En film jag såg

Jag lyckades se delar av ett program om adopterade och hur de upplever sin situation medan barnen lekte i går. Det var en flicka de följde.

Jag kände igen mig i henne. Hon träffade nunnorna hon hade blivit inlämnad hos och där sa hon att hon inte visste vad hon skulle göra då hon kunde känna sig så väldigt ledsen stundtals när hon hade en underbar man, barn och hem, när allt var bra. Så väl jag kände igen det där! Nunnorna sa att hon borde fokusera mer utåt mot andra i stället för inåt mot sig själv. Den vuxne adopterade var inte helt med på det konceptet. Jag tror även hon förstod varför nunnorna sa så och även jag. Att fundera och tillåta sig ha dessa känslorna - det har med välstånd att göra med - man har tid att fokusera på det dåliga och låta det påverka sig? Som nunnorna sa, hon hörde till de lyckliga som överlevde och tom fick ett hemskt bra liv, hon borde fokusera på glädjen och lyckan i sitt liv. Men där är det fattigare och inte lika enkelt liv som här.

Likadant i Ungern - folk kämpar på och har helt andra krav på ett fullgott liv än man har här. Det vet jag med. Jag är också en av de lyckliga som inte skulle klarat mig så bra i mitt hemland pga politiken. Jag hade 24 timmar på mig att lämna landet då tillståndet kom. Varför kan man ändå inte låta bli att känna sig stundtals olycklig - som den adopterade i dokumentären? Hon sa även att hon har två personer inom sig - flickan som övergavs och bodde på barnhem och den unga danska kvinnan med gott liv inkl familj och hon ville få dessa två att mötas. Precis så känner jag med. Flickan som övergavs flertal gånger och som i dag har ett fullgott liv...att föra i hop dessa två.

Psykologer uttalade sig om separationer i dokumentären. Att det är annat med egenfödda barn och adopterade som i regel redan har två separationer bakom sig då de kommer till sina adoptivföräldrar. Att dessa barn redan har en föreställning om relationer och att de överges då de kommer till adoptivföräldrarna vilket adoptivföräldrana måste överbrygga. Jag hade fler än två separationer till mig då jag först kom till min mamma och sedan 2 år senare till min pappa. Det påverkar alltså mycket ens föreställningar om relationer enligt psykologerna.

Många tankar väcktes och för mig innebar filmen hög igenkänningsfaktor trots att jag inte är adopterad - uatn kom till mina biologiska föräldrar då jag var 7,5 år. Min far såg jag för första gången som jag minns då jag var 8,5 (de bråkade om vårdnaden). Kom till min far och styvmor då jag var 9,5.

Tänk att dessa första år verkar kunna påverka så mycket...på lunchen i dag ska jag ut och leta sushi och dr Phils bok. För jag tror på nåt sätt att nunnorna är nåt på spåren...mota bort sorgen...som tynger trots att man har det bra och inte vill vara tyngd!

//manon

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback