Vara sanning
En del vet vem jag är. Hur har det ändrat mitt bloggande? Visst håller jag numera tillbaka mera av de förbjudna, mörka, ovälkomna, orättvisa känslorna jag kan ha. De som man ostraffat vill bli av med.
Rättvis eller orättvis irritation och ilska. Vad jag känner hur falskt eller sant det är i verkligheten, eller enligt andras uppfattningar där kanske jag är boven. Som jag kanske till slut inser själv efter att jag lugnat mig. Visst håller jag tillbaka. Inte för att det är nåt rafflande eller helt annorlunda jag håller tillbaka, men visst gör jag det.
Kan säga i alla fall att jag varit en surkart denna helg. Tur att jag inte pratat med många. Med en plattform så här skulle jag kunna rättfärdiga mina tillkortakommanden men det vill jag faktiskt inte. Jag har varit mer än lovligt sur. Kulmen på det var när jag gjort i ordning skorummet, var ute och slängde sopor i två minuter och kom tillbaka och någon hade slängt alla skor mitt på golvet i skorummet. Jag som hade sorterat ut och tänkt så noga igenom allt och så detta sabotage!! Alla barn förnekade tilltaget. Hur jag reagerade? Jag blev rasande och sedan grät jag. La mig sedan på sängen och grät och tyckte fruktansvärt synd om mig själv. En petitess, jag vet att explodera så för en sådan ändå liten sak är löjligt. Kanske jag skulle ha behövt en kram då. Nån vuxen som kunde ta det lilla vuxna rasande barnet i sina armar och säga att allt blir bra igen...Inte tycka synd om mig eller ge mig rätt, utan bara - krama mig...
Denna helg har jag känt det som om jag ville straffa alla runtomkring mig. För det mörker jag känt inuti. Och varför? För en besvikelse i början av veckan. Taskigt va´? Genast förstod jag min dotter bättre men för f-an jag är vuxen, så kan man inte bete sig. Och visst är det ofta så. När man själv inte känner sig bra så ger man sig på omgivningen, som om det skulle göra allt så mycket bättre!!
Nej, jag vill inte urskulda mig eller komma med förklaringar för skriver jag mera kommer jag säkert på tusen skäl för att rättfärdiga mig. Men jag kanske kan säga ett litet viskande förlåt. För det är jag också dålig på. Jag kan vara jäkligt stolt och ha svårt för att säga förlåt. En riktig tjurskalle.
Positivt som hänt. Ja, det skulle vara att jag mitt i all trötthet i veckan fått lite - inspiration - till min bok. Idéer, som om meningar flög rätt på mig, stämningar jag vill återge. Även om skrivande går mer än trögt så verkar mitt omedvetna bearbeta det jag vill skriva om...Gud, vad jag längtar efter oceaner av tid att skriva på.
Mer positivt - på jobbet har jag lyckats få mer förtroende, att vara rak och tydlig, ta rodret, trots att jag är livrädd för att genomskådas som den slöa bluff jag är - verkar funka. Men jag känner mig säkrare nu, jag vill gärna visa att jag kan nu mycket mera, är mera effektiv, kan leverera mycket bättre. Nu får jag inte svika. Det tar väl också på krafterna antar jag. Men, hallå, nu börjar jag urskulda mig!!
En annan sak jag tycker är jobbigt är att inte vara den där söta lilla flickan längre, men det ska jag gå in på en annan dag vad jag menar....
förlåt
//manon
Nästan jämt är ilskan bara ett förtäckt rop på kärlek. Att få en kram från någon är kärlek och ibland räcker det så för att fördriva ilskan eller irritationen, bara genom att få en STOR varm kram.
*stor kram*
Åh, tack för att du berättar att du också haft en usel helg... så slipper jag känna mig lite mindre ensam med att vara eländig, kass, dum... Fast synd att du haft det så, såklart. Synd att jag haft det så också... synd om oss, kanske! ;-)
Jag kan inte ens syfta rätt, den här helgen... ;-) Fast du fattar säkert vad jag menade ändå... hoppas jag. Kram på dig, det kan du behöva tror jag! :-)
Aaahh... vad du träffar rätt.
Satt just i bilen hem från festivalen jag varit på och tänkte på allt jag "egentligen" skulle vilja eller behöva skriva om på bloggen, men som jag inte vågar ens andas om... eftersom det är så många som känner mig... och som känner till min blogg. Jag kan känna mig bakbunden av det. Skriv en bok, säger mitt inre. Men om man ska vara utlämnande och naken, kanske man måste lämna ut även människor i sin omgivning och ... ja, att skriva under pseudonym passar inte mig riktigt tror jag.
Nog om detta, över till ditt utbrott... dina aggressioner. Känner inte alla kvinnor sådär? Jag var såm där en vecka innan mens, undertiden jag hade mens och en vecka efter mens. En riktig Bitch i ord, tanke och gärning.
Minns hur mitt ex stod och tittade på mig som sa "det där kan inte vara mens, måste va nåt annat" men det var det inte.
Men men.... där kan såklart finnas andra anledningar. Så är det ju och du verkade ha koll på den onda tån.. så... var glad att du får ur dig litet. Om man stänger det inne, blir man lätt ännu värre däran.
Stor kram - även från mig.
Man skall väl inte behöva vara perfekt... och jag tycker du har en bra metodik, Manon. Det lättaste sättet att bli av med självanklagelser är väl att genast erkänna. Okej, det var kanske inte så bra... men jag behöver inte vara perfekt. Det tror jag är något som både barn och vuxna kan förstå och godkänna... och barn bättre än vuxna.
Jag har också haft ett... besvärligt veckoslut. Självanklagelser och katastroftankar... men också ljusare stunder, när jag har känt mig lättad och fri att börja med något nytt... Ja, ni minns kanske förhandlingarna på min arbetsplats...? Kort sagt, jag fick inte som jag ville... och då... ja, då sade jag faktiskt upp mig...
Bra att du reagerade tycker jag, barn måste få se att man inte bara blir förutsägbart arg utan också uppriktigt ledsen över deras tilltag. Jag har gjort liknande ett fåtal gånger, satt mig ned och stortjutit och det har faktiskt skapat respekt, och då menar jag respekt för känslor inte något annat. Om man däremot gör det för ofta blir det precis som i vilken relation som helst "jasså, dags igen". Så det är viktigt att tala om dåliga dagar. Vi kan fortfarande bli arga på Modern över det, Systern och jag, att hon alltid har tillåtit sig vara elak, arg och otrevlig utan att behöva ange skäl. Nu kan hon säga "jag hade ont" (i efterhand) men aldrig att hon kunde säga "idag är faktiskt min dåliga dag".
Du har antytt saker förr om "den söta lilla flickan", bra att du "erkänner" det du tycker är jobbigt och också inser tidens tand, så att säga, det är otroligt tröttsamt med kvinnor som långt upp i medelålder eller t o m ålderdomen fortsätter att vara den söta lilla flickan. Tyvärr vimlar det av dem i politiken, det hade man kanske inte trott, men så är det.
Hej!
En alldeles för lång bloggpaus... igen.
Jag tillhör kategorin av människor som har väldigt svårt för att till fullo öppna mig på en blogg. En gång, nyligen, har jag gjort det och det föranledde ångest. Nu blev konsekvensen av det, genomgående positiv men det banar inte vägen för spontana, öppna inlägg. Jag vet inte varför det är så, för jag funderar inte speciellt mycket på huruvida saker och ting kan användas emot mig. Så speciellt anonym är jag dock inte eftersom det finns bilder etc. på bloggen - ibland har jag reflekterat över det, men jag vägrar att styras för mycket av rädsla.
Vad det gäller att bli arg och ibland, tokarg/ledsen över "bagateller" så känns det givetvis igen. Ibland orkar man helt enkelt inte. Livet far iväg i för hög fart och jag tror att stress är en oerhört stor bov i dramat. Fy fan vad dåligt man kan må av stress!
Kram
Linda
Ullis - tack för kramen - det är precis vad man behöver!
V-soul - och du får en kram med, läste hos dig men inte hunnit kommentera! Så tråkigt!
Nynna - absolut. Jag började som anonym och sedan blev det ändring på det, valde att bli icke-anonym för en del, med andra blev det en slump faktiskt att det ändrade sig. Att få ur sig verkliga och inbillade oförrätter kan nog vara skönt och bra, men inte alltid. Speciellt inte inbillade.
Carulmare - så tråkigt att det inte blev som du ville och bra att du tog ett beslut! Perfekt kan ingen vara men det är trist att brista...men man måste ibland, antar jag...
Annaa - i grunden tror jag det med, att det är nyttigt men inte för ofta. Fast man (jag) blir vansinnig då ingen lyssnar på tex att lägga sina tröjor på visst ställe, dräller saker över hela huset och bara helt enkelt inte lyssnar. Då exploderar till slut den här mamman i alla fall av triviala saker...Jag vill inte att de ska tänka så om mig som din mor:). Fast jag tycker det är trist att skylla på trötthet jämt också...jag återkommer till den söta lilla flickan...
Linda - kul att se dig igen! Jo visst är det svårt. Lättare att vara nojig och fånig helt anonym coh så anonym är jag inte längre... det är svårt att blotta sig men samtidigt kanske nyttigt att ha gjort det så här pö om pö på en blogg? För mig har det gått hand i hand med att det skett saker IRL med som gjort mig uppmärksam på mitt beteendemönster. På ett positivt sätt. Jag blir mindre rädd. Inser hur mycket jag styrs av rädsla. Stress är en bov!