här. Slänga allt i nåt praktiskt-för-stunden-hål! Vi staplar även räkningar och tidningar. Ritpapper också. Och faktiskt skor. Barnen är jättebra på att stapla skor. Det finns mycket stapelbart. Tom kaninerna staplar sig. Kanske jag återkommer med ett "Hemma-hos Manon"-reportage. Fast först måste jag se till att få en bild på vår krokodil.
Underbart!! Stapla! Stapla!
**************
Tillägg 1 aug - http://www.expressen.se/levabo/1.764783/caroline-af-ugglas-om-barnfamiljernas-nya-roriga-trend-jag-stadar-aldrig
Ja, vad ska jag säga. Känner mig kluven, budskapet är bra, men kravet nu att ha "chic oreda"???? Även oredan ska ha en ordning i sig?? Håller annars med! Varför kravet att städa och feja så mycket bara för att man får besök? Avslappnat är bra, leva...acceptera varandra vilket även innebär att acceptera att det för andra är lika viktigt att ha det välstädat och det betyder inte att de vill visa en yta, utan mår bäst så! Själv älskar jag ordning men klarar inte av att leva upp till det. Får riktiga utbrott på röran. Så, jag vill kunna acceptera min röra! Att jag trots min förkärlek för städat aldrig får till det, aldrig lyckas prioritera det tillräckligt med andra ord för det finns roligare saker att göra än att städa!
Älska varandra och sig själv trots/ för ordning/oordning.
//manon
En film jag såg
Jag kände igen mig i henne. Hon träffade nunnorna hon hade blivit inlämnad hos och där sa hon att hon inte visste vad hon skulle göra då hon kunde känna sig så väldigt ledsen stundtals när hon hade en underbar man, barn och hem, när allt var bra. Så väl jag kände igen det där! Nunnorna sa att hon borde fokusera mer utåt mot andra i stället för inåt mot sig själv. Den vuxne adopterade var inte helt med på det konceptet. Jag tror även hon förstod varför nunnorna sa så och även jag. Att fundera och tillåta sig ha dessa känslorna - det har med välstånd att göra med - man har tid att fokusera på det dåliga och låta det påverka sig? Som nunnorna sa, hon hörde till de lyckliga som överlevde och tom fick ett hemskt bra liv, hon borde fokusera på glädjen och lyckan i sitt liv. Men där är det fattigare och inte lika enkelt liv som här.
Likadant i Ungern - folk kämpar på och har helt andra krav på ett fullgott liv än man har här. Det vet jag med. Jag är också en av de lyckliga som inte skulle klarat mig så bra i mitt hemland pga politiken. Jag hade 24 timmar på mig att lämna landet då tillståndet kom. Varför kan man ändå inte låta bli att känna sig stundtals olycklig - som den adopterade i dokumentären? Hon sa även att hon har två personer inom sig - flickan som övergavs och bodde på barnhem och den unga danska kvinnan med gott liv inkl familj och hon ville få dessa två att mötas. Precis så känner jag med. Flickan som övergavs flertal gånger och som i dag har ett fullgott liv...att föra i hop dessa två.
Psykologer uttalade sig om separationer i dokumentären. Att det är annat med egenfödda barn och adopterade som i regel redan har två separationer bakom sig då de kommer till sina adoptivföräldrar. Att dessa barn redan har en föreställning om relationer och att de överges då de kommer till adoptivföräldrarna vilket adoptivföräldrana måste överbrygga. Jag hade fler än två separationer till mig då jag först kom till min mamma och sedan 2 år senare till min pappa. Det påverkar alltså mycket ens föreställningar om relationer enligt psykologerna.
Många tankar väcktes och för mig innebar filmen hög igenkänningsfaktor trots att jag inte är adopterad - uatn kom till mina biologiska föräldrar då jag var 7,5 år. Min far såg jag för första gången som jag minns då jag var 8,5 (de bråkade om vårdnaden). Kom till min far och styvmor då jag var 9,5.
Tänk att dessa första år verkar kunna påverka så mycket...på lunchen i dag ska jag ut och leta sushi och dr Phils bok. För jag tror på nåt sätt att nunnorna är nåt på spåren...mota bort sorgen...som tynger trots att man har det bra och inte vill vara tyngd!
//manon
Sommaravslut
På måndag börjar jag jobba igen. Fast bara en vecka, sedan ska jag vara hemma en vecka till med barnen. De har nämligen två veckor sommarlov till som maken och jag delar på.
Ärligt, känns otroligt skönt att veta att jag inte ska börja mastodont utan får en vecka ledighet till senare!
Jag ska absolut inte klaga på vädret. Trots det myckna regnet. Tycker det har varit rätt skönt. Senaste dagarna har jag varit däckad men jag tror mycket berodde på att vi haft det hemskt kvavt och varmt inomhus pga stängda fönster pga kattungen som vi inte vill ska smita ut. Nu har vi tillverkat tre st myggnät att sätta i fönstrer. Urskönt!!
Mellansonen börjar längta efter dagis och sina kompisar, speciellt en.
Att vara hemma i snart 6 veckor - barnen har varit änglar och monster, herregud vad de kan bråka!!! Och oj, vad de är tighta!
Jag har surdegar jag vill städa i (framförallt papper) jag inte hunnit med. Men det handlar om prioritering. Det är fasligt jobbigt att tvinga sig till att göra sådant även på semestern. Lite har jag gjort i alla fall. Läste på en föräldrasight där föräldrar gav råd till varandra under en enkät, "det är inte noga, oavsett vad, ha inte dåligt samvete, ta hjälp, räkna till 10, älska dina barn så kommer folkvettet (nån som lyssnat på Astrid Lindgren), sänka kravet på städat, struket, hembakt" var de bästa.
I dag har jag organiserat och tagit tag i en del papper och satt i pärmar (fakturor od), betalat en del räkningar och handlat inkl 4 pärmar för alla teckningar som produceras hemma. De har sorgligt nog bara slängst nånstans och hamnat i sopkorgen en del...Men nu har alla tre små var sin pärm med namn och bild att sätta sina alster i! Storasyster har också en egen pärm men inte lika "barnslig".
Jag vet vad min kollega kommer att säga om katten - "men du som redan har fullt upp!" - men sådant som djur och barn är inte besvärligt. Det är bara när de slåss och allt praktiskt runtomkring. När dagen är till och från jobb. Insett bla än mer under sommaren att min längtan efter att vara bonde har mycket att göra med att jag egentligen trivs bäst med helt fria jobb. Utan tider. Vara helt egen. Men finns det sådant? Kanske jag borde slå mig in på skriverier, använda mig av mina arkelogi och konstkunskaper? Jag vet inte...
Jag vet i alla fall att gräva kökslandet var roligt med. Att det är lätt att jobba med barn som hjälper till, gräver, även om de gräver på fel ställe, de tar bort tuvorna, rensar ogräs. Känner sig behövda och viktiga. Även om det är två minuter i taget.
Önskar man kunde ha sådana jobb...eller suck...nåt fritt jobb. Extremt fritt...utan tider att passa, så man levde mer enligt sin personlighet.
//manon
Ensamhet?
Pratade med min farmor i dag. Jag orkar inte berätta allt, alla vändningar. Kan bara berätta att min far, styvmor och deras två minderåriga barn är i Budapest just nu. Att min styvmor rusade högröd, arg och gråtande ut ur farmors lägenhet för min farmor hade ett förlslag till dem som även kan gagna mig.
Min farmor säger att det inte kan bli bättre nånsin. Min styvmor har en alltför stor svartsjuka gentemot mig. Minsta lilla som kan gagna mig gör henne i obalans. Min farmor har alltid stått på min sida, hon är den som agerat som en riktig förälder, hon är den som är min mamma. Det stör min styvmor. Hon har nu två barn med och vill att de ska få det bästa och jag...ska helst inte finnas...Det handlar om eventuell framtida arv, om hur min farmor vill dela upp det kort sagt...
Jag mår som sagt bäst utan mina föräldrar. Varje gång jag hör om dem blir jag - ledsen. Detta är inte nåt som hänt bara i min barndom. Hatet fortgår. Att vara föremål för en sådan illvilja och svartsjuka från min styvmor. Att ha en sådan ryggradslös feg far som hellre låter sitt barn förgås än förlora sin fru. Att jag inte är värd att få eller ha nåt över huvud taget!
Jag vet att detta är svårt att greppa. Att det är så oförståeligt att nån kan känna så gentemot ett barn, som jag var, och att det fortsätter. Att nån (min far) tillåter det att ske om och om igen.
Min farmor sa till mig i dag att det är skillnad på mig och deras två gemensamma barn. Att hon vill dela 50/50 mellan mig och min far för alla åren de förstört för mig under min barndom. Att de två andra klarar sig för de har växt upp helt annorlunda. Min farmor är den som ansett och anser mig vara skyddsvärd. Jag vore inget utan henne.
Just nu, ansikte mot ansikte med detta och att återigen få veta vilken hat och svartsjuka jag är föremål för känns det tungt och obehagligt. Det existerar än. Det blir aldrig bättre. Mina barn kommer aldrig att få en farfar med detta, jag aldrig en far. Jag vet att detta låter fullständigt ofattbart för nån som växt upp hyfsat normalt, men det är min verklighet. Sinnesro kan jag bara ha utan dem. för med dem så existerar det jag flydde i från i högsta grad. Det är inte över och kommer aldrig gå över.
Min farmor är nu nära 90 år. Jag måste tänka tanken att hon kommer en dag att inte finnas. Men hennes kärlek kommer att finnas och leva. Utan det jag fått av henne skulle jag absolut inte existera. Hon är dessutom den enda familj jag har förutom min man och mina barn. Hon är den enda jag kan lita på finns och älskar mig villkorslöst.
Hur jag växte upp, speciellt tiden hos dem, min far och styvmor, det var aldrig på normal nivå. Det handlar inte om enstaka oförätter. Det handlar om systematiskt utfrysning. Att hon vägrade gå på toaletten direkt efter mig (ett barn), att jag inte fick äta tillsammans med dem för hon tålde inte se mig vid matbordet och liknande. Att jag inte fick sitta i solstolen för mitt svett var så äckligt. Det är några få ytliga saker som går att peka på. När hon sa att om hon fick ett barn som liknade mig skulle hon kasta det i soptunnan. Farmor säger att min styvmor var avundsjuk även på mitt utseende. För min styvmor är inte vacker och överviktig, jag var liten och nätt. Och på nåt underligt sätt känns det lite skamligt att skriva om det. Att jag var så hemsk. Fastän jag nånstans vet att det är de som betedde sig illa. Men ändå. Skam att inte vara värd att älska. Jag tror ärligt talat att det mer handlade om psykisk misshandel. En mobbning hemma som pågick i åratal. Mobbning av ett barn som dessutom redan haft det svårt med flertal separationer bakom sig. Aldrig känna sig trygg och alltid känna sig fel och dum. Och den pågår hos dem än.
Enda sättet att leva lyckligt är utan dem och utan att höra några nyheter om dem. Det där kommer aldrig att ändra sig. Jag fattar inte själv att folk kan bete sig så illa mot barn. Och nånstans funderar jag på om jag har skuld i det hela. Kanske är jag en hopplös och omöjlig människa. Eller kanske inte. För hatet är så ofattbart. Även för mig. Men redan som 7 år? Kan barn vara så hemska?
//manon
Komma vidare
Återigen är detta utlämnande och jag är än mer rädd för att de som läser och vet vem jag är blir rädda för mig. Jag vill inte ha mitt inre mörker och känslor av värdelöshet, att känna sig så oälskbar och fel. Jag kämpar på. Hur talar man om detta, framförallt hur kommer man vidare utan att folk överger en för att man säger detta?
Jag vill inte ringa någon och vara jobbig. Jag undrar om jag ska prata med kurator. Jag har kommit till insikter under våren men nu, jag kommer inte vidare. Jag är samma trista värdelösa människa inkapabel till att ge kärlek och få andra att känna sig älskade. Egocentrisk. Jag känner mig otroligt tom och värdelös. Jag vet inte hur jag slungades in i denna känsla. Jag klarar inte av att vara vuxen. Sårar folk. Tanklös och dum.
Förmodligen är jag bara barnslig och bortskämd och borde skärpa till mig. Tänka mindre på mig själv. Kasta mig in i man, barn, jobb och inte tänka. Antagligen borde jag bara bosätta mig långt från alla.
Jag måste vara skitjobbig att leva med med det bekräftelsebehovet jag har med den ynka självkänslan jag har. Jag försöker skrapa till mig självkänsla men den försvinner lätt. Hur ska jag kunna lära barnen självkänsla och att tycka om sig själva när inte ens jag kan? Stackars barn med sådan mamma. Jag tål ingenting.
Jag borde inte heller skriva på denna blogg. Vad hjälper den? Navelskådande och exhibitionistisk. Sluta gnälla börja leva, glömma, inte känna. Jag hoppas ingen blir arg eller sårad eller less av att läsa detta. Jag vill inte vara en tom ynklig patetisk typ. Jag sluter mig. Bättre att ingen känner mig. Då vet ingen heller. Ingen som kan genomskåda vilken bluff jag är. Jag flyr.
Jag vill förändra mig men jag lyckas inte. Inte på egen hand i alla fall. Jag lyckas verkligen inte. Jag bättrar mig inte. Jag vet inte vad jag ska göra hur jag ska be om hjälp, om jag ens ska det. Jag vet i teorin hur bete mig, men i praktiken låser det sig. Jag blir sluten, säger inget, har inga tankar alls. helt tom. Förlamad. Bäst att inte skriva om det för då kanske jag cementerar detta istället att förändra. Men hittills har jag alla fall inte förändrat nåt. Vilket bara jag förlorar på. Jag klarar inte av nära relationer. Kanske inte ens icke-nära...Jag känner mig på botten. Komemr jag nånsin vara värd nåt?
Olika sidor som samsas
Det var verkligen svenskhetens högborg! Och jag kastade mig i med liv och lust och sjöng med och allt. Det var faktiskt riktigt kul att göra nåt sådant och jag kände mig verkligen hemma. Jag har valt att bo här, jag flyttade till Stockholm av fri vilja. jag sökte mig hit. Jag kände mig faktiskt som en av alla andra och det var en bra känsla! Att höra till. Hur kameleont man än är vill man höra till...jag vill det i alla fall.
*****************
Så råkade jag se delar av en film som handlade om en rysk musikermamma som ingick skengifte med en musikerkollega och hoppade av till väst och lämnade sin son hos mannen. Kring 1970 utspelades detta. Och jag kände mig "hemma" när jag såg det där. Jag var ett sådant barn som 5-åringen i filmen. Jag kunde identifiera mig med pojken. Jag blev barnet Manon. Att även detta är en del av mig, men nåt som inte syns i vardagliga livet. Det är få som frågar. Mindes händelser och känslor. Den där filmen gick rätt in i mig. Det var skönt med att se, att det hände andra även om det var film. Att det har varit vardag att bli övergiven. Att jag inte är udda. Att den tiden verkligen fanns för det känns verkligen som overkligt och som en dröm. Det finns ju inte kvar. Och då borde det inte spela nån roll. Allt är bra nu.
Stockholm har den familj jag har skapat. Förut, när vi flyttat hit skrämde tanken mig att vi ska bo här på obestämd tid i massor med år för barnens skull. Det gör det inte längre. Nu vill jag odla rötterna här. Barnen gör det automatiskt och även jag vill känna mig mer hemma. Jag vill vara nära dem som är nära mig här. Bygga upp rötter. För rötter handlar inte om platser - det handlar om personer man älskar och/eller tycker om och upplevelser. Både familj och/eller utanför familjen. Det finns många jag tycker om här och gärna skulle knyta närmare kring mig om de också vill. Ibland måste man våga fråga också. Hoppa på tåg som bjuds. Vinna, förlora. Testa. Det vet jag, flyttat så ofta jag gjort...Kanske människorna stannar kvar denna gång...kanske jag äntligen får tillhöra...eller våga tillhöra...
Fönstret är öppet och jag hör regnet och känner mig alldeles vanlig. För alla har sina kors att bära. Och det känns bra. Regn och natt och mörker - helt underbart! Det känns hemtrevligt. Finns inget bättre att lyssna på än regnsmatter.
//manon
De rotlösa rötterna
Har surfat lite på utlandssvenskars hemsidor. Intressant! Jag kunde inte låta bli att fundera på vad jag ger mina barn av min bakgrund. Ger jag nåt ungerskt? Nä, inte ett dugg! Sällan jag ens talar om Budapest trots att det ligger mig så varmt om hjärtat.
Så kom jag på att jag visst ger av min "kultur". Att jag ger själva rotlösheten som rötter. Att jag är italiensk/fransk/tysk/ungersk. Att hemma är "whereever I lay my hat". Att det är därför jag inte tjatar om Budapest. Det är viktigt för mig att hålla kontakt med min födelsestad, jag får nostalgi, jag älskar att insupa staden - men mina barn är födda här. De kan aldrig känna detsamma som jag inför den staden. Varför skulle de? Lite mycket att begära! Detta är ingen big deal för mig med att byta städer och länder, att flytta. Det är vana. Vi flyttar. Jag för vidare det urbana och flyttandet - det "kulturlösa". Att det är tredje generationen som är födda i valfri europeisk huvudstad, fjärde som bytt land. Metz - Wien - Budapest - Stockholm. Det är de stora hållpunkterna, med lite mindre städer däremellan. Detta är "födelsestäderna". Jag bryr mig inte ett dugg om att mina barn inte kan mitt förstaspråk. Jag bryr mig inte om att jag inte kan så mycket tyska trots att jag kallade min farfar för "opi" (smeknamn för grossvater). Det finns reminiscenser, som det tyska exemplet. Men Opi är Opi. Han var tysk. Och halvfransk. Men han tyckte att franska var fånigt och att hans franska mostrar pratade fjantigt. Hans mor talade franska med honom och han vägrade svara. Det var farfar som ville bli kallad för "opi" och jag tyckte det var naturligt. Jag vet faktiskt inte om han kände sig mest som tysk eller ungersk innerst inne (trots att han inte hade ungerskt blod i sig). Han umgicks i båda sfärerna - men han tyckte det var viktigt att bli kallad för "opi".
Vad är kultur? Jag vet inte. Jag är jag född i Budapest.l Mina barn är mina barn födda här. Jag känner inte att försakar "min kultur" ett dugg. Detta är min kultur. Jag är jag. Inget kollektiv. En individ. Att det inte spelar nån roll. Whereever I lay my hat.
Man är hemma där man känner sig hemma oberoende av var man är född. Så enkelt är det. För mig. Det är det jag lärt mig och för vidare.
Mina rötter är rotlösheten.
Men just nu vill jag "vila" för jag känner mig hemma. Jag har hittat hem. Det känns skönt. Och jag känner ingen dubbelhet ett dugg i att älska Stockholm och Budapest. Man kan älska på olika sätt.
Undrar om nåt är förståeligt i detta...det här var svårt att förklara....Och jag vet att min bakgrund inte är ett dugg exceptionell i centraleuropa. På den tiden, för hundra år sedan då min farfarsfar och farfarsmor flyttade från Elsass-Lothringen, var det som är tanken med EU i dag. Man flyttade hejvilt över gränserna. Många är väldigt blandade.
//manon
Skilda världar
I kväll ska jag ut, ett av de ytterst sällsynta tillfällena jag gör det. Undrar om jag kommer få en kulturkrock! Om jag lyckas släpa mig ur all denna mys i dag. Oxytocinet flödar, gör mig lugn. Det finns inget härligare än att gosa och mysa i soffor med barn! Som dessutomn är snälla och icke-trotsiga och helt underbara i dag.
Jag kommer få en kulturkrock. Lär bara tänka på dem...
Jag läste på en blogg om mat. Att maten här uppe är mer dålig än nere i Europa. I vissa fall är det det. Jag längtar tex efter riktigt mogna smakrika söta persikor. Köpte persikor i går och smaken är inte ens en femtedel av det borde vara. Likaså med tomater - vattniga även de - inte söta och smakrika och helt underbara! Paprika, nektariner - alla frukter och grönsaker jag gillar är helt smaklösa här uppe. Jag förstår att det är avståndet. Men åker ni neråt Europa under sommaren - ät persikor och tomater. De är gudomliga när de är riktigt mogna.
I natt ska jag cykla hem med min cykel jag dumpade på jobbet. Jag har en historia av dumpade cyklar bakom mig, men hem ska denna cykel!
/manon
Back on track - 2
Nåt jag kommer att sakna då jag har semester nästa vecka är just de där 2,6 milen om dagen jag cyklar.
Det tog mig i dag 25 min att komma in till stan i dag. (dumma rödljus, väskor och vingligt folk). Jag erkänner att jag är feg med fart egentligen. Jag är hela tiden rädd för att nån ska vingla ut på cykelbanan och det händer titt som tätt. Senast i dag. En tjej som bara gick utan att se sig om åt nåt håll över cykelbanan så jag höll faktiskt på att köra på henne. Det var nära. Stannade i sista sekunden. Dessutom så kan jag ha allehanda fantasier om hur jag ramlar och slår ut tänderna liksom...jag är livrädd för att cykla omkull, trots att jag gjort det 2 ggr nyligen och tom flugit över styret och just då är det inte så farligt faktiskt! Är inte rädd då det händer, inte tänker bara på att ta emot mig. Inte direkt efteråt heller, tänker bara "det gick ju bra" - Men i förväg, hu...fantasierna.
Sedan observerar jag alla cyklister som kör mot rött ljus. Mitt i stan. Visst så tidigt på morgonen är det inte många bilar, men ändå...dålig vana kanske. Men jag ser det även mitt på dagen...mitt i stan...Visst är de röda ljusen irriterande men, nä, inte köra mot!
Antar att jag får cykla ändå under semestern, Kan cykla och undersöka området. Se hur långt det är till hittan och dattan och om det är tillräckligt kort för att mellansonen ska kunna cykla dit.
Sedan slås jag ständigt av hur snälla vilt främmande människor kan vara mot varandra tvärtemot alla rapporter att alla tänker på sig själva. Min väska föll av från pakethållaren i morse och en buss tutade och vinkade åt mig för att uppmärksamma mig på det (jag hade märkt det själv) och när jag stannat så hade en kille redan tagit väskan och kom gående mot mig med den! ALltså, folk är så rasande snälla och omtänksamma! Vilt främmande...Jag tycker inte att nån av dem hade behövt göra det, bussen hade inte haft tid kanske eller nåt...
************
Så lite om bloggande. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva längre om utan skriver nu om allehanda fåniga saker och vardagligheter. Bloggen spretar åt alla håll. Jag har mitt lilla projekt på hårddisken jag vill göra mer utav. Jag tycker om alla er som kommenterar och det känns som en trevlig dimension. Det är trevligt med olika rum! Skulle vara trist att sluta blogga nu fast ofta känner jag att jag står i stå. Har inget att säga. Tycker att jag säger för mycket om allt möjligt oftast. Vrider in och ut på mig för mycket för min egen smak. Samtidigt kan det vara skönt också...och samtidigt vill jag faktiskt inte. Ångrar mig ofta. Är egentligen hemskt kluven till bloggande. Läst runt på bloggar och sett så många olika sorter det finns. Det trevligaste är alla ni som kommenterar och den kontakten man får som man inte skulle haft chans till i verkliga livet pga avstånd tex...
//manon
Back on track - 1
I går la jag mig 19.30 för jag behövde verkligen sova.
Efter att inte ha kunnat koncentrera mig på hela dagen...väl hemma skulle jag cykla och handla. Första omgången glömde jag pengarna, upptäckte det i kassan...andra gången ramlade jag med cykeln medan jag skulle sätta mig på den...gissa om jag skämdes då!!! Många såg....fumlade med låset med....
Varit helt oskärpt och vimsig hela gårdagen. Omdömeslös.
Har sovit rätt lite sista tiden. Går oftast bra nuförtiden och jag kan hålla mig i styr men gårdagen var extrem. Vanligtvis fixar jag det där nuförtiden och sover ut en gång per vecka typ...Kan tom hålla mitt humör i styr nuförtiden.
Semester nästa vecka och det ska bli underbart att få sova och leva efter sin egen dygnsrytm - för det är mest denna hemska dygnsrytm som sliter. Det blir inte samma kvalitet på sömnen för mig om jag somnar 22 och går upp 05 än att somna 02 och gå upp 08/09. Är övertygad om att det är genetiskt det där...jag är ingen morgonmänniska....är ett monster om morgnarna då...därför brukar jag gå upp innan barnen för att ha en startsträcka....Varit så trött hela veckan så dessvärre har jag inte varit effektiv och kunnat koncentrera mig så jag behöver gå in några kvällar nästa vecka i alla fall för att fixa och dona, men det gör inte så mycket - för det blir på kvällen och efter min rätta dygnsrytm så jag lär bli effektiv!!!
Känns aningen fånigt att klaga på detta men samhället är ju uppbyggd efter alla morgontidiga! Men det finns en förening i Danmark, tror de börjar komma hitåt, som ska försöka ändra på det där...borde gå med!? Glömt vad de heter...
I går var allt så svart och jag tänkte att jag måste vara den mest deppade typen i hela världen. I dag är jag pigg och känner inte alls så. Jag höll faktiskt fast vid den tanken i går, att jag visste att alla deppade tankar var pga sömnbrist. Att jag kommer att må bättre då jag fått sova. Det där håller nämligen ihop nåt otroligt mycket för mig. Det där sambandet mellan sömnen och hur jag mår är klart tydlig. För innerst inne vet jag att jag inte alls benägen för depp, inte på det sättet. Det ska mycket till innan jag tappar framtidstron eller tro öht att det kan bli bra/bättre. Denna gång var jag så trött att jag tom var småsur på jobbet för jag lyckades inte hålla en trevlig fasad. Men jag förklarade det för mina två kollegor att deinte skulle ta det personligt, jag behövde bara vara sur och i fred (nåt mina kära barn inte fattar) och den en av dem är så humoristisk så hon fick mig att skratta ändå och vi skämtade om det. Kändes bra!
Blir bara ständigt förvånad över hur mycket sömnen betyder för välbefinnadet! Men jag tror jag lärt mig det nu så jag kan hålla tankarna i styr. Sömn, lite trevligt sällskap (som inte är barn också), tänka i fred, mat. Mer behöver man inte egentligen!
//manon
04.23
Ett magiskt klockslag....Varje dag på sista tiden oavsett när jag lagt mig så vaknar jag - 04.23...
Jag vaknar, försöker somna om. Jag tittar ut genom fönstret och ser diset vid skogsbrynet - letar - är det Bacchus följe som väcker mig när de skrålande är på väg hem? Men jag ser ingen, jo, ett ragglande, snubblande tyst fnissande och "sh-ande" följe som och pekar och hötter åt mitt fönster för jag har skällt på dem förr....Denne okuvliga livsnjutande överliggare från den grekiska mytologin. Jag ska slunga honom tillbaka genom årtusendena tillbaka till de gamla grekerna nästa gång!!
Har ett UFO kraschat på på gräsplätten och förtvivlat hamrar och sågar för att laga felet ? Fast hamrar och sågar aliens? De kanske tjattrar och bråkar med högfrekventa ljud som går genom märg och ben och bråkar om vem som tryckte på vilken knapp eller om vem som tänkte fel och därigenom fick skeppet ur kurs med sin telepatiska förmåga? Kan inte vara lätt med hypermodern teknik och att hålla sina tankar i styr...
Är det älvorna som har råkat i slagsmål med faunerna om bästa platsen att dansa på? Eller har faunerna plankat in på deras party nu igen och försöker flörta med älvorna och använder sig av allehanda tråkiga raggningsrepliker så örfilarna yr i luften? Pang, smash, svisch - faunerna lär sig aldrig....
Eller - är det gastarna och spökena som grälar högt om vem som har störst, bäst och finast gravstenar? Eller vem som får flest lyktor och besök till sig?
Hur som helst - NÅT HÄNDER VID 04.23 OCH JAG VILL VETA VAD!!
Men i morgon ska jag banne mig ta reda på vem f-n som väcker mig!!! Och tar fast sömntjuven...Jag blir inte nådig för arg kan jag bli, en furie, och det vet Bacchus, minsann...
Ser ni nåt misstänkt på morgonkvisten eller har misstankar om någon/något så säg till! För fast ska jag ta tjuven...
//manon
Trevlig midsommar!
Tiden går fort och jag upptäckte nyligen att det är midsommar till helgen. Lyckligtvis bjöd nån in sig (som har koll på detta med midsommar) så det blir bra! Roligare med flera!
Jag får önska er alla en trevlig midsommar!
//manon
Wilhelm, Chopin, Jablonsky och Manon
Vem har tolkningsföreträde? Är det fel att spela nåt med för mycket temperemant? För lite? Allt handlar om tolkningar bara. Det man hör och ser i stycket.
Mitt intresse för Chopin försvann då jag läste att han inte tyckte att man skulle lägga personliga känslor in i hans stycken. Hur ska man spela opersonligt? Svalt? Är det falskt då? Hur kan man frigöra sig från sina egna känslor då man läser en bok eller lyssnar på musik? De berör nåt i en. Har man sjösatt ett stycke, vare sig skrift eller musik, eller nåt konstverk - så lever det sitt eget liv, tycker jag. Den som gjort det kan haft nån för denne viktig tanke bakom verket i fråga, men andra som ser det kan se annat. Det är det som gör konst, musik och böcker så spännande. Att det lever ett eget liv. Det var därför jag fick antipatier mot Chopin. Han tyckte att det bara fanns en rätt sorts tolkning av hans musik - nämligen hans. Se världen bara genom hans ögon. Fast jag kan hålla med Chopin om att man inte alltid ska lägga personliga känslor i ett musikstycke. Att man kan vara som en skådespelare som tolkar, vara redskapet för musiken. Samtidigt kan man inte helt befria sig från personliga känslor för vad det än är så talar det till nåt i en vare sig man förstår stycket eller inte.
Jag har varit, är, rätt nere i helgen. Jag tänkte tusen tankar om varför men jag tror jag har löst det. Jag är aldrig/sällan bara jag. Jag är rasande sällskapssjuk. Jobbigt sällskapssjuk. Jag vill tala med andra än med barn. Jag gör inget annat än är med barn då jag inte jobbar.
Jag vill vara mer med vuxna. Pröva mina vingar. Sitta och dricka vin på nån uteservering och bara prata. Eller bara prata och vara vuxen varsomhelst. Inte gå på barnkalas och vara nåns mamma hur trevligt det än kan vara. Vara mamma med andra mammor. Jag vågar nämligen aldrig ta steget längre än så. Jag är glad om det funkar mellan barnen och det gör mig glad att se att de har kompisar men själv sprängs jag av längtan efter mera vuxenkontakter. Jag vill inte att mina barn ska bli som jag var, isolerad framför pianot, ett löfte för framtiden. Jag vill att de ska ha vänner och vara delaktiga. Inte stängas in i familjen. Och jag vill också vara med dem. Men det är jag, även om de leker med andra, så finns jag där. Njuter av dem. Men sprängs av att själv vilja ha vuxenkontakt som vuxen.
Hur underbara barnen än är, jag längtar efter att få vara mig själv och med vuxna...sällskapssjuk trots att jag är bland folk jämt. Men aldrig i lugn och ro. Aldrig bara för mig. Aldrig som bara jag. Bli sedd som nåt annan än som nåns mamma.
Men jag får inte krampa i det. Bara acceptera att det inte är så. Just nu. Så släpper denna trista känsla nu när jag identifierat den. Då kan jag hantera den.
Sen tror jag inte att jag kan skriva längre. Kanske det där med musiken och skrivande bara är för att bli sedd. För barn som aldrig blev sedda tar igen det på ett eller annat sätt. Kanske jag bara är kass på skrivande. Jag vet att jag var bra på musik. Jag var som Jablonsky - hans och min förmåga är lika. Men jag blev sjuk i ett helt år och slutade spela - han fortsatte. Han och jag har samma temperament, det vet jag. Jag har hört honom och känt igen mig.
Jag saknar att uttrycka mig. Jag önskar jag kunde förvandla musiken till ord. Jag önskar jag kunde ta ett glas vin en kväll och bara prata vuxet och se på folk. Prata om stort som smått, om hur folk klär sig, beter sig över musik och allt annat viktigt/oviktigt.
Jag börjar känna starkt som flasknosen, viljan att vara privat men ändå inte klara av det. Det måste vara behovet att synas, nånstans. Att skriva en blogg så här gör en uppmärksam på när man fastnar i beteenden och tankemönster. Jag tycker jag har fastnat. Jag vill ha mer intryck...Inte bara vara nåns mamma...och jobba...Sluta fly till musiken och skrivande...jag har inget att ge känns det som...för varken "konsten" av nåt slag eller människor. Kanske jag kan bli sedd bara genom konsten. Jag var jäkligt bra på pianot. Spåddes en karriär. Men inte längre. Och min utbildning var skral, eller stel. Bara klassisk skolning, inget gehör eller lekfullhet. Men det hade man kunnat ta igen...
Jag önskar jag kunde skriva som jag kunde spela. Och få småprata mera som jag.
//manon