Höst - att ta emot?
Undrar när det ska sluta?
Men jag antar att även virus och bakterier behöver hälsas på efter både sommar och dagisbyte. Annat vore rentutav både oartigt och oförskämt faktiskt.
Även jag börjar nu bli snuvig och tung och därmed mer otålig över trötta snuviga barn som just då älskar att retas men inte tål det, och då är det gott att höra dagis säga att det är härliga ungar, att jag gjorde det bra trots att det blev en tuff början. De erbjöd hjälp idag med. De sa att sedan, när kallare tid kommer och därmed fler kläder, så kunde jag ringa i förväg och då kunde de se till att barnen klär på sig tills jag kommer för de vet att barn kan strula vid hämtning och för att det tar tid med så många små barn! Underbart! Tack, tack, tack! Det är verkligen sådana här praktiska små gester som hjälper en mamma med tre täta barn + en stor otroligt mycket! Jag tänkte då på en frågeställning som gavs på Jams blogg. Ja, vad är störst, att ge eller kunna ta emot?
Jag är fortfarande förundrad över att det är mindre bråk och alla tre är bara så mycket gladare sedan vi bytt dagis! Otroligt...hade de det verkligen sååå dåligt!?
Men nu hoppas jag att Persefone kan gömma sig riktigt länge till så att det blir varmt ett bra tag till innan hon måste ner till Hades och lämna sin mor Demeter och jorden blir kall och ofruktbar. Då blir det kallt och höst och vinter och naturen, för att inte tala om Demeter, sörjer Persefone...Inte ens Jultomten kan trösta henne....
//manon
Åh tänk om man haft ett sånt dagis! På vårt låg kapprummet en trappa ned så personalen behövde aldrig bry sig om våra umbäranden innan vi kom upp. Skulle aldrig fallit dem in att visa sig där nere. Helst skulle man inte ringa dit alls, för det störde.
Åh, så jobbigt! Jag kan föreställa mig!
Det förra dagiset hjälpte också med påklädning, kunde också ringa i förväg...jag har haft tur!
Försökte kommentera på det senaste inlägget men det gick inte så jag skriver här.
Jag tror inte att någon i längden vill vara hemmafru. Det är bara att kolla hur många av hemmafruarna i USA som ägnar sig åt välgörenhetsarbete som tar mer tid än normalt heltidsjobb. Men det är nog snarare känslan av att kunna göra det man vill och själv bestämma vad man vill ägna dagen åt till skillnad från hur arbetslivet såg ut förr i alla fall.
Jag tror att man kommer att känna sig snuvad på konfekten (även om man får praliner) när livet är slut om man inte har fått fylla sitt live med människor, arbetsuppgifter, diskussioner, krav mmm mmm.
JAM har varit snäll och låtit mig göra ett inlägg om LYCKA! Titta gärna in där och kommentera:-)