Återigen en dag!
Tvillingflickan lät jag sova till 7.30 för hon hade haft en tuff natt, olycka i sängen...ovanligt, men så var det! Var på dagis vid 8.30. Strax före 9 var det en hel del föräldrar som lämnade! Kom därifrån strax före 9...
Så cyklade jag och stannade vid kiosken nära oss som har utländska innehavare. Jag, lätt stressad. Han i affären anmärker på det:" Varför så stressad?" varpå jag tänker efter och säger "Ja, egentligen varför? Jag behöver ju inte hämta så jag kan lätt jobba igen tiden!". Fick en tankeställare där...Vi pratade lite. Han var från Syrien och anmärkte på hur alla var stressade här i landet! Lite för kategorisk var han men eftersom jag är från Centraleuropa har jag fördragsamhet med detta och berättade att jag är från Budapest och där stressar man med! Han sa att han inte kunde föreställa sig att det är på samma sätt som här ändå. (Inom parentes, jag gillar det där att kunna växla "skepnader" vara utländsk när jag vill och inte när jag inte vill). Där fick han mig att tänka och jag svarade att han nog hade rätt för där har man inte samma krav på sig som här med att tex ha barnen på dagis mellan 9-15...och ha ett fint hem, bra jobb etc etc...Så kom en annan kund och avbröt (ville handla) och jag cyklade vidare.
Jag har tänkt på vårt korta samtal sedan dess. Lite osorterade tankar här:
Först - det var trevligt att utbyta tankar lättsamt så där! Det är så man knyter kontakter. Är jag stamkund lär man känna varandra mera. Så upptäcker man varandras behov. Pratar...På andra ställen i världen är det mycket tjänster/gentjänster...lätta kontakter...man pratar, hjälper varandra - på gott och ont! Det blir en hel del som lägger sig i oombett också! Har ingen intention att romantisera det...men en tanke om att man borde prata mer med varandra...
Sedan - jodå...det är kraven som är höga här. I Budapest ser man helt annorlunda på det där med dagis. Måste man jobba, så måste man. Man kan inte välja lika mycket som här vilket gör att man måste acceptera mera - vilket i sin tur faktiskt ger mindre stress i livet...även om arbetsbördan inte är mindre! Man anses inte som dålig mor för att man har barnen heltid på dagis - utan att man gör vad man måste även om amn i vissa fall även där tycker synd om barnen. Men man har inte så mycket alternativ som här. Vilket på ett sätt ger ett lugn, även om man jäktar mellan dagis och jobb lika mycket!
Jag tror att flexibiliteten är både himmel och helvete. Eftersom den finns så ska man kunna klara ett jobb bra, på mindre tid på jobb ,och mera barntid...Man har större krav på sig här..tror jag...Och högre är vi på Maslows behovstrappa här än där...det är det "lyxproblemen" beror på...tänkte på det i dag efter samtalet....att vi här har högre krav på vad ett fullgott liv är än i Budapest...och undrar hur det blir i framtiden, kanske själva överlevnaden blir så naturlig att man fokuserar på helt annat? Mer på "jaget" på gott och ont? Jag vet inte....bara spånar vilt utan substans...flyktiga tankar jag försöker jaga fatt....är skeptisk..för hur bra vi än kommer att få det...alla kan inte förverkliga sig själva...kanske blir det en överklass som kan vara flexibel och en underklass som inte kan vara flexibel...??
//manon
Känner igen den där snonymitets-känslan som man kan ha när man bor i en stor stad.
Bor man som jag i ett litet samhälle med endast 2000 personer i tätorten, känner man lätt igen folk...
Jag kan gå till Konsum och då ha minst fyra samtal.
Det är på gott och ont såklart.
det var t ex inte så jätteroligt at komma till doktorn och testa sig för Klamydia och senare på kvällen sitta i doktorns vardagsrum på Kammarmusikföreningens styrelsemöte.
Men det är så på mindre orter. Dåligt med integritet, men samtidigt ganska tryggt när ens barn är dödssjukt och man ringer ner till läkarstationen och de genast vet vilket barn det handlar om...
Annars är jag också generellt för att man borde våga prata mera med varandra. Alla möten är i någon mening utvecklande.
Trevlig blogg föresten. Glad att jag hittade hit. :-)(hittade dig hos min syster ArgaIngrid)
Sverige är, eller har åtminstone varit, en väldigt välutvecklad välfärdsstat. Det har fört mycket gott med sig men också kraven på det perfekta. Folk jobbar som fan i andra länder också och kämpar för att fixa ihop vardagen. Inte minst barntillsynen som ofta blir ett helt batteri av dyra och privata lösningar. Men jakten på det perfekta är inte lika rabiat.
Håller med Annaa till en del. Vi ska vara himla duktiga på jobbet och sen ska vi vara himla duktiga som föräldrar och helst curla för det vilda framför barnen så att de kan åka rakt in i karriärer. Och det bör vara ett fint, välstädat hem med prydlig trädgård till och samhällsengagemang för klimatet, politiken, facket, You name it!. Och nåde den som anlitar städhjälp eller köper färdiglagad mat. Allt detta känns väldigt svenskt, men i praktiken väldigt omöjligt om man har en stor familj.
Jakten på det perfekta finns överallt i hela världen. Att det inte ser ut som om jakten existerar överallt beror på att förutsättningarna skiftar. Fast det är bara variationer på samma tema.
Där det finns människor, där finns det behov och perfektionism är ett behov hos människan. Vad andra i sin tur anser vara det perfekta skiftar precis som förutsättningarna.
Ullis; men då tycker jag du tänjer på begreppet perfekt. Jakten på att få ihop tillvaron på bästa sätt enligt gängse normer finns överallt. Men att normen är perfektion i allt det som Inga räknar upp och gärna lite till är nog rätt speciellt för Sverige. Kliv in i vanliga hem nästan var som helst bara i Europa så ska man snabbt finna skillnader...
Skillnaden ligger i att förutsättningarna inte är likadana.
För övrigt syftade mitt inlägg inte alls på Ingas. Däri ligger ingen koppling.
Välkommen Nynna! Trevligt att du hittade hit! Måste le lite över din historia med läkaren, om du inte misstycker!
Svarar er alla här! Intressanta kommentarer!
Jag förstår hur du menar Ullis, och hur Annaa menar. Visst är det så att förutsättningarna inte är likadana i jakten på perfektion men jag måste ändå hålla med om Annaa att det är annat här coh jag tror att det beror på den höga standarden. På något sätt blir det mer psykisk press/stress här...för man vet att det finns så många val...och man kan faktsikt inte infria alla förväntningarna och välja valen. Här kan man ha dåligt samvete för små saker...man accepterar mindre att livet kan vara hårdare ibland och tror att det inte ska vara så...? Och de kraven därtill som Inga skriver om...det är en annan press på medvetande...som jag inte tror är bara positivt utan kan vara väldigt slitande...
Huvudet på spiken Manon.
Acceptansen för att livet och möjligheterna ser ut som de gör är betydligt mindre...
Som mom man skulle kunna trycka på fjärrkontrollen ute på stan om nåt obehagligt inträffar....
Jag känner t ex till en läkare som på fullt allvar säger att "Vi botar inga sjukdomar, vi behandlar bara". Vad är vår tanke egentligen om t ex sjukvården... vi tar nästan för givet att det finns botemedel nu för tiden till alla konstiga sjukdomar som dyker upp.Detta var bara ett exempel, men jag tror att det går att applicera på det mesta. Vi tror vi har nån slags kontroll här....
Och jag håller med dig! Nån sorts tanke om osårbarhet och annat - bara ska "bort".