Mormor
Jag kan inte förlåta. OM jag skulle ta kontakt så betyder dte inte att jag förlåter. Det betyder att jag gör mitt bästa för mitt barn. För hennes nyfikenhets skull.
Vad gör jag med mormodern?
//manon
Du måste vara uppriktig mot din dotter och berätta den sanning som finns. Hon har rätt till det. Hon har rätt att veta varför hon inte har en närvarande mormor. Däremot ska du vara noga med att inte tala om dina personliga omdömen om henne, utan berätta din historia men skala bort dina personliga tankar om henne. Låt din dotter bilda sig sin egen uppfattning. Låt hon få en chans att fundera på saken.
Vill hon trots det träffa sin mormor så tycker jag att hon måste få det också. Det är i alla fall en rättighet barn har, att få tillgång till sin egen historia.
Jag har ett arsle (ursäkta!) till svärmor, men lik förbannat så måste vi låta barnen träffa henne om DE vill. Mitt yngsta barn har aldrig varit imponerad av hennes kallsinnighet, utan kallar henne "tant". Han har inget intresse i farmor och pratar aldrig om henne. Vill aldrig träffa henne heller. Min dotter har haft intresse i henne när hon var yngre och har fått träffa henne på egen begäran. Numera vill hon inte det för hon känner ingen samhörighet med henne och hon har själv börjat förstå farmors kyla (finns ingen kärlek överhuvudtaget). Men mina känslor om farmor har hon aldrig fått veta, bara den tragiska historien. Så att hon vet att farmors ointresse INTE beror på henne, utan på famors egen relation med sin son. Det är viktigt för barn att förstå att DE inte är skulden till en frostig relation.
Så tycker jag, Manon. Visserligen är mina åsikter färgade av min egen yrkesroll, men jag vill också vara tydlig med att jag besitter ingen sanning, utan du gör självklart dina egna val grundat på din levnadshistoria, din sanning.
Skitsvårt det där. Mina barn har inte heller träffat deras mormor d v s min mamma. Och jag vet inte så mycket mer än att jag inte har råd att släppa in henne en gång till i mitt liv och att hon är fullkomligt opålitlig och livsfarlig för vilket barn som helst. Och att jag inte skulle henne ansvara för något barn överhuvudtaget, allra minst mina. Inte ens för en minut.
Ullis - i mitt hjärta vet jag att det rätta det du säger men...
Bless - jag är glad att du svarade. Känner som du exakt. Jag känner inte att jag har råd att släpa in henne i mitt liv. Skulle aldrig lämna nån av mina föräldrar obevakade med mina barn ens en minut.
Och jag har tänkt lite på det som Ullis skrev om att berätta historien för barnen.
Det är ingen möjlighet i mitt fall. Den historien innehåller sådant som inga barn ska känna till. Hur berättar man om övergrepp, av vilken art det än må vara, som deras mormor har gjort och tillåtit? Det verkar orimligt. För min del så är det så att mina barn får leva med att bli förnekade sin sjuka mormor. Det kan jag stå för, men jag skulle aldrig kunna stå för att jag lät henne möta dem, eller passa dem. Jag vet ju vem hon är, hur hon är. Vad hon är kapabel till och tycker sig ha rätt till. Morfadern är död så han är inget problem och var inte heller ett problem på samma sätt som hon, min mor.
Jättesvårt att vara objektiv. Hon vet lite men allt kan hon inte veta förrän hon är stor nog att veta hur allt hänger i hop för att förstå.
Det kräver så mycket att de ska träffas, morföräldrarna och barnbarnen. Jag mår illa bara av tanken att träffa dem...Jag klarar det inte. Än midre utsätta barn för dem...SVÅRT!
Jag kan acceptera dte som hänt men jag klarar inte att ha dem i mitt liv. Jag har försökt som vuxen men de kör i samma spår. Det går INTE. Jag är glad att vara kvitt dem.
Om din mamma är allt igenom dålig och opålitlig så tycker jag att ansvaret att skydda din dotter väger tyngre än hennes "rätt" att träffa sin mormor. Åtminstone än så länge, hon är inte så gammal än och barn vill ju släppa in människor. De vill tycka om och det är förstås lockande att ha en mormor som alla andra. Tycker du ska lyssna på första ingivelsen som säger nej.
Jag tror att historien är viktig om inte annat för att dina barn ska förstå DIG. Men dom är barn än så länge och om du anser att dom inte kan träffas så får du väl ge en "light-version" till förklaring nu och förklara mer när de blir äldre.
Jag undrar ju fortfarande vad min mamma gått igenom som barn och vågar faktiskt inte fråga ordentligt av rädsla för att såra henne.
Jag har nyligen själv brutit med min far. Detta för att skydda mig och mina barn. Jag anser som du att man kan förverka sin rätt till sina barn och det har han gjort. När den dagen kommer att barnen frågar efter sin morfar får jag väl försöka ta den diskussionen då. Vem vet kanske ser situationen annorlunda ut då.
DU är dina barns mamma och DU känner bäst vad som är rätt i situationen. Lycka till med ditt beslut.
Så svårt. Finns inget klart svar. Men det är också svårt att berätta en historia som inlkuderar en annan person på ett objektivt sätt.
Kan du skriva ett brev till dina barn och berätta? Då kan du läsa igenom och ändra och de kan läsa brevet i lugn och ro utan känslomässiga utbrott och liknande.
Var rädd om dig!
Det gnager i mig för jag vet att dte är så sm Ullis säger egentligen man ska göra...men jag fixar det inte...jag kan inte. Jag kan inte ta kontakt, det skulle innebära så mycket problem.
Tycker kanske att du inte skall pressa dig själv för hårt, bara för att göra rätt. Egentligen tror jag att dina barn kommer att förstå. - Jag klarade inte av det, det kändes för svårt just då... Vem skulle inte förstå något sådant? Värre kan det bli, om man propsar på att ha gjort det enda rätta...