manon

Efter samtal om Gud, Mozart och meditation så saknar jag musiken än mera. Det är meditativt att spela. Man glömmer sig själv, musiken tvingar in en i ett mönster, som Bach. Ett rytmiskt, matematiskt, själfullt mönster. Jag undrar om det inte är med mening....av Bach...undrar om han var medveten om det meditativa, upprepande, men ändå inte i sin musik? Hjärngymnastik, det slår an nånstans. Beroendeframkallande.

Bland det jag älskar mest även inom musiken är kontrasterna. Speciellt när jag är på ett visst humör. Att lekfullt arbeta sig upp från andante, via diminuendon, crescendon, arbeta upp sig på en gång bestämt, mjukt, kraftfullt till FORTISSIMO för att sedan efter några ytterst få sekunder av tystnad landa mjukt på tangenterna och mjukt, lågt, piano, lugna sig...

Hur ska man framföra detta, denna känsla med ord? Hur ska jag få fram temperamentet...klimax, uppbyggande, få andra att känna...att känna själv, att förlora sig och glömma tid och rum..

//manon