Magin...

Läst hos Carulmare (länk på sidan) där hon skriver om Fantasy och ja, jag känner sååå igen mig! Hon skriver:

"Och också fantasy får världen att dela sig, mellan de som tror och de som inte gör det. På ena sidan de jordbundna, de som arbetar och står i, ser till att den fysiska världen kan bestå. På andra sidan de 'lättfotade', de som springer över snön nästan utan att lämna något avtryck.

Om det är verklighetsflykt? Förr skulle jag ha tyckt det, nu är jag inte så säker längre. Kanske är det inte fråga om att se mindre utan mera? Att bara se det som finns rakt framför näsan, det är ju att ha skygglappar..."

Absolut Carulmare! Absolut! Vad vore världen utan förmågan att se förbi den, utan magi och fantasi! Om man inte vågar ta emot fantasin och magin här i livet är den inte värt att leva! Det kan inte bara vara en radda praktiska livsuppehållande saker. Det tyckte inte de som gjorde grottmålningarna heller...som genom avbildningar av djur de åtrådde hett att fälla trodde sig betvinga dem genom avbildandets magi.

Fånga själen...Världen får inte bara vara krass och räkningar och vetenskap och allt...

//manon

Kommentarer
Postat av: Annaa M

Shit så var man plötsligt en av jordbundna, de som arbetar och står i, ser till att den fysiska världen kan bestå. Känner inte riktigt igen mig, men jag är ändå totalt ofascinerad av fantasy-litteratur. Det är väl som en och annan ung vän med viss förakt har sagt; jag passar inte in någonstans...

Postat av: Manon

Haha, inte kan jag tänka mig att du tillhör de jordbundna även om du inte gillar fantasy:)))!

Fantasy är uttryck för en viss sak, men jag tror att man kan springa med lätta steg över snön på andra sätt...och vara en betraktare

2007-02-08 @ 08:12:23
Postat av: Ica

Manon? Är det inte "alltet" i Den onda cirkeln?

2007-02-08 @ 11:36:32
URL: http://ica82.blogspot.com
Postat av: carulmare

Tack för det inlägget, Manon!

Annaa M: Kanske är det fantasy-symbolerna som inte passar? Du har antagligen andra sätt att... lyfta och lämna jorden på. Med denhär saken är det nog så att det är din subjektiva syn som är högsta sanning, tror du inte? Vill du inte vara helt jordbunden, så är du det inte.

Med mig är det nästan tvärtom. Jag längtar ibland efter att ta mark, att passa in bättre... Ja, som du märker tycker inte jag heller att jag passar in någonstans....

Haha! Var och en av oss är unik. Så härligt - och så förfärligt. Vår skapare hade visst aldrig hört talas om standardiseringar. Förstod han inte hur ensamma vi skulle börja känna oss...?

2007-02-09 @ 10:28:51
URL: http://carulmare.blogspot.com/
Postat av: Herr Manon

Litet efter i diskussionen, men jag har tänkt på det här med fantasy och teodicéproblemet och det var först idag som slanten trillade ner. Jag råkade slänga ur mig ett Douglas Adams-citat i ett mejl till Manon och när hon frågade var det kom ifrån kom jag att tänka på ett annat ur trilogins fjärde (sic) bok, nämligen Guds sista meddelande till sin skapelse, ristad i bokstäver av eld på en bergvägg på en fjärran planet:
?We appologize for the inconvenience.?

Det är ju en kul tanke: Gud är färdig med sin skapelse och tar en tupplur på sjunde dagen. När han vaknar tar han en förnöjd titt på alltihop. Det är bara det att i sin allsäktighet kan han se inte bara hur världen är utan också hur den kommer att bli. "Nämen titta nu gör dom...och så där tänkte jag väl inte att det skulle...nämen hoppsan, då!? Nej, det blev visst inte så perfekt. Så han skyndar sig att klottra ner en ursäkt innan han ger sig på nästa projekt.
Men det är inte bara kul. Det är något trösterikt över en gud som inte är perfekt - och vet om det.
Tanken ledde mig vidare till Tolkien. Jag har inte läst så mycket annan fantasy men jag hade läst Bilbo och ringtrilogin ett antal gånger redan innan Silmarillion kom ut. Och?ja, som Carulmare säger i sin blogg kan man ha sina reservationer när det gäller honom, t ex hans mossiga kvinnosyn och synbarliga stockkonservatism, och man kan undra över hans inställning till mörkhyade människor och österlänningar, även om ingetdera är ägnat att förvåna när det handlar om en brittisk lingvistikprofessor som hade växt upp i Sydafrika och dog för över trettio år sedan.

Ändå kan jag inte skaka av mig honom. Det finns många skäl till det som jag inte ska gå in på men ett är hans teologi. I Tolkiens värld finns Makterna, Valar. De har gudomliga krafter men är inte gudar utan snarare änglar, skapade av Den Ende till hans medskapare av världen och därefter utsända som dess väktare. Men Makterna är dem man har att lita till - Den Ende är visserligen den som har dragit upp ritningarna och förutsett hur allt ska utvecklas, men han ingriper inte direkt i världen, utom möjligen ibland på enträgen begäran av Makterna själva.
Men hur är dessa Makter? De har stora och övernaturliga krafter och väldiga kunskaper. De är världens väktare. Men de vet inte allt och är inte ofelbara. De har sina egna liv, relationer och glädjeämnen. Tidvis kan de glömma världen eller delar av den och de kan vända sig ifrån den i vredesmod. De verkar inte kräva att man tror på dem och ber till dem - men å andra sidan är att det heller inte är bara att bekänna och be för att få förlåtelse och frälsning.
Egentligen - speciellt som det framstår i Silmarillion - är det en ganska mörk värld, där de goda krafterna oftast är mycket mer avlägsna än de onda, där det mesta till slut bara blir en skugga av vad det kunde ha varit och där man oftast lämnas att själv forma sitt öde så gott man kan mot rätt dåliga odds.
Men det finns alltid ett ?trots allt? i den. Något slags garanti att det inte får gå hur långt som helst. Och detta ?trots allt? består av den kärlek och förundran som Makterna aldrig, hur gärna de än vill, inte kan låta bli att känna inför världens levande varelser. En fascination som gör att de aldrig kan lämna oss helt och hållet i sticket ens när de föresatt sig att göra just det. Det mest centrala i ringtrilogin är en manifestation av denna kärlek, nämligen Gandalf, som är utsänd av Makterna för att förbarma sig över de sista av alverna som inte har ångrat att de flydde till Midgård mot Makternas påbud, över ättlingarna till de upproriska númenoranerna och över alla Midgårds ?lägre? och skenbart bortglömda varelser.

Det sägs att fantasy för somliga har blivit ett substitut för religion, så jag vill inskjuta att jag inte tror på detta på något intellektuellt plan. Snarare är det kanske som med A och tomten - han vet egentligen att det bara är pappor som klär ut sig men gör sitt bästa för att upprätthålla fiktionen, för att han tycker att livet blir roligare och mera intressant så. Och egentligen är ju jag också bara en fyraårig linlugg som råkar ha vuxit upp och fått barn.

Så vad är det för coolt med Tolkiens teologi då? Kanske att jag har lättare att få ihop den med världen som den ser ut. Med Makter som är ofullkomliga spricker t ex teodicéproblemet som ett troll i solsken. Det känns också närmare verkligheten att beskriva den här sargade världen som en produkt av makter som bestrider varandra och gör misstag och av människor som ibland agerar i enlighet med Makternas syften, ibland inte, än som en skapelse av en enda allsmäktig gud. Jag kan hoppas att innan vi har hunnit hugga ner eller förgifta det sista trädet kommer Yavanna att skicka ett gäng enter för att ställa det tillrätta igen. Det är en värld där inte allt blev som det skulle och där Makterna oftast är långt borta, men om vi tar vårt ansvar kommer de också att göra det till sist och då får vi antagligen också höra: ?We appologize for the inconvenience.?

2007-02-09 @ 18:39:36
Postat av: Hannele

Värt att leva är det väl vilket fall, men roligare med lite magi :)

2007-02-10 @ 17:54:40
URL: http://hannelesparadis.blogspot.com/
Postat av: Lars Anders Johansson

Jag uppskatta

2007-02-12 @ 17:15:18
URL: http://slott.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback