Komma vidare

Återigen är detta utlämnande och jag är än mer rädd för att de som läser och vet vem jag är blir rädda för mig. Jag vill inte ha mitt inre mörker och känslor av värdelöshet, att känna sig så oälskbar och fel. Jag kämpar på. Hur talar man om detta, framförallt hur kommer man vidare utan att folk överger en för att man säger detta?

Jag vill inte ringa någon och vara jobbig. Jag undrar om jag ska prata med kurator. Jag har kommit till insikter under våren men nu, jag kommer inte vidare. Jag är samma trista värdelösa människa inkapabel till att ge kärlek och få andra att känna sig älskade. Egocentrisk. Jag känner mig otroligt tom och värdelös. Jag vet inte hur jag slungades in i denna känsla. Jag klarar inte av att vara vuxen. Sårar folk. Tanklös och dum.

Förmodligen är jag bara barnslig och bortskämd och borde skärpa till mig. Tänka mindre på mig själv. Kasta mig in i man, barn, jobb och inte tänka. Antagligen borde jag bara bosätta mig långt från alla.

Jag måste vara skitjobbig att leva med med det bekräftelsebehovet jag har med den ynka självkänslan jag har. Jag försöker skrapa till mig självkänsla men den försvinner lätt. Hur ska jag kunna lära barnen självkänsla och att tycka om sig själva när inte ens jag kan? Stackars barn med sådan mamma. Jag tål ingenting.

Jag borde inte heller skriva på denna blogg. Vad hjälper den? Navelskådande och exhibitionistisk. Sluta gnälla börja leva, glömma, inte känna. Jag hoppas ingen blir arg eller sårad eller less av att läsa detta. Jag vill inte vara en tom ynklig patetisk typ. Jag sluter mig. Bättre att ingen känner mig. Då vet ingen heller. Ingen som kan genomskåda vilken bluff jag är. Jag flyr.

Jag vill förändra mig men jag lyckas inte. Inte på egen hand i alla fall. Jag lyckas verkligen inte. Jag bättrar mig inte. Jag vet inte vad jag ska göra hur jag ska be om hjälp, om jag ens ska det. Jag vet i teorin hur bete mig, men i praktiken låser det sig. Jag blir sluten, säger inget, har inga tankar alls. helt tom. Förlamad. Bäst att inte skriva om det för då kanske jag cementerar detta istället att förändra. Men hittills har jag alla fall inte förändrat nåt. Vilket bara jag förlorar på. Jag klarar inte av nära relationer. Kanske inte ens icke-nära...Jag känner mig på botten. Komemr jag nånsin  vara värd nåt?



Kommentarer
Postat av: Mams

Hej!
Jag vet att du och jag inte alltid är av samma åsikter och när vi sist "drabbades samman" så avslutade du med att skriva något i form att du aldrig mer skulle kommentera det jag skrivit... Hur som, så känner jag att jag vill skriva en kommentar i din blogg, nu när jag ramlade in här.
Jag är ju själv kurator och inte för att vara elak (nu kanske det låter hemskt i andras öron, som inte har följt dig inne på Kanalen osv.), men jag har alltid tyckt att du skulle behöva prata med någon. Detta med tanke på allt du har skrivit om och beskrivit om dig och dina tankar (förflutna osv) Man tycker oftast att det är någon slags nederlag att gå till en kurator/psykolog, men jag tror att alla skulle behöva gå någon gång i sitt liv och reda ut saker och ting. Få verktyg för att kunna gå vidare i livet, se andra sidor av olika situationer, bli tillfreds med sig själv och sitt förflutna. Du kan inte ändra det som varit, bara det som finns här och nu och framför dig. Dessutom kan det vara skönt att prata med någon som INTE känner dig.
Jag vill dig väl, tro inget annat. Det kommer att bli bra ska du se.
Ta hand om dig!
Kram Mams

Postat av: Ullis

Vad tror du skulle skrämma dina bloggvänner härifrån? Nu ska du inte skriva ut det här, men ställ dig frågan. Du har säkert börjat få kläm på oss som kommenterar dig ofta och du vet innerst inne att vi inte skräms bort.
Manon, nu kan jag säga direkt att det har hänt något. Så här skulle du inte skriva om det inte hade hänt en specifik sak. Jag förstår din ovilja att skriva ut det här (och det ska du inte heller!!)men din text idag står i direkt koppling till en yttre händelse. Något som får dina känslor från det sårade barnet att ta över.
För att du ska komma vidare måste du få tyst på dig själv. Få tyst på det sätt du talar till dig själv. Ingenting av det du sagt till dig själv stämmer. Den Manon jag känner vet det.

2007-07-17 @ 09:50:03
Postat av: Manon

Jag vet inte om kurator hjälper. Var ju hos en då twinsen var bebbar för jag orkade bara inte med tre så små barn på 20 månader och visst, en del förståelse fick jag som att hon menade att min ork sedan länge var så slut att till synes normala påfrestningar var nu för stora för mig av den orsaken. Men verktyg? Man kan inte gömma sig bakom dylikt hela tiden. Man kan förstå, men det blir ju jobbigt för alla om det blir en ursäkt. Så jag vet inte hur mycket sådant hjälper. Så sitter man där och har inget att säga. Hon sa med att om jag kände att allt var bra, då kände jag inte det andra, det komemr fram vid press opch påfrestningar, som inte behöver vara så stora egentligen längre...Men hur man hanterar det - nää. Älta kan man inte göra hela tiden. Och ursäkta sig.
Ullis - Jag vet inte, men det är så skört och bräckligt. Så kapslar jag in det negativa, glömmer och går vidare. Men det finns kvar? Sneglar lite på utskällda dr Phil. Jag tror man ibland är mer hjälpt av att ändra sitt tänkesätt än att älta det förflutna. Det spelar ju liksom egentligen ingen roll. Det är framtiden som är viktig. Men det är svårt. MAn ska inte alltid älta saker.

2007-07-17 @ 10:26:34
Postat av: Carina m3

Om jag ska vara totalt egocentrisk så tyckker jag att det känns ganska skönt att läsa detta ditt inlägg. För även om jag inte har något särskilt bagage att tala om så skulle jag ha kunnat skriva precis det du skriver om frustrationen i att känna sig distanserad och svårigheten i att lämna ut sig. Så som man TYCKER DET VERKAR som att andra gör utan problem. Ditt inlägg får mig att tänka att om fler känner liknande som jag, en halvtrött 36-åring småbarnsmamma med svenssonuppväxt, så kanske det inte är så himla ovanliga känslor? Bara det att man inte pratar om sådant över en kopp kaffe utan var och en bär sin otillräcklighet inom sig?
Sedan tror jag att den där lite nyfrälsta känslan av insikt och möjlighet till förändring är flyktig. Den nöts ner av vardagen och blir svår att komma ihåg. Men det betyder ju inte att insikten är försvunnen, bara känslan av den. Man kan fortfarande jobba på det som behövs.
Urk vad svamligt och till ingen nytta det här blev. Hoppas sommaren blir snäll mot dig så vi får läsa några härliga gröna vågen-inlägg om höns inomhus eller hur det nu var, precis som efter förra semstern ;^)

2007-07-17 @ 10:55:01
Postat av: Hannele

Du är nog helt normal ;)
Kram.

2007-07-17 @ 11:23:23
URL: http://hannelesparadis.blogspot.com/
Postat av: Ullis

Ja, jag tycker du ska snegla mer på Dr Phil. Att fokusera det förflutna är inte alltid funtionellt. Kan vara bra ibland ja, men att ändra sitt tankesätt är mer konstruktivt. Nu bejublar jag inte mig själv på något sätt och det jag skrev (om att du skulle tysta dig själv gentemot dig själv) utan jag vill bara säga att man måste få kunna känna sig trött och slutskörd. Bräcklig och svag. Såsom du känt dig en tid.
Det förflutna är inte viktigt och det tjänar inte mycket att älta det heller, men framtiden är inte heller viktigt, det är nuet som är viktigt. Nuet är det du upplever då du INTE tänker. Det som bara ÄR och får vara.
Dr phil har skrivt en del bra böcker ( och en del mindre bra)tänker speciellt på "angelägenheter" och "livsstrategier". Du är en skärpt kvinna, låna dem på biblioteket och bli upplyft av lite av hans styrka. På så vis så stärker du gradvis det som du upplever som bräckligt och skört.

2007-07-17 @ 11:59:59
Postat av: Inga M

En del människor är mer sköra och bräckliga och jag upplever att Du är en av dem. Skörheten tror jag hos en del människor är medfödd. Har träffat små barn som vuxit upp under goda förhållanden som ändå varit väldigt känsliga.
Hos en del människor så beror det känsliga / sköra på en svår uppväxt, en uppväxt som ger en "hud" full med ömmande ärr. När något snuddar vid ett ärr så gör det genast ont och allt rutschar ner i ett svart hål. Livet kan blir en berg o dalbana där ångest och självförakt alltid ligger på lur.
Rent krasst sett så finns det två strategier för att hantera detta. Den ena är att göra "ärren" lite mindre onda genom att gå tillbaka i sitt liv, återuppleva uppväxtens elände, släppa fram ilskan och sorgen i lagoma överlevnadsbara portioner med hjälp av ett duktigt proffs. När trollen kommer fram i ljuset så spricker de och oskadliggörs.
Den andra strategin är dr Phils linje, att hitta strategier för att kryssa mellan ärren så att man inte behöver hamna i eländet. Alltså aktivt utnyttja det handlingsutrymme som livet erbjuder men som det ibland kan vara svårt att upptäcka på egen hand.
Båda strategierna kan säkert vara bra, men jag tror att man inte ska ha ambitionen att koncentrera sig på bägge samtidigt utan välja en i taget.
Om det förflutna är en svår belastning så kan det säkert vara klokt att bearbeta det koncentrerat under en period och släppa fram gamla ledsnader och ilskor som ligger o pyr som en vukan under ytan. Det kan stjäla alldeles för mycket vardaglig livsenergi att ständigt hålla dem på plats. Om det är mycket så behövs nog ett bra proffs, en välutbildad terapeut, inte bara en kurator. Men ett sådant projekt tar sin tid och det kan vara svårt att genomföra samtidigt som livssituationen i övrigt är krävande. Man måste nog vara beredd på att det tar en hel del tid att känslomässigt bearbeta svåra upplevelser i barndomen. Och det kan behövas god hjälp att kunna stänga till om det som för tillfället inte finns tid och ork att ta fram i ljuset. Att systematiskt ta en fram bit i taget, göra färdigt den och försonas.
Jag kan inte ge några goda råd. Det är nog bara Du som kan avgöra hur Du ska gå vidare. Men det kan vara klokt att hitta en professionell person (typ kurator) eller någon klok privatperson som Du har förtroende för, och resonera igenom vilket som ska bli Ditt sätt att just nu hantera det som är svårt; bearbeta på djupet eller försöka leva i nuet och kryssa mellan det onda.
Och kanske är det inte i en downperiod som man kan göra kloka val utan när det värsta är över.
Nu låter jag väldigt kyligt analyserande. Men Du har min medkänsla. Du är en viktig och värdefull person. Ditt liv viktigt för Dig själv och för Dina närmaste. Det finns inget som säger att en förälder måste vara perfekt och alltid glad / välbalanserad för att vara en bra förälder. Viktigast är att barn får leva med vuxna som verkligen älskar dem och som finns där för dem, ett tryggt nätverk.
För oss som läser Din blogg så är Du en viktig person som delar med Dig av Dina livserfarenheter. De kommer oss alla till del och gör oss klokare.
Allt gott önskar jag
Dig nu när det känns svårt!

2007-07-18 @ 09:37:43
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Visionary soul

Oj oj, gumman... nu är det tungt, det hörs det. Dina inre röster är verkligen inte snälla med dig... och inte alls rättvisa, det är alldeles uppenbart för var och en som läser det du skrivit.
Jag tycker att du tänker, och SÄGER (inte minst viktigt!), helt rätt... när du berättar att du har kört fast, att du har testat nya strategier som fungerat bra en stund, och som du sedan inte vet hur du ska utveckla vidare... Rent generellt har jag numera förkastat idéerna om psykoanalyserande, helt enkelt för att det oftast bara blir ett evigt ältande där man bara tuggar om samma gamla mat igen och igen och igen och igen... år efter år, och helt plötsligt är livet slut och man har inte fått ett bra liv under tiden som man ältat.
Däremot har jag kvar tron på att det är nyttigt att titta tillbaka och se vad man faktiskt lärde sig av de saker man upplevde som barn. Inte ATT man fick en massa sår, utan HUR de såren envisas med att tala till en idag, som vuxen... för det ger en chansen att "byta språk", som Eva Dahlgren sjunger. Och i ett sådant arbete med sig själv rekommenderar jag varmt boken "Angelägenheter", som Ullis nämner, av Dr Phil. Skaffa boken, ta dig själv på allvar och gå igenom varenda en av övningarna i boken. Grundligt. Skriv ner alla svar, hoppa inte över något. Jag gjorde det för tre år sedan, under sommaren då det fanns tid och jag krisade som tusan efter att det tagit slut med exet... det var väldigt nyttigt. Jag fick upptäcka att en massa saker som jag tagit för givet att människor i mitt liv menat (illa), kanske faktiskt hade helt andra orsaker... allt som andra gör, handlar inte om MIG. Och det är rätt skönt att upptäcka! :-) Det ger en lite utrymme att få vara bara människa...
Om det inte passar för just dig att jobba ensam med en bok, tycker jag att du ska kontakta företagshälsan där du jobbar och be om samtalsstöd med en psykolog. Finns inte det, så hör dig för i din omgivning om det finns någon psykolog som många rekommenderar, och betala dyra pengar för att gå dit. Det är det värt. Det är så oerhört friskt och normalt att prata med en människa som är duktig på att hjälpa andra framåt i deras tänkande...
Det är kanonjobbigt att sitta fast i sina egna tankemönster... sådana som är elaka mot en helt utan anledning. Och det finns ingen anledning att stanna kvar där... du vill ju framåt, eller hur, du vill bli kvitt känslorna som skapades när du var en annan person än den du är idag, och som alltså inte alls är relevanta längre... Testa Dr Phil. Hoppa över allt hans ordbajs, och använd metoderna. Det funkar.
Lycka till, och kram! :-)

2007-07-18 @ 13:43:36
URL: http://visionarysoul.blogspot.com
Postat av: Manon

Tack alla ni. Ullis, Carina, V-soul, Mams, Inga M.
Jag är mer inne på linjden att ha ältat färdigt, jag vet vad som är fel det jag behöver är att kryssa förbi allt. Jag tror på att även om man haft trauman så kan man komma förbi dem och leva vidare. Jag vet inte om jag är skör från början eller inte, men jag har under uppväxten inte haft chanesn till att knyta an till nån vuxen och känna mig trygg och urforska. Bara med en, med min farmor, och det fick jag lämna. Jag litar inte på folk. Det grundlades tidigt i barndomen. Jag tror att jag är helt ensam om allt. jag tror på det kuratorn sa att eftersom jag tagit hand om mig själv sedan jag var mycket liten så är mina krafter för normala vardagsnötningar ganska slut MEN jag tror inte man behöver just KRAFTER utan VERKTYG.
Jag ska läsa angelägenheter av dr Phil för jag tror han i grunden har rätt, och V-soul, att till slut kan man ha ältat tills livet runnit bort i ältande, ibland måste man helt enkelt ha verktyg när man ältat färdigt, liksom...Tänker på Carina som känenr igen sig trots en bra barndom - jag menar, bara det är bevis på att det inte bara handlar om barndom eller upplevelser...orkar inte förklara bättre, jag menar kanske att man inte kan ha det som ursäkt jämt.
Jag tar till mig allt ni säger för jag vill ju ändra.

2007-07-18 @ 18:31:08
Postat av: Ullis

Du missförstod: utan kraft orkar du inte ändra på något oavsett hur många bra verktyg du har. Kraften är grunden. Dina egna ord om dig själv lakar ur dig. De gör dig svagare än vad du egentligen är. Du som person är enastående och kraftfull, men orden till nackdel får dig att framstå ur fel ljus och mycket svagare än du är i verkligheten.
Jag vet jättebra om alla verktyg som hjälper efter mer än 20 år inom psykiatrin, men ibland orkar jag inte med det. Hos mig kan kraften saknas ibland beroende på vad som hänt.
Ibland så verkar du bara behöva en identifikation med någon annan för att se att ALLA lever i sin egen stinkpöl oavsett hur förträfflig barndom man än har haft
Vad jag menade var att ingenting utesluter det andra. Bunta ihop allas svar och soppan är utmärkt. :) Vardera ingrediens i detalj kanske är "så där", men som helhet som är allt funktionellt. Som helhet en stor styrketår för själen. =)

2007-07-19 @ 11:21:46
Postat av: Manon

Tack Uillis jag förstår! Nu när jag har en stund ska jag nu beställa boken via nätet. Börjar med "Angelägenheter" så får vi se.
Jag kokar min soppa:))! Varje svar hjälper och får en att tänka i andra riktningar än de vanda.

2007-07-24 @ 11:33:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback