Kravlöst
En är känslan av att alla ska skita i vad man gör och inte ställa krav. Det är en av de mer otrevliga dragen som ingår i det vidare begreppet "självtillräcklighet". I grunden handlar det om brist på tillit. Man går sina egna vägar och eftersom ingen frågar vilka de är är man van vid att - ingen frågar. Skit i det du. Jag har min egen fil genom livet. Håll dig till din.
I dag på väg hem på tunnelbanan råkade jag stöta till en äldre herre, kring de 60 antar jag, Jag sa förlåt och han sa förlåt. Så frågade han på bruten svenska var jag kom i från. Jag tänkte i en sekund och bestämde mig (kanske pga allt jag skrivit under förra tråden) att, ja, jag talar om det för honom. Normalt är min reaktion helt annan. Jag har ingen lust att diskutera det och tycker det är jobbigt. Ofta saknar frågan relevans i mina ögon. Vad tror de att de kommer att få reda på? Ska de nischa mig? Men han var utländsk själv och såg ändå trevlig ut även om hjärnan blev full av röda Red Alerts och knappen Vaksamhet sattes på. Jag bara ville vara ärlig och tillmöteskommande. Kanske tog min själ över.
Under några minuter, några stationer sänkte jag garden och berättade. Han hade varit i Budapest och hade blivit vädigt förtjust i både staden och folket. Han var från Paris och jobbade för en bank och var deras representant här. Hans mor var från Italien och hans far från Belgrad.
Vi fick kontakt några minuter. Jag var avslappnad. Jag var avslappnad för jag visste att så fort jag kliver av så skulle jag aldrig se honom igen, någonsin, så jag bestämde mig för att ge att avtryck. Jag lät honom "se" mig, eller en del av mig. Jag var lugn och trygg.
Det gick bra. Jag klev av och fortsatte mitt liv efter ett "á bientôt" (på återseende) som jag aldrig någonsin behöver infria. Jag är trygg. Vi kommer aldrig någonsin göra varandra besvikna.
//manon
Vi är inte ensamma om att vara ensamma.
Även i detta inlägg känner jag igen mig. I det du skriver, känner och tänker.
Jag är född i Sverige, men det räcker ibland att vara född i "fel landsända" för att skapa ett parallellt livsscenario som det du skrev om. Jag har ägnat halva mitt liv att inte fårråda mig själv var jag kommer ifrån. Löjligt, tänker alla som är född med "rätt" dialekt och kommer från "rätt" distrikt och som har föräldrar som är födda i "rätt" landsända. Men om de som sa så lyssnade på vad jag hade att säga om att vara född i "fel" landsända så skulle de inte fortsätta propsa på sina egna idéer och åsikter på mig.
Walk a mile in my shoes.
lalandakind - du har helt rätt och ärligt, i början kring de 20, trodde jag det. Men jag har märkt att det inte är så
Ullis - Ja, precis! Det är det jag menar också att man är aldrig så unik som man tror. Det du skrev här kan jag inte kommentera för det är så sant! Det behöver inte vara....Man kan hitta människor som tänkt samma och råkat ut för samma men på annat sätt, liksom. Usch, du beskrev det så bra! Och lalandakid med....
Jag blir både glad och lite sorgsen när jag läser din väldigt målande och vackert beskrivna händelse. Vi är bara en liten stund här på jorden, alla på samma boll. Vi borde ta hand om varandra mer, se varandra oftare, för den jag egentligen är.
Jag vill inte göra anspråk på att alltid till 100% vara förstodd och äkta. Det är en omöjlighet. Men, man kan se varandra i smått i vardagen. Att ha ett samtal utan att ha sterotyper framför ögonen, att försöka se förbi yta, att kunna sträcka ut en hjälpande hand då man märker att nån behöver hjälp med nåt praktiskt i ute på stan eller nån man känner i vardagen. Att lyssna utan att döma. När nån vill prata kanske man inte vill/orkar höra på lösning utan bara lätta hjärtat.
Det krävs så lite för att nån ändå ska känna sig "sedd". Det kan man göra på ett hemskt kravlöst sätt.
Sedan kan man finna männsikro här och var som slår an en speciell sträng och de vårdar man på ett speciellt sätt.
Man kan inte bli till 100% förstådd, är inget att eftersträva och inget som är realistiskt uppnåeligt av att få av ett större flertal. Men här och där av vissa personer kan man plötsligt mötas på ett plan....
Exakt Manon! Det finns inget självändamål i att bli förstådd hela tiden av alla. Det är precis som du skriver: det krävs så lite för att bli sedd som den man ÄR.
Att bli förstådd hela tiden är inte poängen med att leva.
Jag behöver inte bli förstådd av alla, men däremot vill jag ha respekt och acceptans för att jag är annorlunda och tänker annorlunda.
Man kan acceptera det man inte förstår, man kan respektera andras olika åsikter även om de inte stämmer med ens egna och givetvis behöver man inte känna att man förstår alla eller bli förstådd hela tiden.
I respekt, acceptans och tolerans kan de flesta mötas och få utvecklas. Det är hörnstenar i kärleken.
Bra skrivet, Manon!
Jag tycker om dehär oväntade mötena. Varför inte bara njuta av dem, av öppenheten och frånvaron av förpliktelser... Och kanske, kanske kan man överföra något av frihetskänslan till de personer som man dagligen omger sig med...?
Ullis - du skrev det bättre än jag....
Carulmare - just precis. Så känner jag med, så ser jag på det...
Nu ska jag sova, är jättejättrött!
Du är klok, du... och modig! :-)
Det ploppar upp en drös ord när jag läser om inlägget och kommentarerna.
Kulturkrock är det första som jag tänker på.
Under många år fattade jag inte varför folk inte förstår mig automatisk
(jag har två hemländer Spanien-Sverige samt lite andra "kultur" blandningar av annat slag),
och varför jag inte begriper allt som andra säger på en gång?
Detta har fått mig att känna mig klumpig, dum
och väldigt ensam i perioder.
Men samma sak som fattas mig är också en tillgång, ingen annan har levt mitt liv, ingen annan har varit med om det jag har varit med om.
Ensamheten är vår gemensamma nämnare,
även de som ser ut att dela allt är ensamma med varandra.
Så jag försöker istället påminna mig själv om den rikedom jag bär på, även när det skaver och skär sig i mötet med andra.
Oj, jag vill säga ännu mer man känner att jag trasslar in mig ;)
V-soul - kanske för modig, är rädd för att förstöra nåt...
lalandakid - ja, absolut är det det också. Det är både och. ibland en black om foten, men oftast en tillgång.
Vet du, som jag upplever det är det vanligare att vara blandad nere i Europa, eller snarare det är inte alls så ovanligt alls. Här uppe har det av (antar jag) geografiska skäl inte varit samma "folkvandringar" och därmed blandningar som nere på kontinenten. Jag tror att det kan göra att man här lägger mer i begreppet kultur än på kontinenten, och man är mindre van vid blandningar vilket gör att man hajar till och lägger in betydelser som kanske alls inte finns. Att man inte tar det för vad det är på nåt sätt...Sedan, visst har det urartat nere på kontinenten med folkslag som vänt sig emot varandra men oftast har det med större politik att göra egentligen...
Det finns mycket här man kan ta till sig. Att tex adeln inte har brett ut sig här på samma sätt sm nere, att så många ändå var stolta självägande bönder. Det för de med sig. Och jag gillar det resonerande, intellektuella. Att inte låta sig hunsas och att inte låta sig drivas med av skickliga demagoger. Det skeptiska.
Visst trasslar man in sig! Nu slutar jag med...
Jag tror det är just det som vi svenskar inte har lärt oss och som gör det så svårt att prata med någon på tunnelbanan eller ringa upp bara för att prata lite. Vi känner att vi måste ha ett skäl eller bestämmma att ses.
Jag tycker det är så himla skönt att prata med någon som inte vet vilket bagage man har eller bakgrund utan bara prata om samtalsämnet. Lite är det ju så på bloggar och chat men "riktiga" samtal är strået vassare tycker i alla fall jag.
Samtal är sp intressanta när man kan fokusera på det man pratar om
Absolut Lisa! Det bästa som finns är förutsättningslösa samtal.
Hej!
Ett väldigt bra skrivit inlägg - som vanligt, Manon. Tänkvärt, eftersom jag själv är oerhört integritetsfast och introvert. Inte förrän nu har jag reflekterat över varför utan bara konstaterat att jag är sådan.
//Linda
Linda - men behöver heller inte alltid reflektera...kanske man gör det mer om man själv ser det som nåt hinder...?