Stå pall (har nu svarat på era kommentarer på "Lek")

Bråk, bråk, bråk...

Jag är så ledsen och frustrerad igen. Jag undrar om det inte är dags för Bup. Skriver kortfattat.

I går - tog hem mina smås bästisar, mamman följde med. Storasyster hemma. Hon satt med oss vuxna hela tiden och ville ha uppmärksamhet. Det är en av de mammor jag gillar lite extra, det känner Storasystern. Hon har sedan bebisåldern aldrig riktigt kunnat acceptera att jag umgås. Ställer höga krav på mig. Bevakar mig. Hon tjatar om att gå över till grannT. Jag säger nej och frågar om läxor. Hon har inga mer än engelskan säger hon. Jag läser på veckobrevet - men svenskaläxan då? Vi har ingen, säger hon. Det står här, säger jag, leta! Hon letar hittar inget. Hon tjatar hela tiden om att gå över till grannT. Jag säger nej, du har läxa och jag vill vara med dig. Besöket går. Storasyster hittar svenskaläxan i ett nafs och gör den. Frågar om hon får gå till grannT. Jag säger nej, jag vill vara med dig, du har varit där så ofta nu. Du ska vara hemma i kväll och jag ska vara borta i morgon och övermorgon, så jag vill vara med dig nu. Jättebråk. hon anklagar mig för att jag bryr mig bara om skolan och struntar i hennes kompisar. Det är ju att leka som är det viktigaste.

Det väller ut. Ingen vill vara med henne, hon är ensam i skolan. De andra vill inte leka med henne för de säger att hon förstör. Läraren är jobbig, allt är pest i skolan. Hon är ensammast i världen.

Jag tröstar efter bråket. Hon säger förlåt för att hon stötte bort mig då jag skulle krama henne.

Morgon.

Inga gympakläder och 5 djupa tallrikar sönderslagan av storasyster pga oaktsamhet. Panik kris om gympakläderna. Allt är dumt, fel, läraren knäpp, kamraterna vill inte leka med henne. Hon vill inte gå på gympan för att hon vill leka med grannT. Jag säger att så kan hon inte göra, inte av en sådan orsak. Hon har valt aktiviteten själv och det kostar dessutom tusentals kronor. Hon måste gå, så akut kan inte lekbehovet med T vara. Hon bara gråter och skriker över allt.


Vad ska jag göra. Hur hjälper man henne? Har försökt att förstå, att ta henne på allvar. Bup? Mår hon så dåligt? Är det så illa med kompisar? Hon är fullständigt känslostyrd och tar åt sig allt. Krånglar till det för sig. Glaset är alltid halvfullt. Blir så orolig för hennes del.

Tack så otroligt mycket för all respons om utetider. Nu måste jag jobba och jag måste sköta mitt jobb. Kollegan säger att hon märker att jag blir glömsk pga allt som sker med dottern. Jag får inte låta det påverka mig så. Life must go on. Jag måste sköta mig här. Fast just nu, känner jag mig lite misslyckad som förälder, men det viskar jag bara här och nu just nu. Lite tårar lurar just nu. Men det handlar inte om mig - utan om dottern. Jag mår inte dåligt, hon verkar göra det. Känner mig bara ledsen och frustrerad över hennes liv. Jag är OK. Bara orolig. Det handlar inte om mig. Jag får bita i hop och följa med i hennes berg och dalbanor. Göra mitt bästa. Kommer och gör fel och bra. Det är bara att hålla i sig i vagnen...Jag måste visa mig vuxen, lugn, trygg, stark inför henne. Inte ge vika, sätta gränser för mig och för henne. Jag tycker tex inte att hon ska bestämma vem/vilka jag umgås med. De gör henne absolut inget illa. Men här..vill jag blotta lite hur det känns för mig. För jag tror att om jag får ur det här så hjälper jag dottern bättre. Så, Kvasten nästa! Här är det Gröna Lund-livet som gäller. Skräck, skratt, förtjusning och fritt fall.

Jag vill vara ärlig mot er och jag vet inte hur mycket jag kommer orka engagera mig i andra bloggar just nu. Dottern tar väldigt mycket energi och tankekraft. Själv får jag mycket energi av att skriva min bok så trots att jag känner mig trött och urlakad så känner jag kraft. Kämparanda. Jag har hittat hem. Jag är konstnärlig och varit vilsen sedan pianot - men nu..äntligen! Livet känns bra för egen del. Men jag måste kämpa för dottern nu. Förstår ni?

**********

Vi har nu bestämt att ringa Bup och diskutera detta med dem. Man kan tydligen ta det per tel.  bara resonera med proffs. Så får vi se om vi går vidare med det. Om det behövs.

**********

Vill också säga att det är ytterst sällan vi tar hem barn från dagis och sällan att våra leker med andra vardagar, eller ens helger. Men denna vecka har det blivit 2 ggr, en gång spontant, och så detta förbestämda. Tycker att man inte hinner med sådant om vardagar...de är för trötta och behöver varva ner, lugnet...Är inte orolig på den punkten. Det sköter de, barnen.

************

Vill också säga att jag ville att Storasyster ska vara hemma i går för att hon varit där så otroligt mycket på sista tiden. Kommer vara borta ikväll.

//manon


Kommentarer
Postat av: Inga M

Jag har kommenterat lite om detta med lekning och tiden i ett tidigare inlägg. Jag var nog lite kärringen mot strömmen där men jag skrev min ärliga synpunkt.

Jag funderar åter på tanken om det inte går att få äldsta med på att man sätter sig ner och resonerar om detta tillsammans med henne.

Typ så här:
Steg 1 Du och mannen kommer överens om vad Ni tycker om hennes lekning ute med kompisar

Steg 2 Ni pratar sedan med äldsta och hon får säga vilka tider hon vill ha och hur ofta hon vill leka med exempelvis grannT och vilka kvällar i så fall.

Steg 3 Ni kompromissar Er fram till en överenskommelse. Den måste ju gå att rucka på sedan genom att byta dagar eller så men i princip så vet hon när hon kan gå ut och inte. Kan alltså planera lite för det i förväg. Hon kanske vill ha ett visst antal kvällar per vecka och hon bestämmer själv när hon vill ta ut dem. Jag är återigen inne på linjen att få henne med som bundsförvant och medansvarig.
Att ta ett eget ansvar. Det måste nog också bli konsekvenser om hon ljuger eller manipulerar, något negativt händer då, något indraget privilegium och något positivt när hon är ärlig och gör sånt som hon måste göra. Hoppas det går att komma rätt med henne och att hon slipper må så dåligt, det är ju viktigast. För hon har det jobbigt och att prata med bup är nog inte fel. Bra att det går att få bara rådgivning utan att ge sig in i en jätteprocess.

Jag skulle nog släppa iväg henne mer eftersom hon har kompisproblem, förutsatt förstås att det funkar bra med kompisen, åtminstone någorlunda.

Hon går ju nu in i en tid då kompisar kommer att vara viktiga, men det blir nog för kämpigt att ta den här fajten varje kväll.

Postat av: Manon

Låter vettigt Inga! Absolut vettigt. Ska prata med maken om det. Han läser nog här med:). Annars blir det som en blixt från klar himmel när hon ska vara hemma. Det är därför hon reagerar så starkt för det är kompisproblem i skolan så GrannT blir superviktig. Tack för att du bekräftade min magkänsla, kände mig som en skit i går som förbjöd...men jag vill ju se och bekräfta henne...

Jag börjar verkligen tro att det inte funkar med kompisar i skolan. Det är många tjejer, många intriger, och även om min är skuld till sådana med så kan inte hon hantera dem och slå i från sig, hon är för känslostyrd. En annan liten magkänsla jag har (men maken som också är född sent på året, tror jag inte håller med:))??) är att det bästa för dottern hade varit att börja skolan ett år senare pga psykisk mognads skull. Kanske hade hon hanterat saker bättre då. Hon är född i de allra sista dagarna i december.

Tack för det du sa om GrannT. Min magkänsla med...I normalfallet är det lättare att ha gränser med kompisar od, men när det verkar vara så mycket bakom...blir det annat...

2007-10-11 @ 11:37:35
URL: http://manon.blogg.se
Postat av: Manon

En sak till. Läraren säger att det är en bra klass - men samtidigt att flera mår/mått så dåligt att de gått på Bup. Och att de skriver taskigheter til varandra via msn od. På nätet.

2007-10-11 @ 12:04:35
URL: http://manon.blogg.se
Postat av: Annaa M

Jag tror att lärare nästan alltid säger att klassen är bra, rent av kanske det är en riktig inställning att tycka att klassen är "bra" i grunden. Uppförsbacken blir för lång annars. Två gånger har jag varit med om lärare som sagt motsatsen. Ena gången en lärare som helt enkelt höll på att gå i väggen, hon hade inte kraft att se det goda längre. Andra gången var klassen en totalkatastrof, men det var Mellans värstingklass på högstadiet.

Jag tycker Inga har givit ett mycket klokt svar.

Jag förstår absolut din frustration över alltihop och jag.
Men du har säkert märkt tidigare att jag varit tveksam till din "vara hemma och umgås med familjen"-inställning. Ser barnet det som ett tvång så blir det inte särskilt trevligt vare sig man är snart tio eller vuxen! Jag gillade inte riktigt det där med med hem efter dagis, de flesta var för trötta då, så det blev sällan. Det fanns också en regel på vårt dagis att allt gå med hem skulle vara planerat, en bra överenskommelse mellan personal och föräldrar. Men argumentet "trött och behöver varva ned" biter inte på mellanstadiet, särskilt inte under perioder av stora behov att få vara med.

Känner igen en del från mina flickor. Mellan som plötsligt ville sluta med sin barnsymfoniorkester som hon älskade. För att det var kris med kompisarna. Typ "om du måste gå ifrån för att spela så är det ingen idé att du är med oss alls". Då väger plötsligt julkonserter och dyra avgifter lätt! Nej, jag lät henne inte sluta. Jag förstod hennes affekt men jag tror jag lyckades övertyga henne om att om vänskapen byggde på ett par stackars futtiga timmar på måndagseftermiddagarna så var den inte mycket värd. Hon var något år äldre än N då.

Mellan har haft mest kompisproblem, men det är Äldsta som haft de många dramatiska utbrotten, de stora kriserna. Svårt att veta hur allvarliga de var eftersom dramatiken kunde flamma upp plötsligt och intensivt. Hon och N är som sagt nog rätt lika varandra. Det där med att kräva uppmärksamhet känner jag förvisso igen. Det tog sig särskilt när hon var yngre rätt bisarra uttryck. Vid tre stod hon på sin stol och höll låda hela middagen för vänner på "lillebrorvernissage". Vid 5 - 7 "störde" hon så mycket när man mötte en bekant på gatan att det inte gick att prata. Vid snart tio blev hon ursinnig när vi skulle äta söndagsmiddag på restaurant (vilket vi då gjorde nästan varje söndag) och ett par av våra allra bästa vänner dök upp och satte sig bredvid oss. Kul, tyckte jag, men hon var ursinnig för att min uppmärksamhet delvis vändes till dem. Osv. Det blev med åren bättre, mycket bättre. Men kan slå till igen... Hon har dock kusinen 44 som avskräckande exempel. Han är fortfarande på 5-årsstadiet i relation till sin mor.

Ett samtal med pub skadar förstås inte.

Det viktigaste är ju att ni är uppmärksamma på problemen och lär er förstå när det är riktigt allvar - vilket alltså är väldigt svårt... Men en sak jag lärde mig med Äldsta var att hon gärna ställde till med stort drama själv men inte gillade när andra hängde på. "Man får väl ta i och överdriva lite"!

2007-10-11 @ 14:40:53
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Manon

Tänkvärt Annaa! Jag förstår absolut dina resonemang! Och det var verkligen likt beteende mellan din Äldsta och min! Klart man inte ska tvinga, då blir det olust...

Och det ÄR svårt att veta när det är riktigt allvar, men så här som nu har det ALDRIG varit förut. Det gör mig ont att berätta men kompisbesöken har minskat dramatiskt sedan hon började fyran till - nästan ingenting nu utom grannT. Får indikationer från lärare att det ÄR jobbigt i klassen. Så det finns tecken. Förr kom det hem barn till oss ca 3 ggr i veckan på vardagar. Nu ingenting knappt från klassen. Hon leker nu bara med grannT. Det rings mindre. N ringer aldrig till klasskompisar längre, och de har slutat med. Nu,enstaka gång.

Jag ska tänka, få till nån fusion som passar vår familj. Alla idéer är välkomna, även de ni tror inte är det:).

Hinner inte mera nu! Återkommer!

2007-10-11 @ 15:11:51
URL: http://manon.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback