Månstråle (omarbetad för att....vara tydligare?)

Vill bara poängtera innan ni läser nedan att det inte handlar om nån kommentar alls. Är jätteglad över alla! Tycker om varenda en av dem! Det handlar bara om hur pass öppen jag vill vara. Jag hoppas ni alla stannar kvar! Jag tycker oerhört mycket om era kommentarer! De har gett mig jättemycket. Borde skriva om det jag skrev nedan för attd et ska bli ydligare men just nu är det mitt i natten och jag behöver sova. Ska försöka få tid till det under dagen - men om i håg! Det är bara jag och inte nån kommentar - de gillar jag!!! Alla är helt fantastiska!!!!

Jag tror det är IRL som nåt gått snett. Man märker när folk inte längre är sitt obekymrade jag mot en. Att "nåt" är det. Å herregud - och jag som bara vill vara obekymrad!! Men det är bara att acceptera oavsett, jag vet det.
Fantasin skenar eftersom jag vet att jag skrev utlämnande. kanske har jag har lyckats frammana precis det jag är rädd för att frammana - rädsla, tyckasynd om och allt eller åtminstone frammamanat en viss skepsis och/eller försiktighet? Vara ett "case" när jag bara vill vara normal för jag är det. Skrämt i väg...? Vet inte. Kanske, jag vet inte. Jag tyder bara tecknen. Men bara misstanken om detta gör mer ont än nåt som hänt. Det är ju precis det jag inte vill. Eller så är jag så känslig nu så jag övertolkar...jag vet inte. Jag spånar vad det kan bero på. Önskar jag visste.

**********************

Ibland undrar jag om jag inte lämnar ut för mycket ändå. Jag kan tänka - tänk om nån som bara på ett ungefär vet vem jag är läser här - vad tänker den? Jag vill inte förstöra för mig själv genom att vara för utlämnande. Jag har nog varit dum. Ryckts med.

Jag har svårt att pinga min blogg. Jag är glad för alla som hittar hit utan det. Jag vet faktiskt inte hur jag ska pinga min blogg för jag skriver om så olika saker. Som det faller sig. Jag faller alltid på  - kategori...Kanske jag borde pinga?

Jag kunde inte sova i natt. Jag såg ut genom fönstret och såg hur månen sken. Den kämpade tappert att överlysa lyktstolparna. Jag hade sorg i hjärtat. Ja, jag måste säga att just nu har jag mitt hjärta så nära skinnet det bara går. En reva och tårarna rinner. En ynka reva och det bara...rinner....

Just nu, som det känns, direkt ur hjärtat - jag vill dra mig tillbaka. Sluta skriva här. Koncentrera mig på min bok istället. Det sista jag vill är att bli sårad och missförstådd. Då stänger jag mig hellre.

Att skriva för mig är en livsnödvändighet. Jag behöver nåt kreativt. Skrivande har ersatt musiken för mig. Det ger mening till livet. Jag vill ge. Jag vet att jag kan det.

Jag tror jag känner att jag blottade för mycket denna gång. Den smärtan jag lever med som visserligen existerar, men som jag inte tillmäter en betydelse i det vardagliga livet. Det är där man bör vara mer anonym. Jag måste tänka om jag överhuvudtaget ska skriva vidare i bloggen eller i vilken form. Fast anonym är jag. Jag tror inte att nån som känner mig riktigt läser här. Och gör det det och läser blir de inte rädda, eller skeptiska elelr det hesmak "tyckasyndom".

Måste tänka - Om jag ska stänga dörren....Eller bara öppna ett fönster och visa det jag vill visa. Visa en yta. Stänga dörren till mitt inre för alltid trots att jag kommer att sakna varenda en av er för alltid. Jag kanske bara vill visa den "skrivande Manon" och inte den riktiga.

Jag måste tänka på vad jag vill här.

Om jag vill skriva om vardagligheter, ibland elakheter som om idotin att sätta på barn kläder de inte får leka i hursomhelst när de bara ska leka i trädgården. En flicka var det och klänning. Snacka om att forma in nån i en roll. Inte få leka hur man vill pga kläder. Skriva dylika spydigheter. Skriva om skeenden, jämlikhet, könsroller, barn och andra betraktelser om livet i allmänhet - som allmänna diskussionsinlagor. Eller bara flyga vidare. Uppstå som en Fågel Fenix i en ny blogg. Eller komma till er med ord i min bok som förhoppningsvis blir utgiven och bli - opersonligt offentlig.

Jag måste tänka. Det gör för ont att ha hjärtat utanför kroppen. Jag msåte tänka om jag vill stänga dörren eller inte. Just för att underlätta för mig IRL. Eller våga fortsätta.


//manon


Kommentarer
Postat av: carulmare

Vet du, jag kan också ha ångest, när jag har skrivit något, känna att marken börjar gunga under fötterna på mig. Ganska ofta, faktiskt. Men det går över. Jag brukar tänka att det är bara jag som vet vad som känns utlämnande, för andra är det ju inte det minsta märkvärdigt. Och så brukar jag se till att jag får sova på natten, så skinnet hinner bli lite tjockare.

Alla menade så väl. Jag tror inte att någon skulle ta illa upp, om du bara bestämde dig för att strunta i allt som skrevs. Tänk att du är allt och ingenting! Radera hela inlägget, om det känns bäst så. Kanske skall man vara försiktig med att försöka ringa in sig själv som person. Sådan är jag, sådan är jag inte. Egentligen är man både för stor och för liten för det. Ena dagen är man si, andra så, och hela tiden i förändring. Och orden hinner ju aldrig ikapp, de är så förtvivlat långsamma. Tänk på det du skrev och det som vi svarade som något tillfälligt. Glöm det bara.

Ja, jag märker att jag sätter ord i andras munnar. Men så uppfattade jag stämningen. Du har många vänner! :)





Postat av: Manon

Jag är tacksam över alla svar. Absolut. Jag har det var för det har gett mig nånting och hoppas kan ge nåt. Jag vill inte glömma, men jag förstår hur du menar!!

Tack för dessa ord Carulmare! De värmer. Jag ska tänka över saken, hur jag går vidare.

2007-04-08 @ 21:19:25
Postat av: Visionary soul

Oj... jag förstår inte riktigt, vad har du känt att du lämnat ut för mycket, vad har sårat? Vad har jag missat? Är det som Carulmare säger, att du har skrivit något som jag/vi inte förstår är känsligt, som liksom inte lyser igenom... här?

Allt det du säger att du vill skriva om, så uppfattar jag att du gör. Att ha många olika sidor som människa - det är väl både alldeles normalt och till och med... önskvärt? Tycker jag i alla fall! Robert Broberg har en låt där han sjunger "Du har så många sidor i dig - vem är du när jag ringer på dörr'n?"... och så är det väl med oss alla. Det måste få rymmas att man spretar åt alla håll på sin egen blogg. Den som inte tål att andra människor inte är "bara på ett sätt", den kanske behöver lära sig...? Av oss, som väljer att visa oss från alla de sidor som vi som människor är?

Kanske kan du tänka så, att ord du får som känns... obehagliga, eller vad det kan vara, dem kan du stanna upp och titta på en stund... och kommer du fram till att "nej, det stämmer inte på mig", då vet ju DU det bäst. DU vet hurdan du är, i ditt liv. Alla som läser får bara valda munsbitar... Ibland får man obekväma kommentarer som kan kännas som om de går för nära, och när man grunnat på dem en stund kan man ibland känna att "tja, det där ligger det något i - så bra att jag blev uppmärksammad på det!" Fast det behöver man inte berätta, på bloggen... Meningen med livet är att lära sig, tycker jag. Om andra vet vad man lär sig eller ej, har mindre betydelse.

Om du pingar på nyligen.se behöver du inte ange kategori... i alla fall gör aldrig jag det när jag pingar där! :-)

Hoppas att du kommer igen. Du tar ofta upp intressanta, viktiga eller roliga saker, ofta sådant som berör... och när man berör kan reaktionerna bli därefter. Kanske känner sig de som kommer med... osmidiga kommentarer, träffade? Kanske kan någon känna sig lika utelämnad som du gör - fast den andra också är alldeles anonym?

Ja, jag vet inte... men hoppas att du kommer igen, som sagt.

2007-04-08 @ 23:41:00
URL: http://visionarysoul.blogspot.com
Postat av: Manon

Tack V-soul! Det handlar dock inte om nån kommentar alls! Ingen har gjort nåt! Det vill jag poängtera!

Det handlar bara om mig!!!!! Jag tycker om varenda kommentar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

2007-04-09 @ 02:52:11
Postat av: Ullis

Oj, nu blev jag rädd! Rädd för att du blivit ledsen över något jag sagt!!! Det sista jag vill är att du ska bli ledsen, för jag skriver aldrig inlägg till dig med avsikt att du ska få obehag. Fast samtidigt så läser jag att det inte handlar om kommentarerna. Ändå dunkar hjärtat av oro för att jag ska ha sagt något som gjort dig illa. :-/

Manon, är det din egen öppenhet som skrämmer dig? Ibland kan jag känna precis som Culumare skriver om ovan (ja, C skriver ofta det jag har tänkt säga! :-)). Jag skriver ju inte någon blogg för det är jag för feg för, men för mig kan det räcka att någon missförstår ett mail som jag skrivit i all välmening. Jag vill verkligen inte såra andra.

Om du känner obehag så kanske en låst blogg är att föredra? Du släpper in de personer du känner att du kan lita på? Eller radera inlägget och börja om?

Från min synvinkel är du väldigt anonym för mig, egentligen precis lika anonym som jag är för dig. Ibland kan jag få ungefär liknande ångest som du om natten när jag skrivit ett inlägg till dig jag tycker är för "nära" mig. Själv funderade jag över mina inlägg till dig innan jag skulle sova och kände att jag var nog för ärlig. =)
Fast jag tänkte att det passerar nog bara lätt förbi andra, men orden är ändå svåra för mig att våga skriva ner! Ja, fast jag är anonym!! IRL är jag väldigt noga med att aldrig prata om förfluten tid. Jag pratar alltid om nutid.
Så jag förstår dig, Manon, jag förstår den rädsla du har när du upplever att du skrivit "för mycket".
Normalt är jag den som tar hand om andra och på så vis kamoflerar jag min egen smärta och jag slipper beröra mig själv med mitt förflutna. När jag skriver här säger jag saker om mig själv som jag inte brukar berätta om. Så jag tror att din öppenhet smittar av sig! =)

2007-04-09 @ 10:28:21
Postat av: Manon

Nej, Ullis, absolut inte dina ord! Och det gläder mig att du öppnar dig. Har märkt det!

Det är nåt helt IRL. Att jag glömde att några halvvet vem jag är och det kan gå fel...att jag blandar för mycket cybern och IRL. Att det vore bra att vara helt anonym - eller inte...

Och, ja det är min egen öppenhet som skrämmer mig och hur det kan tas IRL av halvkända. Bättre att vara mer hemlig. Stänga dörren. Och bara visa den bitska argumenterande sidan? Vet inte, jag vacklar hit och dit. Påbörja diskussioner, göra elaka tillspetsade observationer fullt ut utan att blanda in personligheten.

Klart att jag inte vill såra nån heller men risken är väl att jag gör det...att det tas fel, att man tror att man skriver om ett fast det är om nåt annat etc etc...Att de jag bryr mig om tror att det är tvärtom etc etc.

Jag vet inte vad jag ska göra med detta! Risken är att jag aktivt börjar stöta bort folk av rädsla.

Nej, jag låter väldigt förvirrad och det är jag. Jag måste tänka ut vad jag ska göra. Det vore mest schysst mot alla inkl mig att bara vara en "skrivande Manon" och ingen riktig så man inte blandar ihop så lätt...Jag måste tänka och jag tänker inte klart nu. Har sömnbrist sedan 2 veckor. Inte kunnat sova, bara ca 4 timmar per natt. Trodde jag skulle sova i natt men inte - varit vaken sen 01.30...

2007-04-09 @ 18:43:31
Postat av: Annaa M

Jag undrade också lite över vad du tycker du har lämnat ut. Men jag tror jag förstår lite mer efter ovanstående.

Jag måste erkänna att de bloggar som bara innehåller påhittade historier intresserar mig väldigt lite. Därför jag hoppade av skrivarcirklarna, jag var sorgligt ointresserad av för många av de andras bidrag.

Själv är jag bara en enda person, förstår inte det där med att man skulle vara en på bloggen och en i verkligheten, förstår inte "fulbloggar". Blev fullständigt paff när jag hittade en blogg med bild och allt, bara lätt kamouflerad med ett par mörka glasögon, skriven av en person jag nyligen träffat, men som en påhittad existens. Dvs jag vet att han är påhittad, men många av hans läsare vet det förstås inte. Obegripligt för mig! Kliade hårt i fingrarna att outa personen i fråga men gjorde det förstås inte.

(Sen har jag förstås en skrivande yrkesroll också, men det är en annan sak. Jag skriver inte här som journalist.)

2007-04-09 @ 23:59:54
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Manon

Nej, jag vill inte hitta på men jag kanske inte vill vara så öppen!

jag vet inte, får tänka...

2007-04-10 @ 07:41:02
Postat av: Rika

Manon!
Kollar in lite då och då. Hoppas att du tar hand om dig. Men, utan att ha ngn blogg... Jag har fått intrycket att man kan låsa vissa inlägg så att det når de som man gett lösenordet till. Medan andra är öppna för alla. Kanske är det en väg för Dig...

Stöttekram Rika

2007-04-10 @ 14:04:23
Postat av: Anonym

Rika - kul att se dig! Det abr länge sedan. Undrat hur dub haft det.

nej, det går inte att lösenordskydda enskata inlägg här. Jag får stå för det jag skriver!!

2007-04-11 @ 06:44:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback