Den berömda balansen?

Jäktade barnen till dagis i morse, en timme tidigare än vanligt, för jag skulle ha utvecklingssamtal med chefen och glömde bort att jag skulle lämna den morgonen. Glömde även bort att vi skulle ha utvecklingssamtal på dagis i dag, och fick skjuta upp det för andra gången! Och båda gångerna pga mig, fy vad jag skäms...

Anledningen till jäkt i dag var som sagt att chefen har velat haft utvecklingssamtal med mig länge men vi har inte riktigt hittat tid till det. Och ärligt - jag var rädd för att de inte skulle vara så nöjda och jag tyckte det var viktigare nu att höra på vad han hade att säga och skjuta upp sonens för krasst - jag måste sköta jobbet för att barnen ska ha det bra!

Återigen - jag hade inte behövt vara rädd. De var nöjda, det de hade synpunkter på som att jag var för snabb det vet jag redan. Jag har problem med det och otålighet, Inga spöken seglade upp. Inget av det jag var rädd för. Jag fick en liten löneförhöjning också.

Han sa också att de tyckte att jag var trevlig och ett bra tillskott i företaget på det sociala planet. Ni anar inte hur glad jag är över det!!!! Jag vågade berätta för honom att jag anmält mig till en sommarkurs, 5p kurs i ekonomisk historia, och det var helt OK. (Inom parentes, Herr Manon var däremot frågande och kom i håg att de från den institutionen dammade mest - så nu lär jag damma!). Men jag tycker det ska bli kul att ha kårleg igen och plugga lite! Så dammig är jag, jag måste säga att det ger mig nånting, vill även läsa idéhistoria och filosofi.

Jag vågar knappt andas om det men det verkar som om jag får lugn på flera plan i mitt liv nu. Jag har sedan jag slutade plugga för 10 år sedan fått 4 barn (den äldsta fyller 10 i år de yngsta twinsen fyllt 3) och vikarierat och allt - detta är mitt första fasta jobb (med undantag för ett år men då blev vi på hela avdelning varslade). Jag får göra mycket på detta företaget, allt från enkelt som att hämta bröd till avancerade bokslutsdispositioner, göra/skriva årsredovisningar, ekonomiska rapporter, ta hand om webbsidan etc etc. Varierande och det passar mig!

Visst, jag kan inte bestämma över min dagliga tid som så många andra föräldrar verkar kunna göra på mitt dagis och flexa rejält och hämta tidigt vid 15/16 pga vi är så få i företaget och nån måste passa telefonen MEN jag går faktiskt vid 15.45/15.50 varje dag ändå under vintern (tycker jag är tidigt!!!), ärligt, jag tycker inte det är sent att hämta vid 16.30/17.00! Inte egentligen men det känns ändå då jag hämtar mina barn som är sist kvar på dagis vid 16.30... Dubbla känslor alltså! Jag får ta ledigt varje skollov, de klagar inte på VAB och jag får plugga bredvid! De bara uppmuntrar det. Och det känns faktiskt som en frihet. För mossig som jag är, så gillar jag att plugga det jag vill plugga. Och jag tycker om att vara med barnen på loven. Visst, de går inte hem vid 16 men vi får mycket tid tillsammans ändå! Just nu hämtar jag tyvärr extremt sent pga kollegan är bortrest och visst det känns inte alltför bra att komma hem 17.30 nånting men...det är bara maj som är så varje år. Så det får lov att vara OK!

Det känns som om jag landar på flera plan, börjar fatta en del. Jag är så van vid att kämpa och roffa åt mig det jag behöver för jag har haft känslan att ingen ger det till mig ändå utan strid och en insikt är att - jag behöver visst inte det! Jag blir inte förnekad, inte längre, jag måste inte kämpa för min rätt att existera, rätt till mina tankar och känslor. Det är bara att lugnt tala om. Det är skönt. Och konstigt. Ovant. Kramperna släpper. Jag inser att jag gått omkring och burit på mycket. Jag behöver denna ro som är nu och våga möta mig själv och mina spöken.

Det märkliga är att jag inte insett hur mycket jag gått omkring och burit på, eller, det visste jag, men insikten om hur det påverkat mig har inte börjat komma förrän nu. Jag tycker nu inte att det är konstigt att jag inte alltid kunnat vara avslappnad. Hur skulle jag kunnat vara avslappnad? Det låter som en klyscha men det är så sant - barnet var så rädd inom mig och vågade inte kika ut och än mindre bli vuxen och absolut inte tro på sig själv. Var i försvarsställning hela tiden och det tar på krafterna, det gör det. Det tar på krafterna att hålla en mur, vara rädd.

Jag behöver detta lugn, mitt hem, min man, mina barn, mitt jobb (utan rangordning). Det är ett lugn jag saknat. Landa själsligt. Efter 37 år.

//manon


Kommentarer
Postat av: carulmare

Att sluta tvivla på sig själv. Att tro på sin rätt att må bra.
Det verkar vara ett långt förlopp, kanske utan slut. Man gör det mer och mer - och det går över till andra också. Det man unnar sig själv, vill man ge till andra, anhöriga och
arbetskamrater. En utveckling med mindre och mindre småsinthet och njugghet. Får inte jag, skall du inte heller få - blir istälet: Eftersom jag får, skall du också få! :)

Postat av: Ullis

Manons blogg är också lugnare, vilket innebär att ditt inre luugn återspeglas i dina texter :), så visst märks ditt lugn på flera plan. Härligt!!
Att hämta sina barn vid 16.30-17 tycker inte jag är så märkvärdigt. På min sons dagis finns det ett flertal barn kvar då. Här där jag bor är normen att båda föräldrarna jobbar och har egen karriär. Íngen höjer ögonbrynen alls.

2007-05-23 @ 11:21:42
Postat av: Annaa M

Som jag sagt förr; det gäller att stå emot den där jakten på att hämta först som många föräldrar deltar i. Börjar några fortsätter alla. Hade olika inställningar hos personal. Dagispersonal som drev på och ständigt försökte ge dåligt samvete om man hämtade "sent", dvs 17:00 då vårt dagis länge stängde. Då hade de börjat 9:30-10:00. Fritidspersonal som var tvärtom, sa ifrån att det bara blev ryckigt med barn som kom bara en halvtimma innan de gick hem.

2007-05-23 @ 13:08:09
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Manon

Absolut Carulmare! Om man får, ger man!
Ullis och AnnaaM
- visst blir det en stress. Dte jag känner stress över är egentligen inte att hämta sent utan att jag förlorar den sociala kontakten med de övriga föräldrarna som hämtar vid 16. De liksom pratar med varandra och hämtar man senare så får man inte det där. Det är svårare i alla fall och tar längre tid. Man blir mer "okänd".
Detta är inget problem då man har föräldrakooperativ för då lär man känna/känna till alla föräldrar bra ändå pga man jobbar ihop på/med dagis men på ett kommunalt som vårt nuvarande
- mycket svårare! Då hänger mycket på den sociala samvaron i kapprummet. Vilket jag tror gagnar ens barn mycket.

2007-05-23 @ 13:17:03
Postat av: Ullis

Fast, det där tycker inte jag stämmer alls! Alltså, stämmer för mig, vill jag gärna säga. Självklart kan det stämma för dig! ;-)
Jag är nästan alltid ensam i kapprummet då jag hämtar sonen. Ja, förutom en morfar en gång i veckan till en pojke då. Fast kontakt med pojkens _föräldrar_ får jag ju inte ändå.
Jag tycker det är rätt skönt, för då får jag tre fröknars uppmärksamhet samtidigt!! :-D
Ok, nu skojar jag lite, för egentligen är mitt _behov_ att få uppmärksamhet inte så stort, men jag pratar gärna. Det verkar som om fröknarna tycker det är minst lika kul som jag att prata bort en stund. =)

2007-05-23 @ 14:13:15
Postat av: Ullis

Glömde: Kontakt med föräldrar får jag vid dagismöten eller då sonen vill leka med något dagisbarn efter dagis, annars inte. Hur det skulle gagna sonen att jag även får kontakt med föräldrana vid just hämtning (jag hämtar bara) kan jag inte se. Denna sista mening handlar inte om att jag är osocial eller något, för det stämmer inte alls. Men att det skulle kunna gagna mer än vad det redan gör, har jag alltså svårt att se.

2007-05-23 @ 14:17:41
Postat av: Manon

Nja, fast jag börjar undra om jag inte överdriver betydelsen av det? Kanske? Jag tror nog att jag beter mig annorlunda med som 4-barnsförälder, jag har varit med om dagis förr, jag missar naturliga kontakter med föräldrar genom att inte haft kalas då twinsen fyllde tre pga de kändes för små etc etc.
Tror att man aktiverar sig på annat sätt med första? Då är allt så nytt och spännande och man är öppen för andra föräldrar på annat sätt för det är nytt, att ens barn har kompisar är nytt etc etc

2007-05-23 @ 14:33:50
Postat av: Idun

Har läst ikapp lite i din blogg - och jag gläds med dig att även du börjar känna ett underbart lugn inom dig. :) Det är en långvarig process som du inser att du går igenom, precis som jag har gjort under de senaste 5 åren och fortfarande gör...
Och det är härligt när man blir medveten om det där lugnet och insikten att man duger precis som man är. Det är obeskrivbart!
Jag förstår dig också angående dina barn och hämtningstider, även att ens barn faktiskt kan "gagnas" lite mer av att man som förälder har bra kontakt med de andra föräldrarna.
Jag kände precis likadant när mina barn var yngre - de som hade den där föräldrakontakten blev som en liten egen grupp och tillhörde man inte den så blev inte ens barn riktigt ihågkomna och bjudna till kalas - även om de bjudit tidigare... och lite av så'na saker...
Men nuförtiden känner jag att det egentligen inte gjorde något, för det blev mest en konstig tävlan bland de andra föräldrarna att överträffa varandra... innefolk och utefolk... och det känns idag skönt att jag inte blev indragen i detta - ja, vi tillhörde utefolket, men idag har mina barn åtminstone vänner de vet att de kan lita på, vet att de kompisarna umgås med dem för deras egen skull och inte för att deras föräldrar tycker att de ska göra det. Så fortsätt njut av din familj, och fundera inte så mycket över hur dina barn gagnas av hämtningstider m.m., det som betyder något i längden är att man har en underbar familj och kan göra små saker tillsammans, skratta ihop och känna sig trygg med varandra, att man kan lita på sin familj och få vara den man är just nu. :)

2007-05-23 @ 14:48:21
URL: http://idun.webblogg.se
Postat av: loppispoppis

Jag tycker inte att du hämtar barnen för sent. Det är inte alla som kan flexa hur som helst. Och ibland sitter de hemma på kvällen istället sedan och jobbar hemifrån.
Vad bra det låter med balansen. Det är något jag skulle avundas dig, om jag skulle vilja vara lite avundsjuk. För balans, det känner jag ännu inte, men jag känner igen detta du säger med att kämpa och roffa åt sig. Önskar jag slappnade av tidigare. Kanske det har med livserfarenhet att göra, och också ålderspondus,´(om sådant finns idag.) =)
kram

2007-05-23 @ 22:09:35
URL: http://loppispoppis.blogspot.com/
Postat av: Inga M

Alltså att läsa ekonomisk historia är så kul! Det ska Du riktigt avnjuta. När jag läste 40 poäng historia så ingick några kurser ekonomisk historia också och det var bara kanon. Det skapar en grundförståelse för en del samhällsfenomen idag. Men det kan väl kännas dammigt eftersom vetenskapliga fakta inte ändrar sig så mycket bakåt liksom, det är svårt att ändra historiska händelser annat än marginellt.

2007-05-23 @ 23:37:56
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Annaa M

Men social kontakt med föräldrarna det tyckte jag man fick först när barnen på allvar började umgås med andra barn på och efter dagis. Det var de föräldrarna som det fanns verklig anledning att ha kontakt med. Håller med Idun om att det var så många andra mekanismer som spelade in och att det kunde vara skönt att stå utanför kotterierna, där som i så många andra sammanhang! Det gällde sedan upp igenom hela grundskolan som vi ju nu snart lämnar för evigt, i fall jag. De andra ska väl igenom några gånger till!

2007-05-24 @ 01:36:54
Postat av: Ullis

Ok, men jag förstår inte hur man kan "gagnas mer" av att ha samma hämtningstider som andra föräldrar, när det redan finns bra kontakt?
Jag upplever inte alls att jag är utanför bara för att inga föräldrar hämtar samtidigt. Vill sonen umgås med någon efter dagis så har vi samröre med föräldrarna. Det fungerar inte annars, när banren är små. Det är genom oss föräldrar som en kontalt kan etableras utanför dagis pga. att vi hämtar eller lämnar och umgås med barnens föräldrar.

2007-05-24 @ 10:52:18
Postat av: Manon

Ullis, Idun och AnnaaM - jag har ännu inte märkt av inne/utefolk på vårt dagis i alla fall! Vi är rätt så nya med så visst, det finns de som känner varandra bättre naturligtvis men får man kontakt via barnen som gillar varandra så är det inga problem ju! Och en del pratar väl ändå, kanske bor nära varandra...Får jag tillfälle pratar jag. Men de jag fått kontakt med via barnen är ju snälla! Oftast får man kontakt via barnen. Som sagt, vi är så nya ändå så det tar nog ett tag att känna till dagiset.
Loppispoppis, Inga M - ålderspondus! Hoppas det finns nåt sådant. Våra barn är nu minst 3 år och det lättar. Familjen landar. Vi ska inte bli fler så dynamiken lär vara typ så här. Börjar lära känna livet med jobb och större barn. Få se hur det går med allt och pluggandet, men det ska bli kul!! Jag kikar på idéhistorian med..få se hur det blir med tiden...

2007-05-24 @ 14:49:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback