Olika sidor som samsas
Det var verkligen svenskhetens högborg! Och jag kastade mig i med liv och lust och sjöng med och allt. Det var faktiskt riktigt kul att göra nåt sådant och jag kände mig verkligen hemma. Jag har valt att bo här, jag flyttade till Stockholm av fri vilja. jag sökte mig hit. Jag kände mig faktiskt som en av alla andra och det var en bra känsla! Att höra till. Hur kameleont man än är vill man höra till...jag vill det i alla fall.
*****************
Så råkade jag se delar av en film som handlade om en rysk musikermamma som ingick skengifte med en musikerkollega och hoppade av till väst och lämnade sin son hos mannen. Kring 1970 utspelades detta. Och jag kände mig "hemma" när jag såg det där. Jag var ett sådant barn som 5-åringen i filmen. Jag kunde identifiera mig med pojken. Jag blev barnet Manon. Att även detta är en del av mig, men nåt som inte syns i vardagliga livet. Det är få som frågar. Mindes händelser och känslor. Den där filmen gick rätt in i mig. Det var skönt med att se, att det hände andra även om det var film. Att det har varit vardag att bli övergiven. Att jag inte är udda. Att den tiden verkligen fanns för det känns verkligen som overkligt och som en dröm. Det finns ju inte kvar. Och då borde det inte spela nån roll. Allt är bra nu.
Stockholm har den familj jag har skapat. Förut, när vi flyttat hit skrämde tanken mig att vi ska bo här på obestämd tid i massor med år för barnens skull. Det gör det inte längre. Nu vill jag odla rötterna här. Barnen gör det automatiskt och även jag vill känna mig mer hemma. Jag vill vara nära dem som är nära mig här. Bygga upp rötter. För rötter handlar inte om platser - det handlar om personer man älskar och/eller tycker om och upplevelser. Både familj och/eller utanför familjen. Det finns många jag tycker om här och gärna skulle knyta närmare kring mig om de också vill. Ibland måste man våga fråga också. Hoppa på tåg som bjuds. Vinna, förlora. Testa. Det vet jag, flyttat så ofta jag gjort...Kanske människorna stannar kvar denna gång...kanske jag äntligen får tillhöra...eller våga tillhöra...
Fönstret är öppet och jag hör regnet och känner mig alldeles vanlig. För alla har sina kors att bära. Och det känns bra. Regn och natt och mörker - helt underbart! Det känns hemtrevligt. Finns inget bättre att lyssna på än regnsmatter.
//manon
Ja, det är så riktigt så, känner jag när jag läser detta. Våga tillhöra. Det är ett beslut man fattar själv och inget som ges till en. Jag "tillhörde inte" tidigare, på den ort jag kommer ifrån.
Jag skulle inte vilja säga att jag inte trivdes på den ort jag föddes, för jag kände inte till så mycket annat. Att jag kan känna motvilja och knottror på huden av blotta tanken, beror på att jag kände starkt utanförskap TROTS att jag var född där. Jag saknade inte vänner eller familj, men utanförskapet berodde mer på ortens geografiska läge i Sverige än vad det berodde på annat. Jag kände mig instängd. Dessa känslor tror jag att jag ärvde från mina föräldrar, för DE kände alltid sig "fängslade". Mamma hade flyttat 120 mil för min pappas skull och staden blev hennes fängelse. Pappa hade också flyttat, men han upplevde en ofrihet. Friheten fannas bara på den ort han var född. Friheten bestod i att han kunde gå var han ville och röra sig precis som han ville i skog och mark. Det kunde han inte i denna större stad jag föddes i.
Absolut! Det är oftast man själv som bestämmer om man vill tillhöra eller inte. Sällam någpn/några andra inte vill att man ska tillhöra. Ibalnd tror jag man ärver rastlöshet eller främlingskap - som i ditt fall? Vad gär att man känner sig hemma? Kanske att många andra också trivs runtomkring en? Jag vet inte...Ibland kand et bli helfel och man känner sig instängd...är det en lite stad kan man inte byta miljö lika lät som i en större...