Skolan - aukoritet/auktoritär?

Läste i morse en ledare i DN av Göran Rosenberg, (Läs artikel av Göran Rosenberg här).

Han är skeptisk till införa disciplinlagar i skolan. Han menar att det är skillnad på att ha auktoritet och att vara auktortär. Rätt har han! Han menar att en lärare med auktoritet klarar sig utan auktoritära metoder medan en lärare utan auktoritet klarar sig sällan med (ung som han uttryckte det).

Stökigt i skolan och det ropas efter hårdare ordningsregler, tidigare betyg, stärka lärarens roll i klassen.

Tänkvärd var artikeln.

Vad behöver vi? Strängare ordningsregler eller...? Hur får man ordning?

Än så länge har jag inte stött på stökiga skolor (jo, lite i vår förra de vuxna lät barnen springa vind för våg och svarade inte nes i telefon när man ringde) men än så länge går min stora i de lägre klasserna. Det är bra samarbete mellan lärare och fritids. Representanter för båda är med vid föräldrasamtalen. De jobbar med "Charlie". Lugnt och fint, en bra klass. Det jag kan undra över är att jag egentligen inte har riktig koll på hur bra det går för henne. Jag vet att hon stolt kommer hem och säger att de har LUS-at klassen och hon är på 6-ans nivå (går i 3-an) och att hon får svårare böcker. Likaså de svårare matteläxorna. Men annars? Hur går det kunskapsmässigt? För jag vill inte att det ska komma som en chock i 8-an när betygen kommer, varken för henne eller för mig som förälder.

Hur gör man? Vad är alternativen? Har lärare de befogenheter som behövs att upprätthålla ordning? Behövs det mer? Ställs det inte mer krav på skolan i dag då elever är mer kritiska och faktiskt växer upp lite tidigare i dag än bara vi, deras föräldrar gjorde? Elever som tex redan i unga år har sett igenim det där med reklam (som ett exempel)? Inte lika lättlurade och vet att man kan leva på så olika sätt?

Rosenberg säger också att ställa krav inte är nödvändigtvis att bry sig. Att man inte kan lagstifta fram disciplin i varken skolan eller ute i samhället. Att det är märkligt att just liberalerna har en sådan linje....

***********

Nåt som också är intressant är att det enligt en undersökning bland 9-or så anser var 10-e att alla människor inte har lika värde. Det är många!Det kan inte bara vara skolans fel? Har vi alla vuxna glömt bort att lära ut demokratins grunder? Tar det för givet?

För eller emot mer disciplinära åtgärder?

//manon



Kommentarer
Postat av: carina m3

Elever är också människor... Det glöms bort i bland i ivern att "ordna till" skolan. Jag kan bli lite trött på att politiker är så pigga på att vara med och tycka om skolan. Skolan berör så många och är därför lätt att vinna poäng på. Men jag skulle önska att de som faktsikt jobbar inom skolan hade ett större inflytande.

Ordning och reda ja. Nu jobbar ju jag med de äldsta eleverna och vet inte hur det ser ut längre ner i åren. Hos oss kan det finnas stökiga klasser men hårdare tag skulle inte tjäna något till där. De stökiga eleverna har politikerna redan svikit genom att tvinga dem att gå tre år på gymnasiet med lika svåra kärnämnen som alla andra. Det de behöver är inte mer skola utan mindre.

Alla ska få högskolekompetens, det låter ju sympatiskt i teorin men funkar dåligt i praktiken. Alla ska ha chansen att plugga men för att det ska funka så måste eleverna själva vilja. Jag skulle vilja se tvååriga praktiska linjer tillbaka igen. Det ger en grundkompetens även för de skoltrötta men ger dem möjlighet att få börja jobba lite tidigare.

2006-09-22 @ 07:27:07
Postat av: Manon

Det du säger har jag faktiskt tänkt på. Att man ställer för stora kunskapskrav på vissa. Alla är olika! Alla kan inte ha högskoleutbildning och alla behövs på alla plan.

Som parentes - nu talas det även om estetisk kompetens! Att man har förmågan att se rätt ut för rätt företag för att man i dag är mer företagets yta utåt - vart ska alla kompetenta men kanske inte så sociala och estetiska männsiskor ta vägen? Samhället verkar vara på väg mot maximal-yta-kultur.

Men detta sista var off topic, men slog mig då jag läste ditt inlägg!

2006-09-22 @ 07:39:51
Postat av: Havsfrun

Jag såg programmet "Vikarien" som Rosenberg hänvisar till i artikeln. Ett jättebra program som väckte mer frågor än gav svar.

Ibland har jag (förlåt mig) men undrat om dagis gör att barn sätts in i stora grupper ifrån början, lär sig att man måste ta plats för att höras och sen tar med sig det in i skolsalen.

Jag blev själv inbjuden av en mattelärare att komma och tala om mitt jobb i en högstadieklass, (detta är ändå 10 år sen) och blev förvånad över hur lite respekt (detta ord alla älskar) de visade oss som kom på besök. Vi var väl inte världens roligaste föreläsare men de satt och pratade, lyssnade på musik, kom försent, kom och gick osv. Jag blev faktiskt lite chockad. Det går inte att undervisa under sådana förhållanden.

Så tyvärr, lite mer disciplin behövs nog. Men jag säger tyvärr.

Postat av: Carina m3

Skolan är ingen ö, det glömmer man ofta. Vi förväntar oss ett beteende innanför klassrumsdörrarna som det inte finns motsvarighet till utanför. Frågan är om det går? Samhället har förändrats respekt är inget man automatiskt får för att man är äldre, besökare eller lärare, man måste förtjäna den. På gott och ont. Lite vanlig hyfs skulle väl inte skada ibland kan man tänka.

Men jag tror det måste komma hemifrån. Det finns nog viss risk att det är vi själva som skapar våra små monster genom att vilja alltför väl. Om man är van vid att vara alltings centrum och aldrig behöva ge plats åt andra, varför skulle man plötsligt göra det i klassrummet? Yrvakna betraktar vi våra små lintottar som växet upp till något annat än det vi avsett och utropar som några andra Frankensteins att det är förfärligt, någon måste göra något!

2006-09-22 @ 12:27:26
Postat av: Manon

Där sa du nåt Carina...

Havsfrun, vad jobbigt!

2006-09-22 @ 15:23:48
Postat av: Li

Jag är lärare på högstadiet på en skola med många invandrare och jag måste säga att det till största del beror på uppforstan. Kunskapsnivå eller intelligens har lite med det att göra. Barn som har lärt sig hemifrån att respektera sina kompisar och vuxna människor beteer sig på ett helt annat sätt än de andra.
Jag har många fina elever som alltid säger "Tack för lektionen" när de lämnar klassrummet medan andra elever rusar ut och lämnar skräp och bänkar huller om buller. Hur de tilltalar och lyssnar på lärare beror också på hemmet hävdar jag. Dels hur de blir tilltalade själv hemma men också hur föräldrarna accepterar att bli tilltalade.

Dessutom måste föräldrarna stå på lärarens sida. Även om de tycker att någon bok eller hemläxa är dålig så bör de inte visa det för eleven. Gå i stället direkt till läraren och prata med denna, utan elev. Vi kan förklara varför vi valt det arbetsättet och diskutera med föräldrarna. Om föräldern inte visar förtroende och respekt för lärarens arbete är det stor sannolikhet att barnet inte gör det heller.

Jag har många bra exempel på elever som har börjat bli problem, där jag har kontaktat föräldrarna och genom att vi har satt upp gemensama mål och regler kunnat bryta negativa beteenden och komma vidare.

Om jag fick önska något för framtidens skola skulle det vara att alla föräldrar lärde barnen att visa respekt mot sina klasskompisar och mot de vuxna i skolan. OCh att kontinuerligt jobba med detta hemma.

Det märks så tydligt vilka elever som har det med sig. Dessa elever kan man, oberoende av kunskapnivå, redan tidigt diskutera och jobba tillsammans med och de får redan tidigt ett stort försprång jämfört med de andra.

Bestraffning och diciplinära åtgärder funkar enligt mig bara riktigt om det är föräldrar som delar ut dessa. Det är de som har den största influenserna och värdet i barnets liv. Och det är de som måste uppfostra. I skolan kan vi bara stötta och bygga vidare på vad hemmet har gett.

2006-09-22 @ 19:00:52
Postat av: Ullis

Jag har läst alla inlägg i frågan och känner att jag inte har så mycket att tillföra. Carina m 3 har i skarpsynta inlägg sammanfattat det jag också funderat på.
Istället har jag en helt annan fråga till dig, manon. Något nytt om situationen i Ungern? Det var intressant att ta del av det när du skrev tidigare om Ungern, nu i veckan. Jag är inte alls insatt och har inget att tillföra, men har läst allt du skrivit.

2006-09-23 @ 07:54:20
Postat av: Manon

Tycker detsamma, både Li och Carina. Skolan är ingen ö...

Jag har skrivit mera!

2006-09-23 @ 09:39:11
Postat av: Inga M

Jag har skrivit mycket om detta i min blogg under katergorin skola.

Arbetsron i skolan får inte hänga på om läraren "har auktoritet" eller inte. Det blir för slumpartat. (I så fall borde "auktoritet" vara ett inträdeskriterium till lärarutbildning!) Det måste finnas backning uppifrån i hela systemet från lagstiftningen och hela vägen neråt till klassrummet.

Föräldrar har givetvis ett ansvar för att fostra sina barn men skolan kommer alltid att få ta emot barn vars föräldrar inte förmått det och då måste det fungera ändå. De här barnen kommer med varje årskull och det är ingen överraskning även om skolan varje gång uppträder som om det vore det. Det saknas handlingsberedskap.

Skolan tenderar att bli ett reservat för dåligt uppförande. Ingen annanstans i samhället (på en arbetsplats, bland vänner, med grannar, i idrottssammanhang, i familjen, med släktingar osv) kan någon få uppföra sig som en del elever gör i skolan och ändå vara välkomna tillbaka!! Det är en dålig lärdom för livet att det går att uppträda så i skolan. Vi lurar barn o ungdomar genom att tillåta detta och det är knappast utvecklande för deras sociala kompetens. Tvärtom så låter vi dem uppföra sig som trotsiga 4-åringar fram till dess de lämnar skolan. Då kommer det verkliga livet med krav på uppförande och det kan bli en chock.

Jag har jobbat länge i skolan o hör till dem som hoppas på att det nu efter valet ska bli en skolpolitik som tar avstamp i verkligheten.

(Vill bara till slut tillägga att i min klass av 1 :or finns bara små änglar, så ingen missförstår, det är inte dem jag beskriver i min kommentar)

2006-09-23 @ 09:56:11
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Li

Inga: Visst måste man ställa krav på elevernas uppförande och attityd. Missförstå mig inte. Men jag hävdar att det är föräldrarnas ansvar till strörsta del. Istället för att kräva mer redgler och styrning av skolan, kanske politikerna borde vända fokus på familjerna och hur de kan hjälpa dem i deras uppfostran av barnen. Funkar det där, funkar det nämligen i skolan också.

Det kommer alltid att finnnas en och annan elev som av olika anledningar blir ett störande moment i klassen, oavsett struktur och auktorietet, det kommer vi inte ifrån. Jag pratade om hela klasser, i vissa fall hela skolor som har spårat ut.

Håller med Manon som belyser jag-jag-jag syndromet. Mina behov först och hela tiden. Dock håller jag med Inga om att elever i allmännhet beter sig som trotsiga 4-åringar till 3:an i gymnasiet. De flesta är helt ok tills något som kallas pubertet inträffar, men har föräldrarna tagit sitt ansvar och uppfostrat dem, och skolan tagit sitt ansvar att jobba vidare och bygga på det som föräldrarna jobbar med hemma så går det även att få tonåringar som tillsynes inte har koll på var armar och ben börjar och slutar att samla ihop sig och uppföra sig.

Man måste komma ihåg att förr så stod familjen, kyrkan och skolan för uppfostran och bildning av barnen. Nu förväntas skolan ensam ta ansvaret för detta och många föräldrar skickar sina barn till skolan vid 6 års ålder och föväntar sig att kunna hämta ut dem vid 16 års ålder med ett gymnasiebetyg :-)

Som sagt tidigare, föräldrar måste vara de som diciplinerar. T ex om eleven inte gör läxan är det föräldrarnas ansvar att se till att de blir gjorda. Skolan har ansvar för att läxorna är av den sort att eleven har möjlighet att klara av att göra det hemma själv samt att meddela föräldrar om läxan inte blir gjord så de kan se till att den blir gjord nästa gång.

2006-09-23 @ 11:02:05
Postat av: Annaa M

Ja, den här diskussionen har jag ju varit med om flera gånger, inte minst på Inga M:s blogg.

Jag har där bland annat tagit upp individualiseringen och de långa passen. Jag menar att det var ett kolossalt stort steg att komma från det relativt fria livet i förskolan till att bli sittande i upp till 80 minuter långa pass med individuellt "bänkjobb" i skolan. Det bäddar för oro! En vuxen kan man aldrig hålla mer än 45 minuter på studiepass eller möten utan att ta paus, barn får tre raster om dagen! Självklart att de börjar rusa omkring. Och det tror jag inte har ett skvatt att göra med att de små liven tvingats hävda sig i dagisgrupper. Erfarenheter har väl snarare visat tvärtom, att dagisbarn har lättare att anpassa sig till grupper.

När jag började skolan var grupperna större än nu, det glömmer man lätt bort. Och det var sällan mer än en vuxen i klassen. Men lektionerna var kortare och sammanhållna. Det handlade inte om att i varje stund slå sig fram till uppmärksamhet för skolan var inte så individualiserad.

Det har klagats mycket på den gamla katederundervisningen och visst var den väl förödande för många. Men frågan är hur mycket bättre den där helt individualiserade skolan är, alltså den där varje elev sitter och jobbar med sitt och läraren går runt som en handledare och lär ut plus och minus till en och en i taget. Jag tycker det är ett under att man där den undervisningsformen är praktiseras fullt ut kan upprätthålla någon lugn och ro alls. Det är inte så konstigt att de eleverna inte sitter tyst och stilla när det kommer en besökare utifrån för de har helt enkelt aldrig vant sig vid att sitta tillsammans och lyssna på en person i taget. Min Äldsta hade mycket svårt att vänja sig vid en lärare som envisades med att ha föreläsningar - i nian! Hon hade aldrig stött på det förut.

Har aldrig förstått hur någon kan råka ut för en chock när första betyget kommer. Utan att behöva sitta med varje läxa och ha koll på varje resultat så vet man väl någorlunda ändå. Jag har fört utvecklingssamtal med många mentorer under åren och aldrig haft några problem att förstå hur barnen ligger till. Många föräldrar tycks dock prata väldigt lite med sina barn, på föräldramöten ställer de grundläggande frågor. Kraven på hårdare tag och mer disciplin kommer ofta från de minst initierade föräldrarna. Vad hjälper det att få hem fler lappar om vilka läxor som gäller till vilken dag om de aldrig jobbat upp någon kommunikation om skolan med barnet från början!

Fast för resten ska jag säga att jag varit på oerhört trevliga skolbesök, framförallt i Pojkens gamla storklass (mellanstadium med upp till tre fulla klasser). Elever som lyssnat och frågat engagerat. Så allt är inte skit i skolan...

Förbarnsligandet har jag tagit upp många gånger i min blogg. Det i kombination med egofixeringen många barn i vår tid uppfostras till bidrar naturligtvis till de där småbarnsfasonerna som beskrivs ovan. "Ni måste inse att de bara är barn! De har ingen aning om vad gymnasiet är för det har inte jag talat om för dem ännu!" Sa syon i dotterns nia förra året. En klass där allt gått överstyr, ett gytter av ansvarslösa prinsessor som slogs, söp, skolkade, rökte på men där föräldrarna vägrade tala samlat om problemen.

2006-09-24 @ 22:44:53
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Manon

Kloka saker som vanligt, Annaa!
En fråga dock - hur vet man _hur_ bra det går? Om det är g, vg, eller mvg, liksom? Är barnet "medelmåtta" eller bättre än så?

Alltså, i syfte att stödja barnet alt acceptera att det har fallenhet för annat än skolarbete och stödja på annat sätt.

2006-09-25 @ 08:22:10
Postat av: Pernilla

Jag är för ordning och reda i skolan ... men vem är inte det *ler*. Men jag är helt emot auktoritära metoder! Jag uppfostrar mina barn att ifrågasätta, tänka själva och inte bara "följa med strömmen". Jag tror som du skrev ovan att en pedagog med auktoritet ändå blir respekterad av eleverna medans en pedagog utan inte klarar sig.
Vad gäller dina frågeställningar angående hur det går för dina barn i skolan så måste ju pedagogerna informera om det på utvecklingssamtalen. Mina barn går i 2:an och i 4:an och vi har utvecklingssamtal två ggr om året och när som helst är man välkommen till skolan för att följa med barnet en dag eller ringa till någon av pedagogerna om man vill veta hur det går för barnen. Det ser jag som en självklarhet! Har ni det inte så? Det borde du kunna kräva av skolan, tycker jag.

2006-09-27 @ 12:01:14
URL: http://pews72.blogspot.com/
Postat av: Manon

Pernilla - jo, det kan jag förstås göra också. Jag antar att det jag vill är en skala...man kan tala förbi varandra iom att "bra" kan vara alltifrån medelmåttigt till mycket bra...

Nu är jag egentligen inte så bekymrad för min stora för hon gillar skolan och det är min lyckostjärna för i ärlighetens namn - jag har inte haft tid att engagera mig i skolarbetet pga tvillingbebbar och en 20 mån äldre...

NU har jag börjat få tid och NU denna termin har jag kunnat säga till de små att "vänta, nu ska N läsa för mig eller hon vill att jag sitter med henne då hon gör matte" och de KAN TA DET!

Jag antar att jag vill veta mer skalenligt just för att jag känner att jag tyvärr och åter tyvärr inte haft tiden...skäms, men det är sanningen. Jag har haft tur att hon inte haft problem med skolarbetet, att hon gillar det...

2006-09-28 @ 08:52:11
Postat av: Pernilla

Manon: En skala behövs nog inte när man bara går i 3:an (har för mig att jag läste att din stora går i 3:an?). Huvudsaken är ju att hon följer med i minst den takt som skolplanen säger. Och om hon inte gjorde det skulle du nog få veta det, tror du inte? Senare, när de är äldre då är det ju bra att få veta på någon typ av skala. För i början av 9:an är det ju lite sent att rycka upp sig om man nu bara har G och hade tänkt sig MVG, t.ex.

2006-09-28 @ 10:32:33
URL: http://pews72.blogspot.com/
Postat av: Manon

Pernilla! Ja du har rätt...jag hade fått veta det naturligtvis:)! Tack! Du har rätt.

2006-09-28 @ 10:32:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback