Mossig och beskäftig?

Där jag bor har en del barn som går i fyran, samma klass som min, börjat åka och handla småpryttlar själva utan föräldrar på shoppingcentrum. Man ska åka buss dit, ha med pengar etc etc. Centret är hyfsat stort.

Jag vill inte släppa min fjärdeklassare på egna shoppingturer än, hänga i shoppingcentrum utan vuxen, men med kompis.

Det bär mig alltså emot trots att jag är praktiskt lagd, hon har fått åka buss själv till skolan efter eget tjat sedan andra klass, gått till skolan själv sedan första klass (vilket många tyckte var för tidigt på båda), hon åker på en aktivitet själv med buss, men hämtas därifrån för jag tycker det blir för sent och mörkt för henne att att sig därifrån själv. Men från dessa praktiska arrangemang som många tyckte var för tidigt till att börja shoppa själv på shoppingcentrum...?

Är så förvånad, har inte ens tänt tanken på att 10-åringar ska ha behov av sådant tonårigt beteende. Och föräldarrna är vettiga, barnen gått på samma dagis som våra små gör där alla är så måna och engagerade om sina barn...men när de väl börjat skolan så är det inte samma sak längre? Eller tror de att barnen är så stora nu? För det är barn som gått på vårt dagis som nu åker själva och shoppar i fyran! Samma föräldrar! Övertro på barnen?

Är det jag som är mossig??? Fast i ett kulturellt och socialt mönster? Hur tänker ni? Själv har jag inte ens tänkt på det som alternativ!!

Visst, de har inte fritids längre, men de är inte tonåringar än heller!! Inte ska de väl bli så stora så fort??

Vill tillägga att Storasyster har ingen längtan efter att shoppa själv med kompis än. Tvärtom, hon säger att de andra tycker att hon är barnslig (många kommit in i puberteten) och vill bara stå och prata istället för att leka - skönt - men ändå...bara för att många är i puberteten så är de väl inte stora nog för att bete sig så tonårigt?

//manon


Kommentarer
Postat av: Annaa M

Vi upptäckte till vår fasa, jag och Äldstas dåvarande bästis föräldrar, att det plötsligt skulle åkas till Nordstan i Göteborg i fyran. Vi sa absolut nej, den tredje tjejen i gänget fick, men det blev inga problem, ingen av de andra två var särskilt sugna.

Nordstan var absolut inget ställe för ensamma 10-11 åringar. Det fanns framförallt äldre ungdomar som hade som specialitet att råna yngre.
Det dröjde ett bra tag innan saken kom på tal igen, slutet av femman kanske. Då var redan ett annat tjejgäng i klassen drivna snattare som utvidgat sitt revir kring hemmastadsdelen till Nordstan för länge sedan...

Å andra sidan, när vi kom till Stockholm tyckte mina barn att stockholmsungarna var så bakom, de hade inte varit någonstans på egen hand, hittade inte i stan, kände inte till något. Något slags medelväg är väl bäst!

Postat av: Visionary soul

Jag tycker absolut inte att du är mossig, fast jag är ju av den icke-curlande sorten... ;-) Rätt många föräldrar verkar önska sig att barnen är mycket större än de är, mycket fortare än barnen blivit det. Det gör väl att man kan slippa ta en del vuxen-ansvar, som förälder, som många kanske inte orkar ta... vad vet jag. Jag tycker att det låter obegripligt konstigt att tioåringar ska åka buss för att hänga i ett shoppingcenter... jag tror/tycker att din dotter är inne på helt rätt spår, när hon vill leka. Uppmuntra det, tycker jag, om ni kan. Låt ungarna vara hemma hos er om det går, låt dem få ha en "fristad" där de inte behöver verka större än de är... Det är en period då det svänger mycket mellan att vara barn och tonåring... de har det inte lätt alla gånger, de små liven, och som förälder får man ibland underlätta för dem genom att helt enkelt bestämma åt dem så att de slipper... tycker jag.

2007-10-13 @ 21:48:08
URL: http://visionarysoul.blogspot.com
Postat av: Ullis

Nej,jag tycker faktiskt inte heller att du är mossig. Äldre barn har alltid en övertro på sig själva som föräldrar måste styra i en riktning som de vet att barnen klarar. Det är denna styrning som många inte klarar av/inte orkar och som Visionary soul också skriver om i sitt inlägg. Som förälder är det viktigt att inte kapitulera. Om föräldrarna ger upp sitt mandat att styra, vem ska då barnet hålla fast vid när det blåser?
Du känner dina barn och du vet med hjälp av din magkänsla vad som passar just för din dotter.
Tack för dina tankar och värmande ord!

2007-10-14 @ 09:20:47
Postat av: Annaa M

Funderar på en sak om mognad och att vara "stor". Ofta, inte minst dessvärre av föräldrar, så mäts det just i värden som att börja klä sig vuxet (dvs utmanande), måla sig, vara med killar, dra ut och shoppa osv redan innan tonåren. Inte i att fortfarande klä sig som sin ålder men läsa vuxenlitteratur och kolla på samhällsprogrammen på TV... "Min flicka är så tidig" sa de värsta fjårtisbrudarnas mammor icke utan stolthet på mellanstadiet. Man ser det på bloggen också, stolta mammor som lägger ut bilder på sina uppmakade vulgoklädda 13-åringar. (Ja ja, man ska vara stolt över sina barn hur de än är, de är viktigt, men nu talar vi om det där särskilda värdet att vara låtsasvuxen tidigt.)

Men skrapar man lite på den där tidiga och vuxna ytan så finner man ofta väldigt barnsliga och naiva tjejer, ofta långt barnsligare och okunnigare om världen omkring sig än de där tjejerna som inte står först i kön in i vuxenvärlden. Vågar jag hävda att de tyder på en viss intellektuell mognad att inte vilja göra Allt Nu? Ja.

2007-10-14 @ 15:00:40
Postat av: Telenonissan

Håller med er allihop, fast det ÄR ett problem att ålern för puberteten de facto har sjunkit rätt snabbt under de sista ca 20 åren. Den intellektuella mognaden hänger därmed s a s med kroppens mognad sämre än någonsin förr.

Detta i kombination med marknadskrafterna som är så mycket listigare nuförtiden. Alla 7-åringar vill förvisso inte se ut som levande Bratz-dockor tack o lov. Men tillräckligt många... Och, som sagt ovan, ofta påhejade av sina mödrar.

2007-10-14 @ 16:19:55
Postat av: Manon

Tack alla! Svarar er alla här! Tycker det var kloka kommentarer och tänkte lite på hur det ser ut hemma hos oss. Jag börjar fatta, inse att det händer otroligt mycket nu när de börjat fyran och inte har den fritids de brukar ha. Håller man inte i tyglarna riskerar man att ha en minitonåring i förtid! Väldigt snabbt.

Då kan jag vara lycklig över min dotter som även om hon leker med GrannT som är två år äldre. De sitter hemma och splera spel, målar ett stort dockhus T har gjort, ute i hennes trädgård, eller sparkar boll på gatan. GrannT är 12 år!! Och nu planerar de tat tjäna pengar tillsammans (få se hur dte går med det) utför tjänster för femmor och tior och kanske fråga runt vilka som vill ha nybakt bröd på morgonen, ta emot beställning dagen innan och lämna på helgdagsmorgonen, alldeles nybakt. Den sista iden fick de från de smås bästisars mamma som gjorde så när hon var barn och längtar efter barn som säljer nybakt på trappan:)). Så en kund har de redan om de realiserar detta!

Det är mycket och mixt nu med 10-åringarna. En del bryr sig väldigt mycket om just det där shoppa och kläder och smink, andra inte. Även om min nu ville shoppa med en kompis utan vuxen så skulle hon inte få det. Jag tycker de är för små.

Lätt att gå vilse i "alla andra gör si och så". Jag landar i att forstätta tycka att 10-åringar är barn än oavsett om de är i puberteten eller inte. Jag vill inte uppmuntra shoppinghängande. Med risk för tat låta väldigt präktig så finns det tusen bättre saker att göra. Alltså, jag gillar tex kläder själv!! Men ogillar att barn börjar hänga på diverse centrum som nöje oavsett om de är 10 eller 14. Telefonissan tycker jag är inne på bra spår med - puberteten som kommer så tidigt, den fysiska mognaden hänger inte med den psykiska. Det blir än större jobb att hålla de på rätt spår när hormonerna springer runt och förståndet inte så stort...än...

Nu verkar det verkligen börja, den riktiga utmaningen som förälder!!

Upplever också att många tycker att de är så stora nu. Det där med att inte ta sig själv nånstans - jag curlar inte med att följa dem på diverse aktiviteter tex - tvärtom det går inte, ska de ha aktivieteter och de flesta ligger under jobbtid MÅSTE de ta sig dit själva. Det har jag inga problem med. Stockholm är ändå större än Göteborg, så det kanske är därför många inte tagit sig själva nånstans.

Jag upplever som att många lägger oerhört stor krut på dagistiden, korta dagar, hittan och dittan men när de väl börjat skolan så successivt släpper en del kontrollen alldeles för fort och snabbt. Abdikerar fort, som om de tröttnat på föräldraskapet. Som om de tror att de är så vuxna och kapabla vid 10 år redan - utan fritids. Man lägger ner föräldraskapet, står inte emot trycket? Vill att de ska vara så stora?? Jag vet inte, bara spånar...

De behöver oss hur stora barnen de än själva tycker de är. Behöver oss än mer utan en väl fungerande fritids.

2007-10-15 @ 08:58:15
URL: http://manon.blogg.se
Postat av: Annaa M

Jo, det stämmer det du skriver att många föräldrar vill att barnen ska bli stora snabbt. Jag tror jag har skrivit förut om föräldrarna som gnällde över att det inte fanns nog med "riktiga" fritidsaktiviteter i stadsdelen. Typ graffitimålning, hip hop... Deras barn var 8-9 och hade fritidsplats men där gällde det ju att man skulle gå hem så snabbt som möjligt! Helknäppt.

Ska jag ha någon invändning mot det du skriver, det har jag nästan aldrig, så skulle definitivt inte mina barn fått ta på sig jobb som brödbak på beställning när de var så små. Jag vet precis vem som skulle stått där med baket eftersom de inte skulle pallat ansvaret! Never.

2007-10-15 @ 10:42:31
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Lotten

Ingen aning om du är mossig eller inte. Jag känner mig ständigt mossig när det gäller vad våra barn får göra eller inte...
Vår äldsta är ändå relativt "barnslig" i vad hon vill göra, hon vill fortfarande leka. Jag vet inte om vi kommer att stå emot trycket när hon blir 9-10 - det återstår att se. Jag tror däremot att det kan vara bra att göra det ibland. Som ni gör nu då?

2007-10-15 @ 11:37:45
URL: http://blottenblogg.blogsome.com
Postat av: indra

Oj oj oj...igenkänningsklockorna klämtar. Har förvisso inte så stora barn än, men i vår familj har vi länge funderat på hur hönsiga/mossiga vi är som inte velat låta vår äldsta (fyller fem i december) gå ut och leka själv på gården förrän i somras. Inte för att vi tror att han ska rövas bort, rymma etc., mne för att det åker ganska mycket bilar i området och vissa delar av lekplatsen skyms av miljöstugor etc. vilket gör att bilisterna har svårt att se om en unge är på väg ut i gatan. Storkillen har börjat greppa att han ska se sig för innan han går över till lekplatsen och det funkar väl varannan gång. Bilarna däremot kör ganska fort fortfarande trots att området existerat i 2,5 år och det kryllar av barn på gården.

Det vi sett (och mossat oss över) är att andra barn på gården fått gå ut och leka från ensamma från det att de varit ca 2,5 år. De är inte så många, men jag fattar inte hur deras föräldrar vågar. Precis som du skriver undrar jag och maken om man tror att ens barn har större kapacitet tidigare än vad de har. Alternativet är val att vi i vår familj hämmar barnens självständighet och förmåga att klara sig själva. Men, jag menar, en 2,5-åring kan ju inte ens tala ordentligt. Kan de verkligen ha koll på en trefikerad gata?

Generellt sett tror jag att många ungar idag tillåts göra mer än för kanske bara 10 år sedan. En sorts brådmognadstrend i samhället eller är det evolutionen (tänker på Shakespearsamhället/1600-talet där barn oftast inte blev könsmogna förrän en bra bit upp i tonåren.)? Är det för att vi tappar mer och mer kontakten med våra egna barn i vårt arbetsinriktade samhälle?

Med tanke på dödsmisshandel bland 16-åringar i Stockholms innerstad eller dödssjutningen i Rödeby så funderar man ju på det där med gränssättning och föräldra-barn kontakt.

Jag hade förra veckan ett samtal med en 17-årig elev som var ledsen och arg på sina föräldrar för att de inte var nöjda med hennes insats i skolan. Bäst som hon beklagade sig över jobbiga och tjatiga kravställande föräldrar säger hennes kompis (som stått bredvid och lyssnat): "Du ska vara glad, vet du det! Du har åtminstone föräldrar som bryr sig. Mina frågar inte ens vart jag varit om jag inte kommer hem en helg."

Vad ska man säga? Kanske är det välvilja. Eller också bryr de sig helt enkelt inte...

2007-10-15 @ 12:32:33
URL: http://indra73.blogg.se
Postat av: Visionary soul

Ja, om det är som ni säger, att många i omgivningen tycker att barnen är "stora" redan i tioårsåldern... då kan jag säga att det verkligen bara blir värre på just den punkten. Min numera 17-åring klarar fortfarande inte att överblicka hela sin värld eller förhålla sig till alla miljoner alternativ som de stackarna ska välja mellan nuförtiden... Jag upplever att lärare och andra omkring förväntade sig redan när hon gick på högstadiet att ungarna skulle "skaffa sig sin utbildning", dvs ta ansvar för vad de lärde sig och OM de lärde sig... förmodligen kryper den attityden nedåt i åldrarna, snart tycker väl vuxna att dagisungarna ska kravla sig till dagis på egen hand, över motorvägarna... ;-)

Precis som Indra säger, så får jag också höra från min 17-åring, mellan hennes utbrott för att jag "kontrollerar henne" för mycket (t ex när jag kräver att hon ska plocka undan efter sig själv), att hon är så GLAD för att hon märker att hennes mamma bryr sig... när hon jämför med kompisarnas föräldrar som inte vill veta om deras ungar kommer hem på nätterna eller ej.

Visst ska ungarna få växa. Men det finns en anledning till att de inte blir myndiga och fullt ut ansvariga för sig själva, förrän de fyllt 18...

2007-10-15 @ 16:20:29
URL: http://visionarysoul.blogspot.com
Postat av: Annaa M

Men nu måste jag protestera lite, igen. Det där med att barn rör sig ensamma ute vid låg ålder är ju sannerligen inget nytt. Tvärtom! Det är väl belagt att inte ens de omsusade hemmafruarna ägnade sig åt att hämta, lämna och vara ute och leka. När jag började lekskolan 1956, mitt i småstadens centrum med en faktiskt mer okokontrollerad trafik än i dag, så var jag en av de få som blev både följd och hämtad. Barnen gick i klungor ganska långa sträckor, de var mellan tre och sju år. När skolan började var det definitivt slut på allt lämnande och hämtande. Min syster fick barn i början av 60-talet, och bodde i typiskt förortsområde. Mammorna var hemma - men från cirka tre års ålder var barnen ensamma ute på gårdarna.

Jag tror förändringen kom ganska plötsligt på 70-talet. Med båda föräldrarna på jobbet och barnen på dagis blev vanorna annorlunda. Det finns säkert forskning om det. Om hur barnen "stängdes in" i familjen.

Jag tillhör ju dem som anser att det skett ett förbarnsligande, ett utdragande på barndomen. Det där med att anamma vuxenliv tidigt, det fanns ju på min tid också. Då var det ju fortfarande många som började jobba vid 14-15. Nu är det mycket utanpåverk med vuxenheten medan man i själva verket är beroende av föräldrarna längre.

Den här utvecklingen har så vitt jag förstått kommit via USA, skjutsandet, omhuldandet. Har även med fasa sett hur den engelska släktens barn uppfostrats, de har inte fått gå längre sträckor än från bilen in i huset ensamma, körts till busshållplatser 100 meter bort (nu talar jag om mycket välbärgad vit medelklass). Sen plötsligt en dag är de 18...

NU ska jag sätta min egen punkt i den här debatten, jag lovar.

2007-10-15 @ 22:04:36
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Manon

Intressanta kommentarer allihop! Intressant det där med mytbildandet om barn som springer fritt också. Jag har inget att tillägga!

Kanske jag vill säga att det där med engegamnegt blir än mer viktig då båda föräldrarna arbetar. Och att stimulans ger mer intelligenta människor. En forskning har visat att medelIQ-n har ökat rätt dramatiskt från ca 1900 till i dag...det ställs mer intellektuella krav i dag.

Nåja, intressant! Som sagt, jag låter de gå på aktiviteter själva, men tycker inte att det är OK att hänga planlöst på gallerior när man är 10 eller 14.

2007-10-16 @ 07:54:23
URL: http://manon.blogg.se
Postat av: TheHolyGoat

Jag håller med Annaa. Jag flyttade till småstad, lägenhet i centrum, när jag var fem. Jag blev hämtad och lämnad på lekskolan eftersom den låg över en kilometer bort men annars rörde jag mig fritt inom några kvarters radie (kan inte minnas att någon någonsin ifrågasatte hur långt bort jag gick). När min syster var fjorton år drog hon omkring med kompisar på stan, sminkade sig hårt och smygrökte. Detta var 1969-70.
Kvarteret där vi bodde var kringbyggt med 3-vånings hyreshus kring en stor gård med lekplats och parkering. Där lekte barn i alla åldrar helt utan tillsyn. På gång- och körvägen som löpte kring gården åkte småbarn runt med trehjuling och trampbil. Det fanns minst tre passager som löpte ut därifrån varav en, som var övertäckt och därför svår att överblicka från de flesta lägenheterna, direkt ut till en av stadens mest trafikerade gator.

Min småstad var på 70-talet en av de orter i Sverige som hade högst antal narkomaner per capita. Ändå kan jag tycka att det är en liten annan sak i en storstad. Det finns mer att komma bort sig i, fler konstiga människor, det är överhuvud taget svårare att greppa miljön. Så nej, trots jämförelsen med min barndom tycker jag inte att det är okej för en tioåring att hänga i närförortsgallerian utom gångavstånd hemifrån. Däremot undrar jag om det är realistiskt eller ens önskvärt att hindra en fjortonåring från att göra detsamma.

2007-10-16 @ 12:35:58
URL: http://kortast.blogg.se
Postat av: Manon

THG - jodå vist lär hon få ka och shoppa som 14-åring. Men inte som ett ett ofta förekommande nöje.

2007-10-16 @ 22:15:21
URL: http://manon.blogg.se
Postat av: Alma

Intressant blogg! Det märks att du gillar att skriva!

2011-07-13 @ 00:52:41
URL: http://djurförsäkring.net

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback