Tagit bort inlägg (lite ändrat)
Jag vet, jag är snurrig nu. Men jag ville inte ha det kvar. Jag vet inte vad jag vill skriva om och jag känner att en del vill jag hålla för mig själv eller bara berätta IRL i olika relevanta sammanhang. Det kändes för privat. Kändes bara fel att ha det i skrift, blev så kantigt och endimensionellt.
Jag kan säga så mycket att Uppsala var som att ta igen tonåren. Och jag umgicks absolut inte bara med killar fastän det lät så. Långt i från. Det fanns tjejkompisar med. Vi hängde på nationerna och jobbade tillsammans på nationerna. Det var framförallt de (tjejer) jag gick ut med och på gasquerna! Mina kursare var killarna, men man hade ju kursarna, nationsfolket och korridorarna. Och jag var hemskt mycket på nationen och var engagerad, tyckte om att jobba där på puben och annat. Fast efter några år kändes det lite för välbekant. Och så är det ju. Allt är så spännande i början och sedan utvecklas man och ändrar sig och går vidare. Det blir ibland så endimensionellt när man skriver. Kan ge så skev bild. Det är också därför jag tog bort det.
Det kändes bara för utlämnande i detta forum. Jag kan inte förklara bättre. Vissa saker förstås bättre IRL. Eller det kändes bara fel att ha det kvar. Missvisande, eller, äsch...
Jag har haft det bra i dag, deltagit på en kurs och haft riktigt trevligt för jag var inte rädd. Inte så mycket i alla fall. Jag trivs otroligt bra! Träffat nån från Uppsala i dag med på kursen och det var faktiskt roligt att prata om Uppsalapendel och huspriser och motvind och allt.
Kan jag få vara förmäten och skylla på sömnbrist för mitt inlägg i veckan om Uppsala 1989/1990? Och det myckna cyklandet för jag har ju inte cyklat så här sedan Uppsala. Jo jag vet, det var väl antagligen inte så farligt och jag var skötsam - men det kändes för opassande och för utlämnande. Mitt omdöme försvinner då jag är trött och jag vet ännu inte hur jag ska använda bloggen. Ber om ursäkt för era kommentarers skull! Tänkte inte på det...Ibland tänker jag inte på att andra läser...för utlämnande blev det. Fel bild...jag vill inte förstöra nåt heller...just nu är jag så rädd för att saker ska tas fel...jag har så mycket att vara rädd om...har jag upptäckt...så många jag bryr mig om som jag inte vill ge ett fel intryck genom bloggen som blir så kantig, ett kantigt instrument på många sätt...
//manon
ps Ullis om du är kvar - jag vill bara att du ska veta att du hjälpt mig väldigt mycket och jag är tacksam! ds
Nej, min vän, jag är inte borta. Åtminstone inte för alltid. Jag var borta från internet förra veckan då jag hade min mamma på besök. Den här veckan har jag inte hunnit med att kommentera, bara läsa!
Egentligen kunde jag bara svara på din fråga: jag är kvar! *fniss* Fast du fick en lång utläggning istället! *S*
Jag tänkte på dig idag faktiskt. Att jag vet att du fick lite hjälp av mig, men faktiskt så hjälpte du mig också, fast indirekt. Det blir ju så när man uppriktigt försöker hjälpa någon annan: man blir hjälpt själv! Jag är också tacksam för det. För din hjälp alltså!! =)
Nu vet jag inte vad inlägget handlade om, men jag tänkte bara skicka några ord om din rädsla du har för att du tror att folk här ska uppfatta dig fel.
Jag skulle vilja hävda att de kan inte fatta dig fel. För grundtanken är att ingen här kan få grepp om den totala bilden av dig. Du serverar små bilder av dig här och där i och med din blogg, men dessa små bilder utgör bara en liten bråkdel av alla bilder som finns inom dig och av den du är. Av den anledningen kan ingen tro att de förstår vem du är på bara EN bild. Vi har endast ett HUM om vem du är.
Varje nytt inlägg av dig ger inte en ny bild, ibland förstärks gamla bilder.
Att således bli rädd för att andra ska tolka dig fel, borde få dig att inse att det bara är en känsla och inget som egentligen är verkligt.
Du är flerdimesionell. Alla männisor härinne varseblir dig på olika sätt, ingen kan varsebli dig på samma sätt. Ingen kan säga "så är du" eller "så är inte du". Det är bara du själv som kan det. Det är bara du som har den totala bilden av dig själv. Resten har bara fragment. Du kan inte ge fel bild, ge fel intryck eller förstöra något. Om någon annan tror sig fatta något de i själva verket inte fattar, så är det inte ditt problem. Ärligt, Manon! Det enda som personen uppvisar är att han inte förstått den totala bilden av dig. Av det kan du inte bli dömd.
Ullis är klok. Lyssna på henne här ovan. Inte fundera så mycket. Var bara du, och ge oss lite grand av dig, så får vi bidra med delar av oss. Kramar
Ullis - du känns verkligen som en vän trots att vi aldrig träffats! Och jag förstår inte hur jag skulle ha kunnat hjälpt dig för du är så klok. Det är sant som du säger. Och det är nog så att de flesta förstår att det är så - att man bara visar vissa fragment här. Inte hela bilden. Jag undrar om amn alltid visar hela bilden IRL också? Många pusselbitar faller på plats men det ska jag försöka skriva om i ett inlägg snart - jag tycker om att du stannar kvar.
Loppispoppis - tack för dina snälla ord och dina kramar! Jag ska bara vara jag...ska försöka inte fundera så mycket.
Nej, man kan inte visa hela bilden av sig själv, inte ens IRL. Det beror på att det är en tolkningsfråga. Så även om du försöker visa vem du är så kan personen bara se dig genom sig själv.
Visst kan man lära sig hur personer är om man lever med dem, men man kan inte bli förstådd ut fullt ut ändå. Det beror just på att mottagaren av dina bilder har fullt upp med att tolka dem genom sig själv. Genom sina erfarenheter, värderingar, sina färgade glasögon osv. Det personer inte kan tolka faller bort och den bilden kan inte skapas.På så vis blir bilden av dig för någon annan aldrig hel.
Du skriver att jag är klok, men vet du, du speglar dig i mig. Det är din egen klokhet du har sett i mig. Du känner bara igen bilden jag ger till dig om mig i mina inlägg till dig. Att du känner igen den beror på att du har den själv. Så omvänt kan jag säga att hade du inte noterat det så saknas klokheten i dig.
Men Manon, du hjälper ju mig hela tiden!? Dina texter och dina funderingar är ju helt underbara! Du växlar livfullt innehåll och aldrig blir det trist att läsa. Inläggen spänner innehållsmässigt över de flesta känslor en männsika går igenom under sin livstid. Rädsla, glädje, sorg, ilska osv. Dina texter undgår inte att beröra. Jag måste stanna upp och fundera och analysera vad det innebär för just mig, kolla vilka associationer de sätter igång hos mig.
Härinne lär jag mig jättemycket! =)
Det var en ny vinkling jag inte tänkt i från men jag tror mycket på det med...jag fattar...men jag är ändå övertygad om att du är klok!
Jag tror inte att man behöver bli förstådd fullt ut, det är en omöjlighet.
Det skulle då betyda att de man trivs bäst med, då speglar man varandras sidor man gillar bra...?
Ja, Manon..PRECIS så menade jag!! Gud vad jag blir glad!! Det är inte ofta jag möts av en sådan här knivskarp tankeskärpa som du har. Oftast uppstår problem då jag ska förklara.:) Ja, jag är fullt medveten om att det ÄR svårt. Förringar absolut ingen! (bäst att skriva så, vill inte få någon sur anonym kommentar :))
Så OJ...det kändes härligt att du tog det!! =)
Omvänt då..när man speglar något som uppfattas i negativ mening, så tror alltid alla att det är personen som står framför som är ett komplett missfoster. Det som skett är att man speglat något som personen INTE vill kännas vid hos _sig själv_. Personen "glömmer bort" (för det ÄR förnekat) att han själv har egenskaper han ogillar och blir alltså sur, arg eller irriterad på andra som uppvisar de förnekade egenskaperna. Så därför är det som att kasta sten i glashus då man irriterar sig på någon annan. Man förlägger sina egna oönskade egenskaper hos någon annan, som då får bära skulden för det som finns inom en själv.
Ska kanske säga att även positiva (det personen upplever som positivt)egenskaper kan förnekas!
Vad det är som bestämmer vilka egenskaper som ska klassas som positiva skiftar från person till person. Det är en subjektiv historia. Om vi tar mig som exempel så tycker jag att visdom är en bra egenskap. Det är något jag triggas igång på, det fascinerar och jag blir lätt attraherad av människor som är kloka och visa. MEN, då finns det andra som inte uppfattar det som något positivt.
Summan av kardemumman är det som jag alltid tjatar om här: man måste bestämma själv vad man gillar och uppdskattar hos sig själv. Värderingen måste alltid komma inifrån dig själv.
Så det var så du menade! Men jag har haft hjälp av att förstår via organisationsteorin jag läste. Där manglades vi i tanken att det folk irriterar sig på/tycker säger mer om personen än om företeelsen i sig. Så därifrån till det du säger är steget inte långt!
Och det ligger mycket i det. Jag tror att mycket grus i samspelet mellan människor skulle försvinna om man kunde tänka den tanken - ta ett steg bakåt och fundera på varför man retar sig på en vis sak...
Naturligtvis känner man inte det behovet om det är nåt amn upplever som positivt och sm du säger, det som är positivt och bra för en är tillkrånglat och jobbigt för en annan - men hela tiden säger det mer om en själv än om det/den andre!
Men visst är det härligt då man kommer överens!
Värderingen kommer alltid inifrån en själv oavsett hur medveten man är om det eller inte. Och jag tror inte att man alltid är medveten. KAnske det är att föredra att ta ett steg bakåt och bli det då man retas sig för mycket på nåt? Tänker man på vad man retar sig på egentligen brukar ju hela saken falla....är det inte så?