Umgänge
Har skapat en ny kategori - kulturella skillnader. Läst två artiklar från DN Insidan. Här är de:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=672043
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=674014
(ps jag säger återigen inte vad som är rätt eller fel utan konstaterar skillnaderna, och därmed även avslöjar en del om mig själv förstås, för det jag längtar efter och saknar här är ju nåt jag skulle vilja ha av mera, att lättsamt kunna lära känna andra människor även som vuxen)
Artiklarna tar upp skillnaden i umgänge/liv mellan Sverige och USA respektive Israel.. Tänker då på de äldre centraleuropéer jag träffat och hur klagat på att man i Centraleuropa kan lägga sig i för mycket. Och det är sant. Folk lägger sig i och det kan vara väldigt jobbigt. Samtidigt blir man aldrig/sällan ensam. Min farmor som är utan närmsta släktingar, hon får hjälp utav grannar att handla. De ringer på och hör hur hon har det. Om hon behöver hjälp. Det är den goda sidan av "att lägga sig i".
Tänker på artikeln i USA. Tänker på min längtan efter studentvärlden. Längtan handlar inte om total ansvarslöshet utan om den lättsamma umgängesformen som gavs med studentliv. Att bara kunna dela en pizza. Inte vara så noga.
När blev det så att när man har blivit uppåt 30, har familj, så ska man bjuda på middagar? Städa en massa och göra en god middag. Kan man inte bara bjuda in nån för att som i beskrivs i USA "man har råkat laga för mycket mat"?
Jag undrar hur det blev så att man över 30 år och familj måste boka in allt så minutiöst. Att inte bara flyta med och se vad livet kommer med. Prata med vemsomhelst även efter 30. Inte ha så höga krav på allt runtomkring umgänge, vara mer spontan. För jag tror inte det handlar om att man har familj och jobb, för andra över 30 klarar av det i andra länder. Att bara prata bort tid med nån främling på café, busshållplats (även om man är där med barn), alltså prata med folk runtomkring en. Mycket av det leder ingenstans (om man vill att det ska leda nånstans) men man har roligare under tiden. Och en del fastnar för varandra på vägen.
Det är bland annat därför jag tycker om barn. För de har kvar den spontaniteten. Att kunna umgås med i stort nästan vem som helst. Även om även de har vänner de brinner extra för.
Det var en härlig dag i går. Grannflickan vågade till slut inte sova över. Hon tyckte det var alltför spännande att sova i våningssäng, tittade ut och kommenterade det hon såg. Jag låg på madrass bredvid och försökte få henne att sova. Hon snodde runt och pratade tills hon sa att hon ville hem. Helt OK. Jag tyckte det var roligt. Att allt kunde ske spontant, att barnen bara kunde fråga om det gick bra att sova över utan att bestämma långt i förväg. Och se om det gick eller inte, no strings attached. Det kändes som en frihet. Inte som att jag offrar mig för barnen och deras umgänge. Jag uppmuntrar spontanitet, att ta för sig av livet, testa, kunna ändra planer. Jag kan klaga på mycket att göra men det handlar inte om barnen - utan allt runtomkring som sliter. Sådant här är bara så roligt! Och se hur spontant barnen leker, flyta med vad som händer under dagen....
Detta, med mer icke-spontant umgänge kan ha att göra med det maken säger (om jag nu fattat det rätt) att det är en rest från bondesamhället, folk har haft sina gårdar en bit i från varandra, ingen har kunnat lägga sig i så lätt - vilket förändras med urbaniseringen. Folk kan plötsligt se vad man gör och lägga sig i vilkt kan upplevas som besvärligt. I Centraleuropa så levde/lever bönder och borgare tätt inpå varandra. Där har man en annan vana kring det hela och ingen föreställning om att vara i fred - även detta på gott och ont!
//manon
Jag tror maken i det här fallet har fel. Att man i det gamla bondesamhället, när och var det nu inföll, umgicks mycket mer spontant och kollektivt, hjälpte varandra med tjänster och gentjänster, träffades vid kyrkobesök och högtider. Även under den första delen av urbaniseringen var umgänget mer kollektivt, trångboddheten innebar att en stor del av barnalivet tillbringades utomhus, kvinnorna var i högre grad hemma, bykade tillsammans, odlade där det fanns möjlighet osv.
Varför det sedan fortsätter att skena iväg så att bristen på spontanitet sjunker allt längre ned i åldrarna har jag inget bra svar på.
Bilen och TV:n och högre grad av kvinnligt förvärvsarbete och större bostadsyta är förmodligen de största banbrytarna vad gäller förändrade umgängesvanor.
Det är möjligt! Jag har hittills trott att det beror på nån sorts rädsla att ta ansvar för folk. Att de ska vilja mera än de själva.
Tänker alltid när jag här om sådant på italienskan med svensk man. När hon flyttade till ett ställe knackade hon på hos alla i sin trappuppgång för att presentera sig. Henens svenske man bara skrattade. Och hon berättade att efter det undvek henens grannar henne. Hon trode det var av rädsla för att hon skulle dra in dem i sin lägenhet för evighetslånga kafferep varje dag...
Dte är som om många här tror att man kräver så mycket av en vänskap liksom, att inte tycka det ytliga är nåt värt...
Det är liksom inte så att alla småpratar på tunnelbana/buss i Budapest heller - men man möts av en annan nyfikenhet och vänlighet och har lättare att bjuda hem folk utan att det ska vara så mycket med det. Det är lättare att vara spontan - men nackdelen är att folk lägger sig i för mycket! Men det är en trygghet med.
Jag kan tänka mig att det där med att inte "behöva" folk också beror på att man här litar mer på at staten tar hand om en än de närmaste?
jag vet inte! Men jag tror inte att det handlar om att man plötsligt får fullt upp med familj och jobb - det är en attityd i mångt och mycket!
Men Manon, myten om den sociala välfärdsstaten som tar hand om alla borde väl ändå de allra flesta ha genomskådat för länge sedan, det finns väl ingen stat att lita på som tar hand om i Sverige? Åldringsvården har aldrig varit statlig så vitt jag vet, utan kommunal, och alla som haft någon närstående sjuk eller äldre vet ju hur svårt det är att komma in på äldreboende eller sjukhem. Hela det svenska vårdsystemet bygger på anhörigvård, både äldrevård och inte minst den omhuldade hemsjukvården, landstinget har samma krav som kommunen på att anhöriga tar huvudansvaret, det har jag inte minst personlig erfarenhet från Mannens sjukdom. Själv var jag tvungen att tacka nej till en operation för att det inte fanns någon som helst hjälp att få med barnen efteråt för en ensamstående förälder. Hemtjänst kunde jag få för egen del men ingen hjälp med barnen, "det får ditt eget privata sociala nätverk sköta".
Jag har många ungefär jämnåriga vänner och bekanta som går på knäna i ansvar för gamla föräldrar som inte klarar sig själva utan "ska tas om hand av sitt privata nätverk" och anses för friska för äldreboende. Med ny regim i Stockholms kommun har det inte blivit bättre, bara i delen av vår gemensamma stadsdel där jag bor har äldrevården sedan regeringsskiftet skurits ned med 20 miljoner kronor!
Oj, det blev en lång drapa, men jag har funderat mycket över hur den där myten lever vidare, hur många det är som förklarar andras beteende, sällan sitt eget, med att de är vana vid att "tas om hand av staten".
Jag tror inte det är välfärdsstaten som skapat distansen mellan människor, utan själva välfärden i sig. Mina föräldrar är uppvuxna under och levde en större del av sitt vuxenliv under knappa förhållanden. De hade alltid bott trångt. En symbol för klassresan som deras barn helst skulle göra blev "att kunna stänga sin egen dörr om sig". Dvs man skulle bygga sitt eget hus och kunna stänga om sig och alla sina prylar. Jag vet inte hur många gånger under min uppväxt jag hörde min mor och hennes vänner upprepa den frasen, den bidrog starkt till att jag aldrig velat ha eget hus.
Man såg bara det dåliga i det man lämnade bakom sig, glömde bort sånt som gemenskap.
Jag tycker mig rätt tydligt se samma utveckling på det nyrika Irland nu. Rikedomen har fört människor längre från varandra, det är inte lika öppet och vänligt, det har blivit viktigare att rent bokstavligt stänga sin dörr omkring sig. Och eftersom man fått smak på pengar jobbar man mer och mer och mer...
Jag fattar! Det jag menar att lita till staten är sådant som tex föräldraförsäkringen, att man inte är beroende av familjen för försörjning och trygghet då man får barn utan klarar sig själv liksom - att jämföra med hur det är i Grekland/Spanien tex! DET menar jag!
Annars håller jag med dig, man får lite stöd.
Och din förklaring låter hemskt trolig om att det är välfärden i sig som distanserar folk.
Fast USA då? Vänligheten och det ytliga finns ju där ändå? Även bland de mer resurstarka? Att man talar lättare med varandra?? Jag vet inte mycket om USA men jag har inget emot den sortens ytlighet - att kunna prata bort en timme eller två med främmande och att det kanske leder till mera...? Eller inte och man är nöjd ändå! Att allt inte måste vara så "äkta" och djupt liksom...kravlöst...?
Fast det haltar igen lite...det finsn säkert fler än en förklaring....
Jag menar, Italien räknas inte som direkt fattigt, men ändå är man mer öppen mot folk än här? Man är inte lika "rädd" för sina grannar? Frankrike?
Är det "ytligheten" i sig man ogillar? Att man har en bild av genuitet? Nåt är det!
Jag upptäckte en lustig sak med alla de framförallt amerikanska men även ny zealändska unga vi träffade på resan. Många var så lättsamma och pratade på i välkänd stil, berättade om sig själva - men de FRÅGADE ingenting! Inget ut över de vanliga replikerna where are you from where have you been where are you going. Ingenting! Det var något nytt för mig. Var det för att jag var äldre och ointressant eller var det ett tecken på ännu större ytlighet och självupptagenhet, att det viktiga bara är att låta sin egen mun gå?! I så fall är det inte så kul som jag en gång tyckte med det där ytliga pladdret...
Ja men DET är trist!! Så ska det inte vara.
En ny artikel i DN (Insidan) i dag. Belgien och artigheten denan gång...
Annaa - utan att invända mot det andra du skriver undrar jag om inte din bild av det svenska bondesamhället är litet romantiserad i sin tur. Det brukar i alla fall min far anse om beskrivningar som din - spontant och kollektivt, hjälpa varandra o dyl. I den mellannorrländska by där han växte upp var det snarare så att hade man något problem, så skulle man för allt i världen inte visa det för grannarna - "de ska inte få gotta sig åt det också".
Sen kan man invända att 30-40-talet kanske inte är representativt för det "ursprungliga" bondesamhället (när nu det inföll, som sagt). Men å andra sidan rörde det sig om småbönder under ytterst knappa omständigheter, så det var knappast välfärden som hade skapat avståndet mellan dem.