Det största sveket
Jag vill inte skrämma bort nån IRL eller i cyberrymden men jag vill (nog) skriva det här. Jag har tänkt så mycket på sista tiden. Inte med ord utan med känslor. Kanske som djur tänker. Jag tror inte jag vågar tänka med ord än men så bryter visa saker genom barriären. Först ordlöst och sedan med full kraft och tydligt. Nedan skrivna kommer vara rörigt, för jag hinner inte sortera. Tyvärr blir det lite långt?
När slöjan lyftes nyligen och jag insåg hur mycket jag avvisar, och hinnan mellan mig och världen försvann, fann jag frid. Jag har fortfarande frid. Jag har under denna tid lyckats sätta gränser för mig själv som känts bra. Mot barnen med, kunnat vara mer vuxen. För jag förstod att de vet att jag älskar dem, jag behöver inte bevisa det hela tiden. Tagit konflikter mycket bättre iom att jag har befunnit mig i nuet och inte blandat ihop känslor.
I morse cyklade jag till jobbet och när jag skulle larma av upptäckte jag att jag hade glömt kortet hemma. Det var före 7 så jag satte mig i trappan och väntade. Jag visste att nån från andra avdelningen brukar komma tidigt, att en del andra kommer vid 8. När jag satt där i trappan så slogs jag av en insikt, eller en tanke mitt i friden. Jag tror att det är därför jag orkar tänka på det, pga friden. Jag satt där och sköljdes över av gamla känslor och även av en insikt som jag inte fattat än - det var inte mitt fel! Allt som hänt, det var inte mitt fel. Jag satt och grät för tårarna kom. För jag har inte förstått det. Jag har under alla åren trott att det var mitt fel alltihop trots att jag ibland hörde att det inte var det av människor som brydde sig, som min styvmors syster, min styvmors systers svägerska långt bak i tiden. Min styvmors syster var den första som aktivt sa till mig, och som faktiskt kämpade för mig, när jag var 16 år. Hon sa till mig att det var inte mitt fel, att jag var bra, att det var de som var fel. Jag minns det än, men jag trodde inte på henne. Jag tänkte att hon bara lurades av nåt, men när hon väl lärt känna mig så kommer hon inse hur oälskbar jag är. Hon sa emot sin syster och min far och tom bröt med sin syster pga hur de behandlade mig. Hon tål dem inte än. Jag bad henne aldrig om det, det var hon som kom till mig, hon såg. Hon var 4 år äldre än jag och min styvmor 12 år äldre än jag. Jag minns en gång när styvmors bror och svägerska var hos oss och jag hörde hur de klagade på mig, då säger svägerskan att "om jag hade en dotter som Manon skulle jag vara stolt". Jag hörde även detta genom muren men jag fattade inte detta heller. Men jag minns. Det är nog sådana små saker som tränger igenom muren och som jag minns som fått mig att överleva. Det var inte meningen att jag skulle höra för jag var en bit ifrån. De, far och styvmor, tyckte ju inte om att jag var med. Jag var en obelägenhet. Och när de hörde dessa ord blev de än mer frustrerade. De sa till mig och sa till dem att "när du väl lärt känna henne så kommer du inse hur hon egentligen är, låt dig inte luras". Alla dessa ord och mera har gjort mig jätterädd. En anledning till att avvisa, för visar jag kommer de ändå ta avstånd. Den jag är, är hopplös, vidrig och oälskbar. Tom utseendet. En dag sa min styvmor till mig att "om jag nånsin får ett barn som ser ut som dig så ska jag kasta det i soptunnan". Jag minns fragment. Men jag tror inte jag vågar minnas allt, minns mer känslorna, konsekvenserna.
Jag läste en artikel på aftonbladet.se i helgen om adopterade, de som adopterats som äldre barn och hur de känt och tänkt och råkat ut för, och jag kände igen mig i dem till fullo. Det är bara det att jag aldrig blev adopterad utan jag kom till mina föräldrar, såg min mamma för första gången vid 7,5 års ålder och min pappa vid 8,5, skilda och med nya respektive. Och eftersom jag var deras biologiska barn så var det bara - naturligt - inga problem. Men så var/är det ju inte. Jag kände dem lika lite som den som blev adopterad. Och mina föräldrar skötte varken detta eller sitt föräldraskap annars särskilt väl. Att ta hand om ett barn som gått igenom flertal separationer, tom bott på barnhem i 2 år (detta pga vårdnadstvist mellan min moster och farmor, farmor vann) det kräver en hel del av en.
Personen jag skrev om nedan, hon som tyckte om mörka och ljusa nätter, jag tycker om henne och vi skojar fortfarande, och på nåt sätt, pga det hon har berättat om en styvmor och barn hon är bekymrad över, så har jag gläntat på dörren för henne och berättat lite. Hur det är att vara styvbarn till dylik styvmoder. Och hon, vännen, finns kvar. Hon blev aldrig skrämd men å andra sidan kom det fram naturligt. Jag blir även rörd över hur förlåtande människor är, för vännen säger att styvmodern kan verkligen göra och säga groteska saker men samtidigt inser hon att styvmodern mår dåligt, och att de få perioder hon beter sig trevligt så tror hon att nu har hon förändrat sig och förlåter. Sen blir hon besviken igen. Det är ju fantastiskt! Att man kan ha en sådan tro på människor. Jag har lärt mig av henne att folk inte är så kritiska och fördömande som jag trott, det är mina föräldrar och styvmor som är det. Det, och det som skrivits här som svar till mig, har fått mig att inse en del, puttat mig över kanten på ett positivt sätt. Även en annan person har fått mig att inse det, min kollega när jag hört henne resonera för säga vad man vill, delar man rum med nån 8 timmar om dagen lär man känna varandra vare sig man vill eller inte.
Jag sa till vännen en gång att ibland kan jag tänka att jag bara överdriver, att det inte var så hemskt som jag tror men då replikerade hon att "det tror jag att det var, för barn vill så gärna att allt ska vara bra att de snarare underdriver" och inom mig vet jag att det är sant, jag orkar bara inte tänka på det. Sedan sa hon både konstaterande och frågande att barnen måste känna att det största sveket kommer inte från styvmodern utan från pappan som aldrig säger ifrån. Och det är så sant. Det är det största sveket. Att vara så lite värd att man inte blir skyddad. Att ens egen far inte säger ifrån. Och eftersom han inte säger ifrån så börjar man tror, nej, införliva i sin egen självbild att man är värdelös och oälskbar. Att om man vore nån annan så skulle de älska en. Att jag är fel från början till slut. Att ingen kan tycka om mig. Och det är då man antingen går under eller hamnar i försvar.
Det tar många år att reparera allt detta. Att ta detta ur ens egen självbild, lära sig vara rädd om sig själv, sätta sina egna gränser, att inte tro att allt är automatiskt ens eget fel, att jag faktiskt kan vara någon.
Och vännen och jag vi skojar och är lättsamma fortfarande trots att jag berättat lite. Hon avvek inte, blev inte rädd. Det kom ingen mörker in i vänskapen. Bara ljus och skämt och skoj blandat med förtroenden och allvar. Ingen rädsla. Hon kunde ta det lilla jag sagt.
Men jag måste säga att jag sitter och gråter. Men det är en annan gråt nu. Jag har inte orkat tänka på allt som hänt. Jag har hållit det stången för jag måste säga att allt som hänt gör nåt så otroligt ont inom mig. Jag har hittills inte orkat möta det onda för det har gjort alldeles för ont. Men nu har jag friden och nu kommer tårarna. Jag antar jag måste gå igenom det och ta emot min egen smärta som alltid funnits där latent. Att det är så det kommer att försvinna till slut. Inte genom att förneka smärtan och vara rädd. Det är det som är att leva för jag har inte varit fullt levande hittills. Jag har varit upptagen med att inte tänka, inte känna, och försöka överleva.
Det var inte mitt fel - jag måste sluta tro att det var mitt fel, att det var/är fel på mig. Jag är inte värre än nån annan. Jag kan inte tro det. Det var "bara" så enkelt att ett barn inte passade in i deras liv då, speciellt ett barn som inte var deras biologiska fullt ut. De hade andra planer. Så enkelt...
//manon
Det du skriver om berör... jag känner precis igen min dotters situation, hos hennes pappa. Alla dessa år med kränkningar från styvmamman, och pappan som gått emellan bara ibland, och då oftast efter att JAG har reagerat på att dottern inte mår bra och sagt ifrån till honom... Nu bor hon hos mig, och jag önskar att jag drivit igenom det tidigare. Fast hennes pappas svek finns ju där oavsett om hon bor med honom eller ej... Nu får hon i alla fall vila från det. Men jag slås av hur sjukt accepterat det är att kränka barn... hur få vuxna som reagerar fast de står bredvid och ser på. Hur vanligt det är med vuxna som bryr sig mer om att vara poppis hos de andra vuxna, än att skydda barn som kränks... Så skönt ändå att din styvmors syster stod upp för dig!
Min pappa sa precis sådär till Mannen i mitt liv (exet), när han försökte medla mellan mig och pappa, försökte få pappa att förstå vad han förlorade genom att vara så elak mot mig... Då sa min pappa till exet, som han inte ens hade träffat, att "hon är ingen bra mamma och ingen bra människa, du känner henne inte än, vänta bara så ska du få se"... och jag känner ju att pappa fick som han ville. Exet försvann. Det är svårt, som du säger, att hålla ifrån sig känslan av "det är mig det är fel på"... Jag var vuxen när det hände, men det bet ändå. Det måste vara för j**ligt att bli bemött så som barn, när man inte har förmågan att hålla isär känsla och verklighet...
Du är inte konstig, det är inte avskräckande det som du berättar. Snarare fruktansvärt och skrämmande vanligt...
Se till att hålla fast vid det du har kommit fram till. Det var inte ditt fel! För så är det. Du har haft en fruktansvärd barndom, det är svårt för mig att förstå, men jag tycker det verkar som du är på rätt väg nu, för att komma igenom det och kunna komma ut på andra sidan och må bättre.
Ta en bit i taget och låt alla känslor komma fram i den takt du orkar.
Men det viktigaste har du nu hittat, det var inte ditt fel. Du är och var värd mycket mer!
Du ska veta att det föder en enorm respekt! Allt du har varit igenom och fruktansvärda människor som borde ha varit ditt ankare och ditt stöd i livet. Ändå har du inte bara tagit dig igenom det, du har hittat kraften att gå vidare och bygga en egen familj där du är ankaret och tryggheten för dina barn, du har kommit till förståelse och insikt och funnit trygghet och frid i dig själv. Saker som många (mig inkluderad) inte klarar som inte har all det hemska i bagaget! Måste återgå till ordningen, kanske skriver mer senare.
V-soul - det är få som ställer upp. Det är det. Det här är ett axplock men detta pågick varje dag från det jag var 9 år tills jag rymde hemifrån sista året på gymnasiet. Jag har burits av ilska. Jag var jättearg då. Men trots ilskan så har jag burit inom mig allt de sagt och gjort, och gör det väl än. Det är svårt att fatta, man fattar inte allt på en gång. Eller det är lätt att bli av med personerna men så mycket svårare att reparera sig själv.
Mimm - jag börjar fatta det men det är ändå svårt. Det finns mera som jag inte vill skriva om. Jag tar en bit i taget för det känns som om jag vågra närma mig det i friden. Det känns som om jag först nu börjar bli vuxen.
Elisabeth - Du anar inte hur ofta jag tvivlat om jag var god nog åt mina barn! För hur man än gör så finns rädslan att göra likadant, och att inte veta alls hur man gör och visar kärlek, sätter gränser, inte för barnen men för en själv, jag inser att jag tjafsat på samma nivå som min dotter för jag har inte varit vuxen nog. Men på sista tiden klarar jag det hyfsat, vara vuxen och kärleksfull. För det rädda barnet som bara ville bli älskat vill ju nu bara älska och få barnet att känna sig älskat jag vet inte vad normalt är mellan föräldrar och barn. Men jag börjar lära mig!
Frid känner jag för jag har fattat vissa saker men räd är jag ändå än, men räd på annat sätt...
Manon, för det första: du skrämmer ingen med din historia! Skulle det nu vara så att det finns personer som inte skulle orka vara närvarande med dig efter din historia, så betyder det bara att din historia väcker rädsla hos den som överger dig. Det handlar INTE om dig eller din historia. Bara om dem själva.
En gång skrev jag att du är ett sviket barn och det håller jag fast vid.
Du är ett sviket barn och där du dessutom har tagit på dig skulden för oansvariga och omogna vuxna i din närhet. Jag blir alltid upprörd över sådant, för det är så beklagligt att det svikna barnet först blir sviket för att sedan ta på sig skulden över det som hänt genom att tro att det är sitt eget fel!!
Det kan aldrig bli ditt fel, Manon! Det är ALDRIG ett barns fel. Aldrig någonsin!! Du har INGEN skuld.
Visst är du god nog till dina
barn. Det finns ju ingen bättre mamma för dina barn än du. Att du är rädd för att göra likadant som dina föräldrar gjorde behöver du inte vara. Det man har medvetandegjort kan inte upprepas. Det som upprepas i repriser är bara sådant som ligger i det undermedvetna. Sådant man har glömt eller förnekat. Den första viktiga steget mot medvetenhet har du redan tagit för länge sedan. Det som nu sker med dig är att sorgen sipprar ur ditt bröst. Sorgen från det svikna barnet och inte från Manon. Den sorgen ska också varsamt omhändertas och respekteras, när du sedan har fått sörja färdigt är du hel. Då upplever du dig hel.
Tydligen VILL barnet inom dig berätta, få upprättelse för att kunna lägga det bakom sig och få frid.
Vad du än beslutar dig för, så finns jag är. Du kan inte skrämma mig med någonting.
Du var ett barn och du är oskyldig. Glöm inte det!
Jo, barnet vill berätta, det är en sorg. Få upprättelse. Berätta för att testa tesen om det verkligen var så att det är mitt eget fel eller inte. Det är många komponenter som gör en hel.
Jag har mött, uppmärksammat, mycket vänlighet på sista tiden. Kunnat ta emot. Jag gör mitt bästa för att inte vara rädd och avvisa, utan delta. Och jag tror de var vänliga mot mig, utan rädslan. För det är ju det jag vill, vara med som mig.
Jag inser att det jag har i mig att jag inte får vara med, det kommer från föräldrarna och man uppfyller det som barn och även senare.
Saker faller på plats, allt det jag bär inom mig oreflekterat. Jag börjar förstå varifrån det kommer, hur det hänger i hop. Det krävs viss kraft att hålla det i från sig med de nya insikterna. Jag kan hålla det till historien, inte blanda i hop med nuet.
Jag vill nu bara omfamna världen och kasta mig in i den! Visst är det sorgligt det jag känner men det känns ändå inte farligt för nu fattar jag mera. Jag fattar vad det är och hur det hör i hop. Att det inte var mitt fel. För tror man att det är ens eget fel är det så mycket hemskare.
Det är barnet som vågar prata. Kanske för att jag är mer vuxen nu.
Ja, det finns en tröst i att förstå, bringa helhet i något.
Innan jag hade skaffat mig kunskaper kunde jag bara se delar. Delarna skrämde för jag fick inte ihop pusslet i slutändan. När man kan blicka över pusslet och se helheter och även få svar på frågan varför (jag hade många sådana frågor) så skänker det frid.
Världen ler mot dig, det var det du inte såg tidigare. Å den ler bara för att du är DU.
Absolut, jag tror det. Det leder till frid. Det finns mycket jag tog för givet utan att reflektera. Hör man en massa saker som barn så sätter det spår, som v-soul skrev, man kan inte skilja på känsla och verklighet. Det blir ens verklighet.
Barn är så sköra varelser! De har en sådan tillit och vill så gärna göra rätt och det är så lätt att svika dem för de är hemskt förlåtande. Man kan svika väldigt väldigt mycket innan de reagerar. Om de nånsin gör det.
Mycket klokt är sagt redan.
Jag läser ibland i bloggar, mellan raderna oftast, om barn som slits mellan vuxna och deras nya partner. Inser att jag nog fattat ett mycket bestämt beslut en gång själv; jag skulle inte utsätta mina barn för något som skulle kunna riskera att låta dem hamna i en krissituation till innan de blev vuxna. Inte riskera att låta dem få en vuxen med irrationellt tankemönster för nära inp sig. Det är nog lättare att fatta det beslutet efter ett dödsfall än en skilsmässa, särskilt om man känner sig övergiven.
Din livshistoria låter ibland som en roman, en av dem där man inte förstår hur huvudpersonerna tänker och handlar. Men det är ju så, verkligheten överträffar för det mesta dikten, det är svårt att hitta på alla känslor som kan genomkorsa verkliga människors hjärnor. (Därmed inte sagt att jag tror du ska skriva en bok om just detta, åtminstone inte som din första. Däremot använda dina erfarenheter till det du skriver.)
Annaa - det är precis det jag gör, jag skriver om nåt i min historia som jag inte skrivit om här. Sen får jag använda mig av erfarenheterna. Jag har inte tänkt på att det låter som en roman, för jag är så van:). Men ibland känns det som om jag levt 2-3 olika liv. Och börjar på den 4-e nu!
Jag tycker det är ett bra beslut du tog. Man vet ju aldrig...