Att vara rädd om sig själv
Men jag vill inte längre tror jag. Jag vill spara det. Till andra tillfällen. Andra möten som må komma. Om de kommer, om de är relevanta. Jag vill inte längre lämna ut så mycket. Jag måste hitta en ny form bara för jag vill inte heller sluta skriva.
Jag har börjat bli mer rädd om mig själv tror jag. Märker att saker och ting spelar roll. Förr var jag inte aktsam om mig själv. Jag brydde mig inte. Jag måste vara rädd om mig själv...
Orden har sprungit all världens väg för mig. O-et rullar glatt i väg och svår att få tag på. M och ö hoppar kråka. De leker kurragömma. Men till slut hittar jag dem. Ni får gärna hjälpa mig.
//manon
Det låter klokt. När jag var yngre var jag mer utlämnande. Jag lärde mig att balansera på den sida av gränsen som jag väljer att själv lämna ut. Vissa saker är inte så "farliga" längre, och jag kan välja att känna mig utlämnad eller inte. Vissa saker, som mammografin tex, hade jag nog velat hållt tyst om tidigare. Nu har jag pratat med både kill och tjejkompisar om det, och de har egna erfarenheter att dela med sig av. Och då kommer vi närmare varandra i våra upplevelser istället. Och något så vanligt är faktiskt ofarligt att tala om, har jag upptäckt. Kanske för att det handlar mer om fysisk vara än mitt psyke. Men ändå en blandning eftersom jag kan berätta att jag varit orolig inför detta. Förstår du hur jag menar?
Jag förstår hur du menar! Jag antar att det handlar lite om gränslöshet om man lämnar ut sig för mycket? Kanske ett behov av att vara sedd? Eller nåt? Jag vet inte.
Det är att balansera lite. En del saker är inte farliga...och mycket beror på vem man talar med, är det inte så?
Absolut. och du kan själv välja vad som är okej och inte. Vid ett tillfälle kan något kännas jättefel att lämna ut. Vid nästa, då har du (läs jag, för det är ju min upplevelse) fått distans och då känns det annorlunda. Känner du igen det?
Jag vet inte om allt behöver handla om gränslöshet eller ett behov av att vara sedd bara för att man pratar mycket. Ibland kan det vara så att man vill berätta mycket för någon/några för att man upplever att man får en bekräftelse av personen/personerna på sig själv, att någon verkligen lyssnar. Men visst, om man sladdrar vitt och brett utan att censurera (pratar djupa saker med kassörskan man aldrig sett exempelvis)så kan man kanske fundera vad det står för.
Vissa personer tycker att de pratar mycket, men om man skulle jämföra med någon annan, så kanske det visar sig att man inte alls pratade särskilt mycket alla fall. Då kan det handla om att ens inre dörrar är mer stängda än andras och man själv skräms för att man upplever sig onaturligt öppen. (fast man i själva verket inte alls är som en öppen bok)
Loppispoppis - man völkjer själv alltså, och ibland blir det fel och ibland blir det mycket fel men de flesta gångerna kan männsikor tänka och förstår ändå, även om de skulle tycka det avr fel...hänger du med:)? Det är nog så....Jag fattar det med distansen!
Ullis - det är alltså väldigt subjektivt. Antar att man oftast säger mindre än vad man tror? Men jag upplever att folk tänker mer än vad man tror och det är skönt...de är mindre fördömande än vad man tror...mer accepterande....
Intressanta diskussioner här!:)
För mig finns det ännu något som jag tänker på, innan jag bestämmer mig för att skriva - eller i alla fall publicera. Jag vet inte vad jag skall kalla det. Ett slags hänsyn till morgondagen, kanske? Jag skall strax försöka förklara.
Först bloggade jag för att ta reda på vad det skulle bli för reaktion, om jag berättade vissa saker om mig själv. Jag hade en föreställning om att det är bra att kunna stå för alla delar av sig själv. Det skulle bli ett närmande mellan mitt inre och mitt yttre jag. Jag ville mota skammen på porten...
Sedan blev jag mera återhållsam. Ett exempel på det:
Ibland mår jag förfärligt. Jag kan vara så trött att jag mår illa. Då kan det komma alla slags tankar, hur tunga som helst. Men jag brukar inte skriva om dem. Det finns säkert flera orsaker till det, men en är att jag tvekar att gå in i dehär tankarna. Sådana tankar blir lätt självförverkligande. Ju mera man tänker att man mår illa, desto mera illa mår man... tycker jag mig ha märkt.
Det är det jag menar med hänsyn till morgondagen. Ett slags medvetenhet om att man kan välja. Man kan inte hindra att en fågel flyger över ens huvud, men man behöver inte låta den bygga bo... Jag undrar om det har något med det som du känner att göra...? Du fick uppleva ett lugn av något slag, ett tillstånd som du satte värde på och nu är du kanske rädd att förlora det, genom att ta fram gamla erfarenheter och känslor...?
Carulmare - jag känner igen det där. Och det finns en morgondag att vara rädd om.
Jag sätter stort värde på det jag hittat och jag vill inte vara rädd mera.
Jag förstår precis vad du menar men vet du, jag är rädd för att prata om det! Lustigt nog.
Och jag tror att jag lämnade ut mig och "bråkade" för att jag inte var rädd om mig själv. Var så van vid att jag inte spelade nån roll. Och jag vill inte tillbaka dit.
Plötsligt nu kan jag dra gränser för mig själv på ett helt annat sätt. När rädslan försvann såg jag så mycket värme jag inte trodde var ägnat åt mig. Så många vänliga ögon. Alla kloka människor. Och jag vill ha det kvar. Och lära känna nya utan rädslan. Och nu är jag rädd för att tala om det här, för att det ska försvinna...prata sönder, analysera, skrämma bort, för det finns inget att analysera - det känns fullständigt meningslöst - bara njuta och leva finns. Okomplicerat.
Nu har jag sagt för mycket nu...
Det är härligt att kunna sätta bättre gränser för sig själv, att inte vara rädd...
Jag vill verkligen inte förstöra nåt för mig själv...vill inte vill inte...genom att skriva för mycket...
Vill bara tillägga att jag inte har förändrat mig i det yttre, hur jag är mot folk, utan det handlar mer om en inre frid och lugn, att mina ögon öppnats för det jag har. Ingen personlighetsförändring att jag tex plötsligt från att bara skällt på folk och nu inte. En frid bara....
Nu säger jag för mycket igen! Både vill och inte vill...jag har så mycket att vara rädd om.