Tankar om adjektiv

Jag har sedan jag fick alla fyra barnen verkligen fått tänka till om ords innebörd. Fått en mer ödmjuk inställning till orden fram för allt de som avser beskrivningar av personers egenskaper.

 

Jag tänker på ord som otålig, envis, lättsam, humoristisk, allvarlig, teknisk, intelligens - jag tänker på alla de olika sätten man kan vara dessa ord! Att man inte är mer eller mindre envis eller humoristisk, man är det bara på olika sätt och det finns fasligt många olika sätt att vara det på!


Tänker också på det Ullis skrivit om speglingar, att om man inte gillar nån så är det oftast en spegling av nåt man inte gillar hos sig själv (eller har jag fel nu?). Är det alltid så? Att den egenskapen även finns hos en själv? Varför kan man tycka mindre om folk? Och om man uppskattar  nån så speglar man de goda egenskaperna hos varandra...vill veta mera om det där...
 

För min del ser jag att det finns så mycket roligt folk omkring mig nu. Det är som en godis - eller chipspåse jag inte kan sluta äta ur, allt folk. Tänker på humor tex, hur olika det kan vara - att ibland har man verkligen samma sätt att uttrycka humor medan med andra är det annat sätt  - men lika kul är det att lära sig och uppskatta den personens humor som inte uttrycks på exakt samma sätt som ens egen. Likadant är det med de andra egenskaperna, envishet, otålighet, intelligens - samma egenskaper men uttrycks på olika sätt.

 

Det är ett äventyr...ett enda roligt äventyr...att upptäcka folk.

 

//manon


Kommentarer
Postat av: Ullis

Ja, det är så. När vi inte gillar någon så beror det ofta på att personen någonstans speglar en själv. Att vi "inte verkar vara likadana" som den som man "ogillar" beror på att det är förnekat hos en själv. Ibland ligger det väldigt djupt förnekat. Jag tycker också det kan kännas olustigt, men det ger ändå en fingervisning om att pekar man på någon så pekar tre fingrar tillbaka på en själv.
Kontentan blir att man aldrig ska döma andra för då dömer man sig själv och egentligen är det något många borde tänka på.
För någon dag sedan hade du ett sådant inlägg här, där vi pratade om hur trist det är att människor generellt inte kan acceptera olikheter. Därav att människor alltid hamnar i gräl om vad som är rätt och vad som är fel. Det mynnas ju ut i princip samma sak som jag skriver om. Om vi förstod att vi var mer lika varandra än vad vi vill låtsas om, så skulle inte gräl av denna karaktär vara särskilt intressanta.
Eftersom vi inte vet vilka delar av oss vi har förnekat så kan man kosta på sig att vara ödmjuk mot andra människor och vad vi tycker är "dåliga egenskaper". Lära oss att döma mindre.

2007-05-31 @ 17:21:15
Postat av: Manon

Jag tänker...DET har jag upptäckt att man är mer lika varandra än olika - man uttrycker sig bara olika.
Man märker det på de man "tvingas" vara nära som tex arbetskamrater, man lär känna dem ordentligt vare sig man vill eller inte och man tar dem med det goda och onda och tycker att de är helt OK, man får stöd, kritik, uppmuntran i en salig blandning.
Kanske man inte "tilllåter" sig att lära känna andra så grundligt, eller snarare inte hinner, det finns så mycket i livet så man kategoriserar rätt snabbt pga tidsbrist - och missar därmed en del man annars skulle ha uppskattat?
När jag tänker efter på sista tiden, om jag har irriterat mig på nån så om jag tar ett steg tillbaka och undrar varför, ofta har det varit för att jag varit sotis, osäker, avundsjuk, osäker på eget val...Personen har haft nåt jag också skulle velat ha eller är osäker på om jag också skulle vilja ha. Inte verkat så vid första anblicken men...när man tänker efter...
Det är jättesvårt att irritera sig på nån med det synsättet och så ska det egentligen vara! Men lite läskigt ändå att det skulle vara så! Världen blir både enklare och svårare.
Men visst är det svårt, för som du säger man vet inte alltid...vad det är...Men man kan hindra sig själv genom att ta ett steg tillbaka ändå...
Positiv spegling, det kan också vara en egenskap man själv vill ha som den andre har...

2007-05-31 @ 18:42:30
Postat av: Ullis

Jag har ofta sett att du tar ett steg tillbaka och betraktar dina känslor, vad de framkallar hos dig, om personer på ditt jobb och vad de väcker hos dig. DET är mycket bra, Manon!!
De månader jag varit här hos dig så har jag märkt att det är ett sätt du har. Jag hoppas alltid att du fortsätter så! Det kommer att bli din stora styrka att förhålla dig objektiv på det sättet, utan att dras med i känslomässiga reaktioner som saknar grund.
Jo, "positiv" spegling finns också. Jag sätter det inom citationstecken för ibland är det inte positivt. Jag ska förklara mig:
Ibland gillar vi andra för att vi är lika helt enkelt. Faktum är att vi har alla egenskaper INOM oss redan, vi saknar således _ingenting_. Vi tror att vi saknar vissa egenskaper och därför kan vi uppleva avundsjuka när vi möter personer som har de egenskaper vi vill ha men tror att vi saknar. När vi tror att vi upplever brist hos oss själva så blir andra människor utsatt för vår känsla av brist som inte är verklig. Att vi inte har vår egenskap, som vi vill ha, nära till hands beror på att vi tror inte vi har det. Att vi tror så beror på en massa anledningar. Kanske har vi fått höra det från våra föräldrar eller vår omgivning då de kategoriserat oss "du kan inte det eller det" och därmed gjort det verkligt.
hur människor snabbt dömer eller fördömer andra.
Sedan finns det människor som tillskriver människor egenskaper de inte ens har!! Ren fantasi alltså. Egenskaperna finns inte hos personen de möter, men hos den som önskat det så. De är personer som har behov av att svärta ner andra för att framstå som bättre människor.
Komplicerat är detta! Fast en enkel sak vore att alltid utgå från sig själv, att alltid förstå att vi själva är bärare av de dåliga egenskaperna vi tillskriver någon annan.
Inte helt lätt, men detta är i alla fall det mänskligheten är här på jorden för att lära sig.

2007-06-01 @ 10:05:40
Postat av: Ullis

Ser att en halv rad försvunnit. Raden som börjar med "hur människor snabbt dömer och fördömer" här ovan ska inte börja så. Inledningen har försvunnit och det ska stå: Jag tycker det är sorligt med tanke på det jag skrivit ovan hur snabbt människor dömer och fördömer andra.

2007-06-01 @ 10:09:06
Postat av: Visionary soul

Jag tror att man kan irritera sig på människor för att de är (fungerar) väldigt olikt en själv också. När man inte förstår den andras motiv till att göra som den gör, när man hanterar livet väldigt olika... jag tror inte att det alltid, till hundra procent, är så att människor man retar sig på speglar ens egna sidor som man inte vill se att man har. På motsvarande sätt är jag väldigt skeptisk till uttrycket "det är inte ens fel att två träter"... visst, oftast beror konflikter på att båda parter reagerar och "hjälps åt" att låta konflikten eskalera, men det finns faktiskt situationer där en människa attackerar en annan och den andra bara försöker värja sig för att inte ta för mycket skada.
Fast jag håller med om att de egenskaper som man själv har men inte alls vill kännas vid, de är egenskaper som man stör sig på om andra har. Man kan göra sitt liv enklare genom att träna sig på att acceptera sig själv som man är, med andra ord! :-)

Postat av: Manon

Mycket att tänka på. Förvisso, man kan bli attackerad. Och undrar varför man irriterar sig så på folk som lever helt på annat sätt?
Det här måste jag smälta, men lite tänkt...
Om man är nöjd med sitt liv borde man reta sig mindre, det är sant, att vara trygg i sig...
Tänker på diskussionen som avsågs nedan på Forumet...jag tog åt mig det som sas för mycket, det gjorde jag. För jag blev ledsen. Jag hamnade i försvar absolut. Kände mig inte missförstådd ett dugg, bara förundrad över slutsater och lösningar som serveredas utan att motparten vet ett dugg om vad JAG vill...varför jag valt som jag gjort och at det är ytterst valida och korrekta val för mig.
Jag gör mitt bästa utifrån den situationen jag har och jag trivs med det livet - annars hade jag ändrat det! DET vet jag!
Eller, jag bara spånar, enligt ovan synsätt om speglingar, gömda behov...är det för att jag innerst inne skulle vilja vara mer hemma, kanske tom hemmafru - jodå! En del av mig flörtar med det samtidigt som jag VET att jag är för otålig (min sorts otålighet) för det, men visst finns det en dröm där att vara hemma på heltid TROTS att jag vet att jag inte skulle fixa det helt - jag vet att jag behöver stimulans utifrån, jobb, och allt det där för att riktigt trivas. Betyder det att jag inte har balans i mitt liv - nej! Faktiskt inte! Det är bara diametralt olika sidor hos mig och den som är mer utåtriktad "vann", jag vet att den är starkast. Jag älskar att lösa uppgifter och att lösa Familjen AB med heltidsjobb känns som en trevlig utmaning, och jag tycker det funkar - även om nån bit
mig vill vara hemma mera och tom på heltid ibland MEN jag
vet att det INTE skulle funka för MIG i längden ändå!
Kanske är det därför jag tog åt mig, för jag vet att det finns alternativa liv även för mig, att det finns en längtan - trots att jag vet att mitt liv som jag har i dag är den jag innerst inne vill ha! Faktiskt!
Jag gillar den fart jag har, jag gillar det...jag gillar upplägget...och barnen trivs!
Man har så mycket i sig, så mycket alternativa livssyner, flyter man med så visas vägen...med all "tvångs"val, ofriheter och hur man manövrerar bland dem. En blandning mellan önskade val/icke-önskade val. Acceptans av den.
Är detta förståeligt på nåt sätt!?
Eller så har jag heöt fel och felanalyserat. Jag vet ärligt talat inte varför jag tog åt mig...men jag borde inte ha gjort det.
Vi har bytt bredbandsleveramtör hemma så jag vet inte om vi får igång det nya under helgen men skriv på!

2007-06-01 @ 23:59:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback