"Words (don´t come easy)"
Jag vill tala om mitt projekt "Boken". Jag tänker inte tala om vad jag skriver om men jag vill tala om skrivande.
Jag har fastnat nämligen. Orden kommer inte. Vissa saker är svåra att tala om. Jag vet att jag måste vara ärlig, jag måste skriva om det som för andra är obehagligt. Obehagligt även för mig för jag vill inte vara så ärlig samtidigt som jag känner att jag måste. Jag måste ge inblick i en värld som få har skådat. Eller det är kvasiärligt. Jag tar och stjäl från upplevelser. Personen i boken är inte jag. Ärligt, jag vet inte ens om den personen kommer fram till samma slutsatser som jag eller väljer i livet som jag. Men förutsättningarna de...är lika...kanske tar denna person de beslut jag önskar jag tagit? Vem vet...
Det är svårt att lägga upp det. Jag antar att jag får skriva lite hackigt ett tag. Som vore de inlägg på bloggen och sedan dra meningar och stycken ur, förkorta och förlänga. Det går inte att skriva kronologiskt, alltså med tanke på framåt. Jag kanske måste skriva slutet först?
Jag vet vad jag vill med boken. Det vet jag. Jag har nåt att säga, det känner jag. Jag har nåt att ge. Det vill jag.
I går gick jag hem efter jobbet. Jag hade tid för jag hade ingen tid att passa eftersom jag hade lämnat barnen på dagis på morgonen. Jag tänkte sväva fram på gatorna till musik, försätta mig i trance och tänka på vad jag skulle skriva. På olika episoder. Min mobil laddade ur redan efter ett par steg från jobbet och jag var ilsken. Jag gick i alla fall hela vägen hem men stegen var tunga. Jag var där hela tiden på gatan, jag lyfte aldrig.
Eftersom jag har sådan idétorka nu vill jag istället berätta om vad jag tänkte på i går när jag gick genom Stan. Jag tänkte på hur det är att bo här, i Stan. Storstaden Stockholm. Jag tänkte på att denna ovanliga värme i mars för mig väcker så starka minnen från min barndoms Budapest. Där blev det alltid vår i mars. Det är samma värme ju! Träden började knoppa, snödropparna vissna där nere i mars. Jag valde att gå en sväng till Gamla Stan innan jag gick hem och jag kände när jag gick på de gamla stenarna, i de trånga gränderna, att det var nåt helt underbart och fantastiskt, att man lever i en sådan gammal stad, att generationer efter generationer har gått på dessa gator, levt, kastat ut träck, bråkat och älskat här före en.
Samtidigt kände jag att mina steg var lätta. Att det var historia, men inte min historia. Jag kände inte de långa rötterna som tvingar sig genom asfalten, gruset eller stenarna som jag kan känna i Budapest. Förundran över att jag kommer härifrån. Att här har krigats, älskats, bråkats och jag har varit med på sätt och vis. Jag har blivit formad av det. Beslut av tidigare generationer som har påverkat mitt liv. Käbblet jag känner igen så väl. Pragmatismen. Krassheten. Gästvänligheten. Folkvandringarna, alla minoriteter och alla gränsstrider därmed. Livsviljan, glädjen, okuvligheten...
Sorgen över hur Budapest har fått se så många slag genom århundradena. Budapest, som från början var den romerska garnisonsstaden Aquincum, som man än i dag ser spår av som ruiner eller skärvor av romerska krukor mitt i stan. Stoltheten över att staden finns kvar, trots allt, trots alla krig det genomlevt. För Budapest har aldrig blivit skonat. Den lilla maskrosen.
För mig är Stockholm vacker, som en tavla, nåt alldeles helt underbar, älskar allt vattnet, jag älskar de gamla husen med sin speciella arkitektur som höjer sig smäckert likt nymfer över vattnet och speglar sig, det är här jag vill bo men jag känner mig (åtminstone i går kväll) mer som en besökande Storstadsbo från annan Storstad tillika huvudstad. För att värmen var lika. Värmen fanns - men inte Budapest.
Jag tänkte på de små små skillanderna som finns mellan Budapest och Stockholm. Ta bara det där med att se på varandra. I Stockholm ser man flyktigt på alla främmande man möter ute på gatorna, bussarna, tunnelbanan, man dröjer inte kvar med blicken, i Budapest dröjer man några extra sekunder med blicken. Jag testade i morse att se på det Budapestska sättet och märkte roat hur blickarna rappt och besvärat vändes bort, bara för de få extra sekunderna...
Samtidigt kände jag att jag visst hade historisk samhörighet med Stockholm - genom mina barn. Det är deras historia, deras förfäder har levt, bråkat, älskat, kastat ut träck, här. Att mina barn känner dessa djupa tvingande rötter, starka tjocka, obarmhärtiga genom asfalten, stenen och gruset i denna stad. Att de tar avstamp härifrån.
Jag tänkte att jag kommer bli ett minne för framtida generationen som "Manon från Budapest" precis som min franska farfarsmor och tyska farfarsfar från Elsass-Lothringen är för mig. En saga. Att de beslut jag tar påverkar de generationer som kommer efter mig...?
//manon
Jag har också flyttat från en ort till en annan. Jag tänker inte jämföra med dig alls utan bara berätta hur det känns för mig där jag är nu, 130 mil från där jag är född.
Här där jag befinner mig nu har jag inga som helst rötter, men av någon anledning så har äntligen mitt hjärta hittat hem. Där rötterna för mig finns, finns konstigt nog inte hjärtat och har aldrig funnits!! Ända sedan jag var liten fanns en längtan bort. Till vad?
När jag flyttade hit, så insåg jag var någonstans jag alltid längtat. Detta är MIN hjärtats stad. Detta är en märklig upplevelse, för det naturliga är väl att man har som du: hjärtat där dina rötter finns.
Kanske går det lättare för dig att skriva, om du på ett papper karakteriserar, skriver egenskaper på personen. Ex. hjälpsam, bra på trädgård, duktig på psykologi etc. Då kanske du får nya infallsvinklar att skriva om...eller orsaker till varför personen gör på ett visst sätt.
Fast det här har du kanske redan gjort?
Hälsningar
Ulrica
Du skriver så underbart och fängslande... hoppas att orden vill komma tillbaks till dig snart.... toppar och dalar... aldrig kul med dalar... men då uppskattar man väl topparna bättre sen !?
Jag har sen jag var liten haft en gnagande önskan om att skriva en bok... men jag vet inte vad jag vill skriva och jag har så lite tid till det nu... men vem vet hur framtiden ser ut... man ska väl göra nå't när barnen flyttat hemifrån också ;)
Ha det bäst och njut av solen!
Jag är en sådan som tittar för länge på Stockholmare... de blir obekväma i sina kläder och irrar med blicken.
Det är skitsvårt för oss från landet! Att titta lagom länge på folk när vi kommer till stan, speciellt till Stockholm. Om man låter blicken vila för länge på någon så ses det som ett intrång i den personliga integriteten tror jag. Det blir i alla fall väldigt besvärligt.
Det är jobbigt att inte se sina medmänniskor i ögonen o hälsa för det gör vi ju nästan alltid hemmavid. Det är ju vår automatiska reaktion och allt annat kräver en kraftanstränging.
Jag undrar ibland om det är därför det är så jobbigt för oss att vistas i storstad, vi kämpar hela tiden med den egna blicken, stålsätter oss att göra rätt, som de andra. Vi tränar på att se på men inte se på, liksom låta blicken vila på någon och gå tvärs igenom, inte stanna på ytan.
Borde börja träna nu, vi åker ju till huvudstaden i påsk.
Det kan nog vara bra att skriva slutet först. Sen kanske du måste skriva om det.
När jag kör fast så skriver jag om gamla texter. Det är därför mitt senaste manus aldrig blir klart. Jag skriver om och skriver om för det är mycket roligare än att skriva nytt. Nackdelen med att inte skriva kronologiskt är att man måste skriva om mer, anpassa delarna efter varandra. Ibland drar ju personerna iväg och gör saker som man inte alls hade tänkt sig.
Om du skulle vilja ha väldigt mycket tips om skrivande så gå in och titta på Johanna Wistrands hemsida http://www.multimanus.se/ hon har bl a en e:bok som man kan beställa.
Att se för länge på mötande var ett problem för mig när jag flyttat hit, eftersom jag kommer från småställen innan. När jag nu vant mig av med det, så upplever jag istället småstäders tittande som väldigt enerverande.
Egentligen är ju tittandet inte illa ment.
Skrattar angående kommentarerna om tittande eller inte... Kommer själv från en mindre ort, och det tog årtionden innan jag kunde acklimatisera mig i Stockholm angående tittande. Jag tittade, och tittade de tillbaks så hejade jag glatt när jag kom hit - speciellt om man såg samma person varje morgon t.ex.
Många blev verkligen besvärade!! Vissa trodde att jag flörtade med dem - hamnade på så sätt i väldigt konstiga situationer emellanåt... *fniss*
Nu har jag lärt mig - men det känns lite tråkigt...
Tack så hemskt mycket för alla kommentarer! Svarar er kollektivt här!
Nej, jag tror inte att man måste byta land för att kunna känna detsamma alls. Och visst är det så att hemma finns där hjärtat är! Jag tror man kan romatisera det förgångna med för den Budapest JAG minns finns faktiskt inte längre...det vet jag...
Tack för råden om boken, ska gå in på den siten och fundera över karaktärerna, speciellt huvudkaraktären. Jag tror att jag vill att hon ska välja lite annorlunda än jag. Jag tror att jag måste lyssna till henne för att veta...hon får tala till mig vem hon är...
Sedan blickarna! Ja se! Jag undrar vad det är som gör att man i Stockholm inte tittar? För Budapest är stort med om inte större (2-miljonersstad minst) men ändå ser man de extra sekunderna där - MEN jag vet att man även där på landsorten klassar Budapestarna som stressade och allt och inte se varandra!
JAg tror dte är som ni säger, man är så nära så man visar avstånd på det sättet när man är tvångsnära. Såg en intresant dokumentär om en journalist (?) som åkte omkring i Japan och berättade om tågkulturen där, för där är det ÄNNU trängre än här i Europa berättade och vilka koder det finns där för att upprätthålla distansen trots att man verkligen har häcken i nån annans rumpa:). Intressant var det!
Ju längre man tittar bakåt desto gemensammare känns rötterna tycker jag. Tiden ger perspektiv. Det gäller nog ditt skrivande också, vänta och låt tiden lägga bitarna på plats. Ord har du ju gått om.
För mig är det tvärtom. Min huvudstad är Stockholm men jag har vistats i Budapest för längesen och kan känna känslan du beskriver. Jag minns lukterna och slamret från öppna fönster och de extra sekunderna som man tittade. Min lilla son väckte alltid uppmärksamhet med sitt extremt blonda hår. Främlingar smekte hans hår. Det var en underbar känsla.
När jag fastnat i mitt skrivande har jag lagt allt skrivande åt sidan och ägnat mig åt dagliga promenader. På något vis har då orden lösgjort sig ur förråden i huvudet. Jag tror att det finns lika många sätt som det finns människor att lösa skrivkrampen men promenader ger ju om inte annat frisk luft och motion! :-)
Ja, tvångsnärhet. Det är ett bra ord... Såg för en tid sedan filmen Shogun, om det feodala Japan. Den handlade om kampen mellan olika feodalherrar, men också mycket om koder i umgängeslivet. Förvirrande för huvudpersonen som var engelsman. Det var förfärligt viktigt att veta hur man gjorde, ett misstag kunde betyda döden, men nakenhet var inget problem för japanerna. Det var det däremot för engelsmannen... Där fanns ett resonemang om dethär, om tvångsnärhet och nakenhet, hur det ena hade lett till det andra...
Vet inte riktigt hur jag skall kommentera bokproblemet... Gör inte som jag i alla fall. Försök inte få med allt som du vet mellan två pärmar...! :)
Ja, jag hoppas att orden kommer tillbaka! De slumrar. Kanske de ökar nu när jag inte tänker på dem...Skillanderna är väldigt små inom Europa!
Det var längesedan Nicoline! Jag har råkat tappa din URL så jag är glad att du skrev.
Promenader gillar jag. Gillar att gå. Det rensar huvudet, inte städ och tvätt:)). Och motion får man på köpet!
Ja det är olika vad man tycker är närgånget. Jag vet om man kommer från ett land där man mer äter med händerna så tycker de att vi här har att avståndstagande till mat eftersom vi använder bestick. Det finns så många världar...och nakenhet är ju egentligen inte farligt...
Har du läst Malins blogg från Budapestbesöket?
tilia.blogg.se