Rumpan bak?
Men, där vi bor, i ett område med om inte alltigenom välbärgade föräldrar alltid, men väl välutbildade, så tycker jag mig märka här och var vid närmare kontakt att det verkar finnas nåt koncept. Och därigenom att inte ta dagen som det kommer.
Nu har jag svårt att förklara det men jag kände mig smått bortgjord i dag då jag ringde och frågade om en kompis till mellansonen kunde leka hemma hos oss. Istället för att kort säga "jag vet inte om han vågar än men vi kan pröva om han vill" blev det ett längre samtal om barnuppfostran och att de var så små egentligen och inte behövde kompisar på fritiden än etc etc. Hörde mig själv ursäkta mig med att säga att "det var bara för att det är lov och vi är hemma, annars skulle jag aldrig kommit på tanken". Kom även in på ämnet kalas och råkade nämna att jag tänker ha ett för min mellanson och då kom vi in på att de är alldeles för små än för kalas och att de bara kommer att leka planlöst med bjudarens leksaker och att när de är så här små (5-årsåldern) så måste man hitta på lekar åt dem för att de ska leka och inte bara irra omkring planlöst. Alltså, jag har haft både 4 och 5 årskalas och även varit på dylika och upplever inte detta planlöst irrande som ett problem. Visst, de leker inte alla med alla, men de har KUL! Utan färdiga lekar. Det enda arrangerade är fiskdamm eller skattjakt. Resten sköter de själva, Kan se planlöst ut för en vuxen, men de HAR kul! Det märks!
Jag blev ställd. Minns nu diskussionerna mellan föräldrana från inskolningen. Idel välutbildade med fädiga koncept för att spetsa till det.
Jag känner så här. Vi har 4 barn vara tre i väldigt nära ålder. Min mellanson, även om han inte alltid uttrycker det, så tycker han om att leka med andra än sina syskon. Jag tycker det är kul att han gör det, jag märker att han får nåt utav det. Jag uppmuntrar det. Jag har själv föreslagit att nån ska komma över då de tre små varit lite väl bångstyriga och leker lekar som lätt går överstyr. Då är det rätt bra att nån utifrån leker här eller nån av dem leker borta, det är ett av många sätt, och ett trevligare sätt, att bryta en spiral. Nej, han efterfrågar inte andra kompisar så mycket för han leker så bra med sina syskon MEN han tycker om då nån knackar på eller han får gå över och fråga om han får leka. Det ger honom nåt. Slutanalyserat. Han tycker det är kul och inte mer med det, oavsett ålder eller hur de leker. Allt kan inte en vuxen förstå vad de får utav varandra.
Jag funderar inte så mycket över det där som jag pratade om i dag. Att be om ursäkt för att man tänkte att två barn kanske kunde ha lite kul med varandra några timmar då det ändå är lov kändes lite konstigt.
Jag tror inte det är bra att tänka för mycket heller. Visst alla är oroliga över saker men, jag lovar, så mycket tänker jag inte på det. Jag tänkte bara på lite extra skoj under lovet med nån dagisfrände. Inget mera. Några timmar. Går det så går det. funkar det inte så funkar det inte, Och då menar jag både att få till det och hur de leker. Jag tor inte man ska peta och tänka för mycket på det. Jag tänkte bara att de kanske skulle tycka det var kul!
Jag är själv sk välutbildad på papperet (vad det nu är och ska betyda) men detta känner jag mig inte hemma i. Det känns mera som barn som projekt. Jag vet att det är välmening bakom det och kärlek och vilja att förstå och bekräfta sina barn, jag inser det, även om jag inte till fullo förstår varför det blev så mycket diskussion kring detta enkla. Hur det kom sig att jag i stort sett bad om ursäkt för att jag öht kom på iden. Osäkra fega jag känner bara att jag vill dra mig undan. Inte göra fel igen. Jag vet inombords att det inte finns några problem beträffande mellansonen, han trivs på dagis, leker med barn där och hemma har han fullt upp med sina syskon, han kommer att ha egna kompisar han går till så småningom självständigt och tvärtom (det önskar jag honom av hela mitt hjärta som alla andra föräldrar) men detta kändes - jag vet inte hur jag ska förklara....bortgjort? För jag tänkte bara helt oreflkterat på att de borde tycka det är skoj! ungefär som att få glassen man velat ha på söndagspromenaden, eller fredagsmys på en tisdag. Ja eller nej. Funkar eller funkar inte, Trial and error. Jag trodde inte att det fanns så många psykologiska aspekter att ta hänsyn till.
Men hon är trevlig och sa inte nej, Jag förstår bara inte allting. Samtalet kändes för djuplodande för mig.
//manon
Bra att du tog kontakt! Man ångrar inte det man gjort utan oftast det man aldrig gjorde... Jag håller med dig om att nog behöver 5 åringar kompisar utifrån. Men hon kanske tycker att det räcker med kompistid på dagis och att deras barn behöver lugn och ro eller så kan det vara att hon är lat och inte orkar engagera sig.
Sedan angående föräldraskap, vi är ju alla föräldrar "första gången" nån gång och har inte erfarenhet, så att dina barn ska känna sig älskade är väl en jättebra "käpphäst".
Och angående kalas så tycker jag inte att 4-5 åringar behöver uppstyrda lekar, de leker ändå...
Ha en bra dag
Ulrica
Ja, jag vet. Jag är inte sur eller irriterad på henne. Hon menar väl, det märks, hon är trevlig, och jag har absolut saker jag gör som andra kan undra över:).
Jag tycker bara det är lite signifikativt för området att vara åt det ambitiösa hållet så så att man krånglar till det:). MEN - det finns en hel del andra som inte är det på det sättet också:). Och lustigt nog (eller inte) blir det ju de som barnen leker med mest:).
Men överlag, är det ambitiöst.
Tycker det verkar alldeles för många överambitiösa föräldrar numera.
Åh jag tyckte som du vet det var hemskt med kalas. Ofta fungerade det ju dock rätt bra, att de hittade på egna lekar och några aldrig ville gå hem. Men det kunde också dyka upp barn som uppfordrande frågade vad det skulle bli för aktivitet härnäst och sen talade om vilket dåligt kalas de kommit på när det inte hände något mer.
3 år tyckte jag var för litet men när de är 4 - 5 tycker de väl nästan det är som roligast med kalas och också lättast att ordna eftersom det inte är så jäkla mycket krav annat än glass och ballonger!
Egentligen tror inte jag att du behöver ha någon eller något att luta dig tillbaka på vad beträffar föräldraskapet. Så att du inte hade föräldrar värda namnet tror jag inte spelar någon roll! Antagligen hade ni inte haft samma referensram i alla fall.
Du är en klok och analyserande kvinna. Du kan själv få ordning på saker tror jag, om du bara vågade lita på dig själv. Fast jag tror att det är där du brister och inte i att du inte haft vettiga förebilder.
Det var smått häpnandsväckande egentligen, för innehållet i din blogg funderade jag själv över igår. =)
Barnets mamma knäpsade dig på näsan och kanske är det det som fastnat och det är DET du ältar...? Har jag fel?
Nä, jag tror ärligt talat att du har rätt! Det kändes som att hon knäpsade på näsan:). Oförskyllt. Jag ville bara ha/göra lite kul! Och hade ingen tanke på att göra detta med regelbundenhet. Eller knäpsa, jag blev häpen över hur mycket tanke det måste finnas bakom nåt så enkelt som detta!! Dte är bara at göra och funkar det fine, annars inte...behöver inga utläggningar..och ja, jag tycker som Annaa, det är ju roligast med kalas och enklast när de är 4-5 år!
Twinsen kommer inte få kalas. De känns för så även för mig då de fyller 3.
Nä, jag blev häpen över all ambition!
Sa bla att en gång så tog grannen hem mellansonen och för att våga så fick han mutas med sött (för han vill innerst inne) Hon tyckte dte var förskräckligt, att så ska det inte vara. Jag hade inte ens reflekterat över det. Sonen hade kul och fick sött till middag (inte åt han sedan) och vågade göra nåt och fick kul på köpet!
Jag är nog inte så psykologisk:). Funderar inte så mycket över det där...
Men visst kände jag mig lite mästrad! OCh som en icketänkande mamma:). Fast det vet jag att jag inte är, har bara andra referensramar. Skit samma! Det enda är att jag inte vet hur jag ska hantera det för det retar mig att sådan kontroll ska vara hinder för rolig lättsam lek nån enstaka gång!
Jag börjar undra hur det ska gå med detta med att umgås för barnen så länge föräldrar lägger sig i så mycket för de tänker så mycket istället för bara trial and error.
Spontanitet saknar jag!!!
Ja men där ser du ju!!! Inte behöver du någon annans referensramar! Du kan ju tycka och tänka helt fristående. :)
Du är inte så psykologisk skriver du...men det behöver du heller inte vara. Jag ville bara stoppa dig lite. :) Jag kunde utläsa att mammans "predikningar" tog och kanske ville jag bara få dig att tänka mer rationellt. Mindre känslomässigt. Säga att din åsikt om lättsam lek _inte_ är sämre än hennes idé om att hennes unge inte får leka med kamrater så tidigt.
Hennes gräns handlade kanske bara om lättja för hennes del men kamoflerar det genom att tala om att han är för liten och tala om barnuppfostran? Som jag förstod så svarade hon inte direkt på frågan utan gick en omväg..på så vis får du skulden för att hon kanske tycker det är enklare att ha honom hemma? Att inte svara rakt och tydligt gör bara att mottagaren (du) får ett dubbelt budskap. I dubbla budskap finns en skuld som ges till mottagaren.
Kontentan blir ju som jag utläste det att DU känner dig dum (bortgjord) för att du frågade. Hänger du med?
Hade du inte känt dig dum (eller bortgjord) så hade du inte skrivit inlägget. Jag önskar att du aldrig hade behövt skriva inlägget, för du har absolut _ingenting_ att känna dig dum för. Du gjorde som man bör: för att kunna få svar så måste man fråga.
jag tror inte alltid att det är så mycket ambition. Hon kanske bara tyckte det var lite krångligt och besvärlig. men det får man ju inte tycka så då blir det en lite förklaring varför det beslutet är det rätta, mest för henne själv. Det hade nog inte så mycket vare sig med dig eller femåringar att göra.
Stygg va? Men jag tror så.
Tror som flera andra att hennes svar var ett kamoflage för att hon inte ides låta hennes son leka med din. Jag kan själv ge sådana svar i liknande situationer för att verka vara en bättre människa. Så ta det inte personligt!
Jag tror ni har rätt, hon iddes inte/passade inte:).
Vad har man ärt sig av detta då:)? Att ska man slingra sig undan ska man använda så få ord som möjligt:))! Den principen kör jag efter i alla fall:)!
Som, sagt, jag är INTE ledsen över att de inte leker för vi sitter inte i sjön. Han har syskon han leker jättebra med!! Det är full rulle ändå, jag ville bara göra nåt extra för honom!
MEN hit vi flyttat är folk mer om sig och kring sig och uppbokade än där vi bodde förut så utan syskonen skulle A haft lite trist häromkring:)! Fast, man skulle kanske ha ansträngt sig mera då? Misstänker han skulle ha knackat på oftare hos de få grannbarn som finns då....men husrom utan syskonen skulle det varit ett nedköp för honom att flyttta hit socialt!
Barn är ju så olika med vad de vill och vågar. Den mammans barn kanske inte efterfrågar att leka hos andra/kanske inte vågar själv. Av den anledningen svävade hon ut i en onödigt krånglig ursäkt/bortförklaring.
Eller det kanske är så att HON kände sig osäker och inte vågade, och därför s a s knäppte dig på näsan.
Jag ser ju bara på mina barn vilken skillnad det är. Den äldre vågade inte vara hos någon annnan utan förälder när han var 4 år. Frågade därför inte efter det heller. För honom vände det ungefär när han fyllde fem. Då började han våga och vilja.
Den yngre däremot som inte har fyllt fyra än, vill så gärna vara och leka hos en kompis, och har gjort det också några gånger sen han var ca 3½ år, utan förälder.
Men han blir ju påverkad av storebrorsan som är med kompisar och vill han också.
Du törs utan vidare ringa fler gånger och höra om lekkompisar. Fast kanske inte till den familjen, det skulle inte jag göra iaf.
Föräldraskap funderar man över hela livet... gjorde vi rätt?
Öppna Förskolor, finns det inte längre?
Här hade kyrkan det i alla fall, flera gånger i veckan träffade barnen andra barn. Kan man inte träffa och leka med andra vid 5-års ålder, när kan man det då?
Tror absolut att barn har behov av kompisar redan tidigt. Minns själv att jag lekte med våra grannar nästan dagligen från 4-5 års ålder, ett lillasyskon till trots. DÅ var förutsättningarna lite annorlunda bara. mammorna var hemma mer (liksom barnen) och man kunde bara springa över gatan till kompisen när anan föll på.
NU ska det fixas, planeras, ringas och stämmas av. All spontanitet är nästan omöjlig.
Vi har lite tur med vår äldste son (4 år) eftersom att våra grannar har en grabb i samma ålder. Pojkarna leker ofta och det enda som kr'ävs är att springa en trappa upp och höra om det är läge. Det känns skönt för mig som inte är någon supersocial hänga-i-parken-morsa. Och ja, han har en lillebror som han också gärna leker med men som han tröttnar på mellan varven (och vice versa.)