manon

Alla har vi demoner, så känn dig inte utpekad eller annorlunda på något sätt. Du bara väldigt _modig_ som vågar blottlägga dem så här på nätet och inför dig själv. Vi som läser detta är inte dina domare, den som dömer dig är du själv. Och du dömer dig alldeles för hårt
Jag hyser STOR beundran för dig, Manon!

Jag förstår känslan av att inte räcka till. Ibland tror jag att det är en del av tillvaron när man lever med familj. Ett tillstånd som man kanske måste lära sig att leva med, jag vet inte. Men jag ville bara säga att jag också drabbas av det där, och det rätt ofta. Framför allt gäller det ju barnen och att ha tillräckligt med tid tillsammans med dem. När jag av olika anledningar inte får tillräckligt med tid med dem blir jag alltid nedstämd.
Sedan har man ju som de andra påpekat sina egna demoner att tampas med. När man har barn kommer ju mycket fram som man inte varit medveten om. Det fantastiska är att jag behöver bara vara med mina barn så kommer styrkan tillbaka. Jag måste stå upp, vara stark och fortsätta leda dem genom livet. Att tänka så brukar hjälpa mig mycket.

Av en paus eller förändring. Sånt får en att tänka och tänka på ett annat sätt än vanligt. Och då kommer "demonerna" fram.
Mitt heta tips är: låt de komma, säg goddag goddag till de. Ta en bra titt på dem! Det kan vara precis som Bless säger, att de egentligen är något annt.
Och inte nog med det, om du släpper fram de så kommer det säkerligen andra BRA ting ut också.
Sånt som inte heller får komma fram i vanliga fall.
Ha en bra dag!

Jag pratade med min väninna X häromdagen. Hon var gråtfärdig för att hon inte räckte till. Jag frågade för vem? Ja, för dig till exempel. Du har ju haft det så jobbigt och jag har inte hunnit ringa så som jag ville.
Då satt jag efteråt och kände mig lite ledsen för hon RÄCKER TILL för mig, det sa jag också men det kunde hon inte ta in. Men det blev en konstig känsla hos mig ... för hon räcker verkligen till för mig, finns när jag behöver, pratar varmt och omtänksamt när vi hörs ...
Ofta är det nog så att vi tror oss inte räcka till men om vi någon gång ställde frågan: Tycker du att jag räcker till för dig? ... då får vi förmodligen det ärliga svaret att JA, det gör du!!
Problemet blir sedan att kunna ta in det budskapet och med det jaga bort alla neggiga tankar som (som du säger) kommer när vi tillåter oss att vila ...Det BLIR en bra dag idag! Må gott!

Sänder en fråga ... kan du hjälpa?? Se min blogg / kram Christina

Så är det nog, man måste ta emot och se alla sina sidor. I samspelet med sina barn blir de så tydliga. Och som pappa skriver sp kan man aldrig någonsin lägga sig.

Kanske man antingen börjar ljuga för sig själv för att "sanningarna" inte ska spricka eller så får man kris eller lindrigare som får en att tönka i nya banor.

Och som flera av er säger. Otillräckligheten är en del av livet. Önskar bara att jag kunde bli mer skärpt men allt vabbande och att ständigt bli avbruten, släppa trådar springa hem och sedan ta upp trådar...en del faller mellan stolarna då när man har så mycket att tänka på. Och seda´n ta beslut "är h*n så sjuk eller kan h*n gå för jag måste ju...". Usch. Men som sagt det är en del av livet, för alla med små barn, inget speciellt för just mig alls!

Dte var trevligt att läa alla era svar. Jag har tänkt på dem. Alla som kämpar för att få vardagen att gå ihop, vi är många.

(Christina - hemskt det där med hundarna! Jag har tänkt på dem. Hur kan man....)

Kommenterar lite i efterhand... Precis som många andra här tror jag att känslan av otillräcklighet mest finns hos en själv... Varje gång jag har tvingats erkänna för mig själv att jag inte räcker till, så har det kommit något gott ut av det. Jag har fått det lättare - och världen har fortsatt att snurra, precis som förr...

Man får se det så¨, carulmare.Alltid lär man sig nånting och oftats är det att världen snurrar på ändå på ett eller annat sätt.