Wilhelm, Chopin, Jablonsky och Manon
Vem har tolkningsföreträde? Är det fel att spela nåt med för mycket temperemant? För lite? Allt handlar om tolkningar bara. Det man hör och ser i stycket.
Mitt intresse för Chopin försvann då jag läste att han inte tyckte att man skulle lägga personliga känslor in i hans stycken. Hur ska man spela opersonligt? Svalt? Är det falskt då? Hur kan man frigöra sig från sina egna känslor då man läser en bok eller lyssnar på musik? De berör nåt i en. Har man sjösatt ett stycke, vare sig skrift eller musik, eller nåt konstverk - så lever det sitt eget liv, tycker jag. Den som gjort det kan haft nån för denne viktig tanke bakom verket i fråga, men andra som ser det kan se annat. Det är det som gör konst, musik och böcker så spännande. Att det lever ett eget liv. Det var därför jag fick antipatier mot Chopin. Han tyckte att det bara fanns en rätt sorts tolkning av hans musik - nämligen hans. Se världen bara genom hans ögon. Fast jag kan hålla med Chopin om att man inte alltid ska lägga personliga känslor i ett musikstycke. Att man kan vara som en skådespelare som tolkar, vara redskapet för musiken. Samtidigt kan man inte helt befria sig från personliga känslor för vad det än är så talar det till nåt i en vare sig man förstår stycket eller inte.
Jag har varit, är, rätt nere i helgen. Jag tänkte tusen tankar om varför men jag tror jag har löst det. Jag är aldrig/sällan bara jag. Jag är rasande sällskapssjuk. Jobbigt sällskapssjuk. Jag vill tala med andra än med barn. Jag gör inget annat än är med barn då jag inte jobbar.
Jag vill vara mer med vuxna. Pröva mina vingar. Sitta och dricka vin på nån uteservering och bara prata. Eller bara prata och vara vuxen varsomhelst. Inte gå på barnkalas och vara nåns mamma hur trevligt det än kan vara. Vara mamma med andra mammor. Jag vågar nämligen aldrig ta steget längre än så. Jag är glad om det funkar mellan barnen och det gör mig glad att se att de har kompisar men själv sprängs jag av längtan efter mera vuxenkontakter. Jag vill inte att mina barn ska bli som jag var, isolerad framför pianot, ett löfte för framtiden. Jag vill att de ska ha vänner och vara delaktiga. Inte stängas in i familjen. Och jag vill också vara med dem. Men det är jag, även om de leker med andra, så finns jag där. Njuter av dem. Men sprängs av att själv vilja ha vuxenkontakt som vuxen.
Hur underbara barnen än är, jag längtar efter att få vara mig själv och med vuxna...sällskapssjuk trots att jag är bland folk jämt. Men aldrig i lugn och ro. Aldrig bara för mig. Aldrig som bara jag. Bli sedd som nåt annan än som nåns mamma.
Men jag får inte krampa i det. Bara acceptera att det inte är så. Just nu. Så släpper denna trista känsla nu när jag identifierat den. Då kan jag hantera den.
Sen tror jag inte att jag kan skriva längre. Kanske det där med musiken och skrivande bara är för att bli sedd. För barn som aldrig blev sedda tar igen det på ett eller annat sätt. Kanske jag bara är kass på skrivande. Jag vet att jag var bra på musik. Jag var som Jablonsky - hans och min förmåga är lika. Men jag blev sjuk i ett helt år och slutade spela - han fortsatte. Han och jag har samma temperament, det vet jag. Jag har hört honom och känt igen mig.
Jag saknar att uttrycka mig. Jag önskar jag kunde förvandla musiken till ord. Jag önskar jag kunde ta ett glas vin en kväll och bara prata vuxet och se på folk. Prata om stort som smått, om hur folk klär sig, beter sig över musik och allt annat viktigt/oviktigt.
Jag börjar känna starkt som flasknosen, viljan att vara privat men ändå inte klara av det. Det måste vara behovet att synas, nånstans. Att skriva en blogg så här gör en uppmärksam på när man fastnar i beteenden och tankemönster. Jag tycker jag har fastnat. Jag vill ha mer intryck...Inte bara vara nåns mamma...och jobba...Sluta fly till musiken och skrivande...jag har inget att ge känns det som...för varken "konsten" av nåt slag eller människor. Kanske jag kan bli sedd bara genom konsten. Jag var jäkligt bra på pianot. Spåddes en karriär. Men inte längre. Och min utbildning var skral, eller stel. Bara klassisk skolning, inget gehör eller lekfullhet. Men det hade man kunnat ta igen...
Jag önskar jag kunde skriva som jag kunde spela. Och få småprata mera som jag.
//manon
Visst är det väl så att alla behöver komma ifrån ibland... bara få vara med andra väninnor eller så på någon uteservering, bort från alla krav och inrutade rutiner... få prata av sig lite... känna sig lite "fri" och ses som en person, inte bara någons mamma t.ex. som du skriver.
Se till så du kan få komma ifrån någon dag ibland, sen orkar man så mycket mer... jag har själv mina små träffar med två stycken väninnor, och man behöver det - helt klart!
Alla behöver få vara "sig själv" ibland. Inte bara vara "mamma", "arbetskollega", "artisten" eller "makan" osv. Alla söker sig själv, sin innersta kärna _någon gång_. Att bara nöja sig vara en roll (ex. mamma eller yrkesarbetande) här i livet tror inte jag på. Lika lite tror jag på att man kan "nöja sig" genom att bara vilja vara "evig ungkarl" eller något. Oftast krävs det en balans av de olika sidorna av sig själv. Det finns alltså behov av att uttrycka en mer komplett bild av sitt jag än vad andra kan se.
Ibland får jag den uppfattningen om att du har behov att få uttrycka fler sidor av dig själv. Inte nödvändigtvis att bli sedd utan att få existera i sin storhet. Förstår du hur jag menar? Att få rätten att existera i sin storhet innebär inte alltid att socialisera sig, få bekräftelse av _andra_. Att existera i sin fulla skala innebär egentligen att bekräfta sig själv.
Att bekräfta sig själv kan man alltså göra genom musiken, eller som du gör - du skriver i din blogg. Jag tror nämligen inte att du alltid skriver för att få bekräftelse av andra människor på att du duger till. Jag tror att DU genom bloggen, ger DIG SJÄLV tillåtelse att få vara den du är fullt ut. Tänka dina tankar, få skriva det du vill och det utan begränsningar.
Har jag fel, Manon? Jag vill vara noga med att påpeka att jag INTE sitter inne med några universiella sanningar om dig, för dem har du själv. Det jag försöker göra är att beskriva hur jag tolkat dig och det kan givetvis vara fel! =)
Idun - absolut att det behövs! För både mammor och pappor. Det behöver inte vara så avancerat. Bara man kan komma i från lite! man orkar mera då!
Ullis - ja du har rätt. Det handlar om att bekräfta sig själv vilket kan vara nog så svårt under småbarnstiden för alla! Eller mer eller mindre, kanske beror på hur stoisk man är? Hur otålig? Eller nåt? Jag har alltid tyckt om att ha olika "rum" där man kan vara sina olika men lika jag. Inte så att man är helt olika men, hur ska jag förklara...få olika intryck? Och respondera på det?
Som du säger så sitter du inte inne med sanningen om mig, det gör inte ens jag själv, men du har rätt, jag skriver inte enbart för att få bekräftelse. Detta är ett "rum" för mig där olika sidor kan samsas. Och det underbara är att andra besöker mig och återkommer! Att alla mina inre rum tas emot...
Jag tror att man är född med en viss personlighet men det finns så mycket att erfara! Som kan förstärka eller förminska sidor hos en. Men man är samma ändå hela tiden, liksom!
Jag är fortfarande nyfiken för min del. Det finns så mycket att upptäcka här i livet. Därför kan livet just nu te sig instängt, men jag gör mitt bästa att testa nytt inom det "instängda" som mitt projekt med att plantera, vilja ha hönor, baka bröd under vintern. Det är också kreativt, skapande. Även om allt inte är helt rätt för mig alltid! Men kul att testa!
Kreativitet, bekräftelse, skapande kan vara så mycket olika saker. Söker man, testar olika saker, hittar man rätt på nåt sätt, eller lär sig...Man har åtminstone betydligt roligare tills den dagen man åter får tid att skriva tex:)!
Och sedan är man inte alltid den man är i förhållande till tingen eller vad man gör, för det är rätt "dött" det "svarar" inte. Eller, visst gräslöken växer, men svarar inte på min person:). För jag är ganska övertygad om att jag är rätt social i grunden eftersom de sakerna inte räcker för mig. Jag tror inte att jag är så introvert...jobb och familj räcker inte! Det är stora trevliga delar av livet, men inte allt...det finns mera...men detta tror jag att jag ändå delar med många, den känslan?
Låter nåt av detta vettigt:)????
Jag förstår vad du menar.
Hade jag inte haft datorn och mina styrelseuppdrag som innebar en del nattöversovningar under alla år som ensamförälder hade jag gått under av uttråkning. Även semestrarna kunde bli rätt pest. Två veckor utan någon annan vuxenkontakt än hotell- och restaurantpersonal.
Vin på uteservering någon dag när vädret är varmare skulle vara trevligt!
Ja, absolut! Det tycker jag också låter vettigt! För som jag sa så tvivlar jag på att det räcker för den "stora massan" att bara exponera en sida, den till make och barn. (tar det som exempel eftersom det är det vi talar om!) Därav att jag tog motsatsen med den "evige ungkarlen". Lite missvisande tror många att de inte alls vill ha familj och barn. Att de inte har behov av att exponera den sidan.
Bekräftelse av en själv sker på många plan och under småbarnsåldern blir den sociala bekräftelsen mer lidande. Så är man en otålig peronlighet för att man kan längta efter annat än familjen? Jag vet inte, men jag tycker inte så!! :)
Jag håller med Annaa M i hennes inlägg, för datorn betydde väldigt mycket för mig också under mina barns minsta och krävande år. Det blev som en sorts ventil till andra vuxna. Nu är min minsta 5 år och jag har stor personlig frihet. Eller ja, större i alla fall! :) Allting är ju relativt, men från att ha haft en liten personlig sfär, till det jag har nu så tycker jag att jag har stor personlig frihet! Hade förmodligen inte tyckt så innan jag fick ettan...men som sagt allt är ju relativt!! ;-D
Jag tycker ni som bloggar är så otroligt modiga! Jag själv skulle aldrig våga lotsa andra okända genom mina "rum". Jag vet inte varför, men så är det! :-D
håller med alla föregående talare. För mig har andningshålen blivit då jag reser i tjänsten. då köper jag alltid en tjock pocketbok på engelska på Kastrup och sedan ligger jag på hotellrummet och läser och dricker vin och beställer roomservice
datorn är att annat sådant andningshål
men abslout, vuxenkontakter
också och det är ju inte så lätt....jag vet inte om man sugs bort från detta ju fler barn man får. När alla hade ett barn hade man kvar sina vuxenkontakter och sina tjejträffar men sedan fick man två barn, en del tre, och så rann allt ut i sanden.
om jag bodde i huvudstaden skulle jag gärna dricka vin med dig på ngn uteservering
Annaa - absolut! Man måste hitta nåt! Och visst blir det datorn också...måste hitta nåt motsvarande styrelseuppdrag och så hopps vi på bättre vinväder:)! I dag är det SOL!
Ullis - Jag förstod att det var därför du tog upp den eviga ungkarlen. Man har sina myter om sig själv! Vare sig man har barn eller inte. Men när man har barn blir man utmanad i myterna nästan dagligdags...så skönt att två erkänner att datorn blir viktig under småbarnsåren, då kan jag med erkänna det då:). Tänk om internet fanns på 50-talet och vad skulle hemmafruarna (inte) gjort då! Jag ser fram emot då alla är minst 5 år! Verkar vara en brytningspunkt där...Ulllis, skräms inte iväg nu, men har du vägarna förbi Stockholm nån gång så vet att det finns en nyfiken här! Men inget tvång alls. Det är trevligt att du besöker mig så här med:). Vi bloggare är kanske lite kamikaze med:). Fast jag borde inte vara så öppen.
Zofy - absolut att det blir "värre" med den biten med antal barn. TRor speciellt om man får så tätt, för man hinner inte återhämta livet?
Känner mig hemskt rastlös!
Jag skulle också gärna dricka vin med dig på nån uteservering! Du får se till att ha uppdrag häråt:)!!!
Jag skulle också gärna ha ett jobb med resor. Verkar sååå kul!!
Varför tycker du att du inte borde vara så öppen, eller personlig, här eller var som helst? Är det för att du tycker att du slits av det, av att få synpunkter på dina funderingar - eller är det mer en principiell åsikt, att man "borde hålla på sig"? Jag tycker att det är jättebra med personliga människor och har ärligt talat aldrig fattat de där diskussionerna på bloggarna om "privat kontra personlig"... kanske beror det på någon språkförbistring i mig, men jag fattar inte vilken skillnaden skulle vara, eller varför det är viktigt att förhålla sig till! :-)
Annars, rent allmänt, om ditt stämningsläge... så tänker jag så här. Man har sina perioder då man växer, expanderar, vågar flytta på sina egna inre gränser och pröva nya vägar. Då kan man känna sig stark, ja rentav oövervinnerlig, en stund! :-) Men efter en expansiv fas (som kanske kan liknas lite vid ett maniskt tillstånd hos en mano-depressiv), så kräver organismen att få vila. Och det brukar den kunna göra med besked... ;-) Så känslan man hamnar i då, blir frustration över sig själv för att man inte klarar att leva upp till allt det där som man lärde sig om sig själv under den expansiva fasen. Och då brukar i alla fall jag känna det som om jag har grus innanför huden... det kliar, gör lite ont, hela jag känner mig i ofas med det mesta.
För din del så har du ju haft en sådan period. Då du har hittat en massa i dig själv. Så kanske är det inte konstigt att du drabbas av ett litet "bakslag" nu?
Det var sköna ord V-soul! Det är som du säger också, så känner jag. Jag har fattat en hel del och står i stå och är trött, vill pröva mina vingar. Eller du beskev det så bra!
Skönt att det är OK att vara personlig med. Jag kan bli trött på mig själv med då jag avslöjat/ältat mycket. Jag känner för att gå vidare, ömsa skinn som en orm. Allt är ju inte ändrat, men jag har fattat så mycket, mer om mig själv. Jag vill vidare och göra nya erfarenheter.
Jag slits inte av kommentarerna, tvärtom. Jag uppskattar dem. Kanske mer en allmän känsla av att visa för mycket, att det skulle vara fel. För naket och sårbart. Att man borde hålla på sig mao.
...och så det gamla att om jag visar mig är jag rädd för att bli övergiven...även om jag börjar kunna hantera det, men det finns kvar där ändå, men jag börjar "utsätta" mig för riskerna mera. Och jag tror att jag ändå blir gladare av det i längden även om jag åker på törnar. Men IRL vill jag inte berätta om dessa tankar av rädsla...Jag vill bli omtyckt för min egen skull. Funkar det inte med nån i framtiden som jag uppskattar får jag väl gråta störtfloder och känna mig övergiven ett tag och slicka mina sår och sedan ställa mig upp och gå vidare och utsätta mig igen...man måste våga...
Nej, du skrämmer mig inte bort härifrån! :) Jag blir istället glad för att du säger så! Har jag vägarna förbi Sthlm så vore det oerhört kul att ses! Som Zofy skrev; på någon uteservering någonstans och prata om livet! =)
Jag kan förstå din känsla när du känner att du "sagt för mycket". Jag känner själv likadant och jag har inte ens en blogg!! ;-D
Samtidigt vill jag ändå säga att jag håller med
Visionary soul i det hon skriver ovan. (för övrigt mycket bra skrivet!) Kan verka dubbelt kanske, men hos mig finns en liten rädsla om för mycket öppenhet, samtidigt som jag ändå föredrar den. Jag vet, skitknepigt! Fast jag är väldigt svag för personliga människor! Hos mig så väcker de alltid intresse. Jag antar att det är något jag får "träna" på, att våga vara mer öppen själv, utan att ångra mig efteråt!! =)
Vad kul Ullis! Då får du ta dig hit då:). Så tar vi och pratar om livet över vin!
Jag känner precis som du om öppenhet!
Jag har varit borta ett par dagar från bloggen medan vi har installerat bredband, ja, eller åtminstone inte hunnit läsa bloggar. Ville bara säga att jag läst Ditt blogginlägg med intresse och även kloka kommentarer.
Det blir väldigt annorlunda när barnen är stora och utsläppta. Framför allt blir det annorlunda för kvinnor tror jag. Vet åtminstone en undersökning som gjordes bland äldre kvinnor och de fick tala om vilken period i livet som varit deras bästa. I stort sett alla svarade att det var tiden efter barnen flyttat hemifrån och innan krämporna började komma.
Det har eventuellt i generationer varit kvinnors egen tid, den tid då man inte behövt passa upp någon utan har kunnat göra egna val, breda ut sig lite i livet.
Jag hade inte velat vara utan barnen och den tiden, absolut inte. Det var också roligt, jobbigt och fullt av liv. Det gav en dimension av livet som jag tror är svår att få annars. Men jag får samtidigt erkänna att jag njuter i fulla drag av att inte längre ha ett direkt föräldraansvar. Mitt liv nu som 57-åring med vuxna barn ger mig en fantastisk frihet både tidsmässigt och ekonomiskt. Det senare inte minst viktigt. Det fanns en tid då det kändes som om hela min lön gick till barnens kläder och cyklar och idrottsutrustning. Och det gjorde den säkert också. Tänkte inte så mycket på det då, för det var liksom alltid ett knapert räknande hit och dit och ideliga prioriteringar. Att slippa vända på varje öre känns också som en frihet.
Det låter trevligt det där, Inga. Borde kunna vara en behaglig tid för en man också!
Kul att läsa Inga! Jag har förstått det lite på de äldre på mitt jobb att det blir så där med tiden.