Vårt val
Vår Mellanbror tog för första gången upp ämnet donation själv häromdagen. Han sa spontant att "pappa har lite pappafrön och därför fick vi låna pappafrön av någon annan pappa". Vi blev glada, för det är det som är meningen. Att han tagit upp det spontant själv betyder att han fattar nåt, om än inte hela vidden av det. Han är ändå knappt 5 år.
Han är även nyfiken på hur han kom in i magen och hur han kom ut. Så jag passar då på att berätta hans historia, hur han kom in i magen. Att det var en läkare som gav mig pappafröna i en "slang". Lillasyster satt bredvid och lyssande med och jag säger att så kom alla tre in i min mage. Jag kan ibland undra vad han säger på dagis....men jag frågar inte personalen. Jag tänker som att de får fråga mig om de undrar över nåt han säger. Fast jag undrar om de vågar fråga? Nåja, jag vet inte. Det jag vet är att jag på nåt sätt inte känner för att berätta för dagis. Inte för att det är en hemlighet utan, det känns onödigt. Jag kan inte förklara bättre. Mer än att det viktigaste är att de berörda personerna vet, att Mellanbror och hans småsyskon vet än att alla vet. Även om jag kan berätta det för enstaka, visst! En balansering återigen...Man berättar ju inte allt för alla, vad det än är, eller hur?
Vi såg mycket på filmer om vuxna barn som blivit till via spermadonation innan vi fick barnen. Läste om adoption. Lärde oss mycket kring det där. Spermadonation är inte adoption men...vi lärde oss sättet att berätta för barnen via adoptionssidorna. Att tex berätta redan på skötbordet, fast de inte förstod ett ord. Jag minns alldeles särskilt en ung tjej som sa att hon alltid upplevt sina föräldrar som så kärlekslösa, inga kramar eller nånting, att när hon fick reda på om donationen så hade hon önskat att hennes mamma hellre gjort en one-night-stand än nåt så kliniskt som en insemination. För då skulle hon visat att hon kunde älska, att det fanns känslor, att det var fysiskt. Inseminationen i sig var inte fel, utan det förstärkte dotterns känsla av känslokalla föräldrar. Hon undade varför de öht skaffade barn.
Det är nåt vi båda tänker på. Visa kärleken. Kärleken är viktig för alla barn oavsett hur de blev till absolut. Jag vet inte hur jag ska förklara det, jag tänker på den unga tjejen ovan - jag vill inte att de ska tänka att det var kliniskt och känslokallt, utan vi gjorde det av kärlek! Svårt att förklara detta för även om ett barn blev till oplanerat så är det oftast högst älskat och välkommet ändå. Absolut inte mindre oälskat än ett barn som kommit till efter åratals längtan, det handlar inte om det, man kan inte jämföra det så - kanske jag menar att man tänker mer kring det, vill så gärna, att det finns en extra dimension, känslighet från förälderns sida? Det finns en känd frågeställning med deras liv från början. Jag vill aldrig att de ska tvivla på att vi ville ha dem. Vi har verkligen kämpat för att få dem. Det gör inte vår kärlek till dem större än till ett barn som blev till oplanerat - det är bara mer att förklara och bevisa. Kanske. Stå pall för eventuella obehagliga frågor kring detta. Bli eventuellt prövad på grund av detta. För detta är nåt vi vet kan bli en frågeställning för dem. Själva förutsättningen för deras liv. Men det är inte säkert...De ska aldrig behöva tvivla på vår kärlek, jag tror det hjälper dem. Jag hoppas de aldrig kommer att tvivla. Gör vårt bästa.
Av kärlek blev de till och även av egoism. Egoism, för vi ville ha barn. Så gärna att vi valde spermadonation när provrörsbefruktningarna misslyckades gång på gång. Men den egoismen delar vi med alla som skaffat barn oavsett hur. Själva handlingen är egoism. Ingen skaffar barn för att det vore trevligt för den nye personen att bli till utan för att man vill ha. Man kan inte alltid förklara varför, men man vill ha. Det jag tänker på är just att det är svårt för dem att få namn på donatorn eftersom vi gjorde inseminationen i Danmark med anonym donator. Blir det ett problem för dem?
För oss var det viktigt att ha mer än ett barn som tillkommit via donatorinsemination i familjen. Visst, vi önskade oss tre barn i familjen från början men iom att ett kom till via spermadonation så blev det än mer viktigt att ha ett till med samma ursprung - för att de skulle ha varandra i sina eventuella tankar om donationen. Att det skulle finnas nån nära att dela bakgrunden med. Och vi fick två till! Så de blev tre. Jag tror det är bra för dem. Jag hoppas att de blir stöd för varandra i sina tankar oavsett bra eller dåliga. Att det minimerar risken för att de ska känna sig ensamma i de tankarna. Jag hoppas det.
En sak jag kan känna (talar nu bara för mig själv) ibland kring detta är att de dagar jag inte har tålamod, kan jag känna extra krav på mig att ha det just pga att de bad aldrig om att bli till och pga valet vi gjorde känner jag extra krav på att deras barndom ska bli så oproblematisk som möjligt, känner ett extra ansvar. Så därför känns det som ett extra misslyckande att inte orkat vara tålmodig. Samtidigt, tar jag ett steg tillbaka. Inte heller vi är mer än människor. Man kan inte sopa undan allt framför dem. Det vore orätt. Och när jag talar med "vanliga" föräldrar så säger de samma sak, samma dåliga samvete då orken har trytit. Så, när jag ser nyktert på det så tror jag att det är nyttigt för våra barn att vi inte är superföräldrar utan alldeles vanliga som älskar, skäller, är otåliga, ledsna, arga, glada, lyckliga, olyckliga, jobbar lite, för mycket ibland, trötta, vresiga, lugna, tålmodiga, skojiga om vartannat.
Tar jag ytterligare ett steg tillbaka inser jag att det är mitt samvete som talar de gångerna - för jag vet på förhand att en viss sak kan bli problem, att jag gjorde ett val jag vet var rätt för mig men inte nödvändigtvis för dem, och att det är den jag vill döva genom att ha en ängels tålamod. Fast, jag vet att jag aldrig kan ha rent samvete. Det jag kan känna jag gjorde dåligt, kanske var bra, och det bra, dåligt. Det vet bara mina barn hur det är. Det jag kan göra är att ta emot deras eventuella kritik, ilska, sorg, nyfikenhet, glädje, ointresse eller vad det än blir i framtiden. Och stå pall. Ta emot den dagen om det kommer nåt. Inte överge i deras funderingar. Svara. Dialog.
Vi hoppas att de kommer att ha glädje av varandra, inte bara som kompisar, utan att de kommer att kunna prata med varandra om detta med donationen och stötta varandra som större om de behöver det.
//manon
Hej, jag såg din uppmaning till Nina på kanalen och tänkte titta in även jag.
Visst är det en balansgång med att berätta/inte berätta. Vi har valt att vara ganska öppna. En av anledningarna är att min man är steril pga cancer i barndomen och det gjorde att det fanns en hel del som visste att han var steril redan från början. En annan anledning är att jag fick en depression pga barnlösheten som också gjorde att fler fick veta. Sen berättar vi inte för vår frisör trots att hon varje gång vi är där förundras över håret i vår familj :). När vi började försöka med nr 3 så berättade vi på dagis eftersom de två vi hade fick följa med och det var mycket prat om pappafrön. Vi kände att personalen skulle kunna bemöta ev kommentarer på ett vettigt sätt så att barnen inte möttes av förvåning och stammande undanflykter.
Vi har precis fått vårt tredje DI-barn (en flicka den 23/5) och som du tror jag det är en fördel att vara fler så att de kan ventilera sina tankar med varandra när det inte räcker med oss som föräldrar eller när de inte vill prata med oss. Det kommer ju även att komma en tid då vi inte finns mer, då de är i en annan fas i sina liv då de kan stötta varandra. t ex kanske det kommer fler/andra funderingar när de ska bli föräldrar och far/morföräldrar.
Öppenhet mot barnen tror jag är enormt viktigt och att man som förälder har bearbetat sina egna känslor kring att det inte blev som man tänkt från början. Även de faktum att man valt att göra likadant fler gånger tror jag hjälper barnen att se det som något positivt.
Själva tänker vi väldigt sällan på våra barns ursprung men vi vet att det kommer att komma tankar, frågor, funderingar och anklagelser. Hur vi ska svara och möta barnen är svårt att spekulera i men med öppenhet, ärlighet och med all den kärlek vi känner för dem. Min känsla är att det kommer att gå bra, att de komer vara trygga människor med annorlunda bakgrund.
Det ger mycket att läsa andras funderingar kring DI så jag återkommer!
Malin/Molive
För det första stort stort Grattis Malin! Jättekul med ert tredje! Jo, jag tänkte även på dig men jag visste redan att du hittar hit:) och var osäker på hur öppen du ville vara om det på andra sidor:)! Jag hoppades att du skulle läsa och kommentera med.
Jag känner som du, det är inget jag tänker på i dagliga livet, utan mer när nåt "händer" som just att han tar upp det själv. Saker som sker för första gången. Tycker det låter vettigt att tala om det på dagis i ert fall när det är mycket prat om det. Ärligt är jag lite kluven för som sagt, jag vet inte vad han säger! Dagiset är bra och jag är övertygad om att de skulle bemöta honom bra i hans ev utsagor, men, äh, jag vet inte! Vet inte vad som är bäst, som sagt ingen hemlighet men...skulle vi i dag ha det som ni haft det så skulle även jag tala om, skulle gjort som ni! Det är så situationsbundet det där med att tala om för andra.
Jag känner och resonerar precis som du faktiskt. Skönt att höra fler för vi är inte många, eller kanske vi är, men rätt osynliga:)!
I vårt fall visste ingen att han hade få "pappafrön". Troligtvis är orsaken Röda hund i puberteten i vårt fall.
Öppenheten tror jag också på. Därför blev jag så glad över att han faktiskt nu vet, även om han med all säkerhet inte fattar riktigt innebörden av det. Men å andra sidan, barn är smarta och okomplicerade, han kanske fattar allt, men gör inget problem av det - än i alla fall:). Och hoppas att han (och de två andra) fortsätter så!
Vad bra att du berättar om det här! Och jättemodigt, eftersom det är ganska personligt! :-) Jag tycker alltid att det är så intressant att få höra hur det kan vara, fungera, när det är annorlunda än hur jag/vi har det... så, tack för att du berättar!
Och jag håller med dig, självklart, om att det inte är HUR barn blir till som är avgörande för hur älskade de vare sig blir eller känner sig. Kärleken är sin egen kraft, och så handlar det nog mycket om föräldrars både vilja och förmåga att älska... alla har inte lika lätt för det, och det får man också försöka ha förståelse för eftersom det oftast finns skäl till det...
Absolut är det så V-soul!