Förlåtelse
Ja, varför ska man förlåta? Är det ett måste? För vems skull?
Jag känner så här efter privata intryck och samtal. Det som hänt mig, speciellt under barndomen, jag kan i dag ACCEPTERA det, men jag kan ALDRIG FÖRLÅTA.
Jag kan och vill inte förlåta för det som hände är oförlåtligt. Jag anser att föräldrars plikt är att älska förutsättningslöst oavsett om personlighet passar ihop eller inte med barnets. Förälderns roll är att, om än inte alltid förstå barnet, så finnas där och lyssna och helst låta bli att fördöma (såvida det inte är nåt uppenbart fel).
Men, jag anser att föräldrar kan förverka sin rätt till sina barn. Jag anser inte att jag straffar mina föräldrar för att jag inte förlåter dem och inte träffar dem - det är en konsekvens. Jag mår bättre utan dem. Ingen som fuckar upp mitt liv. Relationerna funkar helt enkelt inte.
Jag kan känna att det kan finnas press inom familjer att förlåta, men det går inte alltid.
Är förlåtelse viktigt? Handlar det inte mer om acceptans?
//manon
Vilket namn du nu vill ha på ordet "förlåtelse" är ju inte riktigt relevant. Det spelar ju heller ingen roll egentligen var ordet härstammar från eller vad ordet betyder enligt ordlistan eller andra religioner eller psykologier.
Om du tycker ordet förlåtelse är för starkt förknippat med kristendom så väljer du ordet "acceptans". Vad DU vill!! =)
Jag har valt ordet acceptans, för mig så ligger det ordet bra i munnen och det inbegriper (för mig alltså!!) att man kanske inte glömmer själva händelsen, men man accepterar det som hände fullt ut och kan t om kosta på sig en förståelse för varför händelsen inträffade.
För mig personligen (=ostridbart) inbegriper ordet "förlåtelse" att man glömmer, men jag kan heller inte glömma. Kanske ordet egentligen inte betyder så i ordlistan eller i kristendomen heller (jag har ingen aning!), men jag tänker på ordet "förlåtelse" som om man skulle glömma. Därför har jag valt att sonika strunta i hur det ligger till med förklaringar eller med ordbetydelser hit och dit. =)
Jag accepterar och lägger vinn om en förståelse och på så vis så försvinner den negativa laddningen från själva händelsen. När den försvinner känner åtminstone jag mig FRI. Fri i ordets bemärkelse.
Tankarna om händelsen kommer mycket sällan, lnästan aldrig. Likaså den smärta som är bundet kring händelsen. Smärtan tycks i princip ha gått upp i rök.
Så är det i alla fall för mig.
Ann Heberlein skriver underbart tänkvärt om förlåtelse och försoning, bl a hittade jag denna artikel.
Tycker att du ska googla vidare på henne om du finner hennes funderingar intressanta och relevanta.
http://www.icakuriren.se/ArticlePages/200508/03/20050803114148_Icak954/20050803114148_Icak954.dbp.asp
kram Rika
Ullis - ja det där är olika för alla. Att förlåta i betydelsen glömma och därmed ge "absolution" till motparten och därmed läka själv genom förlåtelsen - det kan jag inte.
Acceptera innebär för mig att jag accepterar det skedda och smärtan och det goda med onda jag fått genom det. Men jag förlåter inte.
Jag måste tänka mera... så du ser en skillnad på förlåta och acceptera också...
Rika - kul å se dig här igen...jag ska googla när jag får mera tid...
Gud, vad svårt.
Min kristna mamma har alltid tjatat om hur viktigt det är att kunna förlåta. Ändå tror jag att hon fortfarande har problem med att förlåta sig själv för att hon hatade sin alkoholiserade pappa som barn. Jag vet inte heller om hon kan förlåta honom för att han svor vid hennes liv att han skulle sluta dricka men aldrig gjorde det.
Han dog innan jag föddes och det fanns alltid ett rosa skimmer över hur snäll han varit. Som barn hade jag ingen aning om att han varit alkoholiserad. Önskade alltid att jag fått träffa honom.
Min mamma har nu "kärat" ner sig i en alkoholist och jag tror att hon bearbetar sin far genom detta.
Jag tror inte vi kan förlåta alla gånger men att försöka FÖRSTÅ är nog något vi gör hela livet. Ibland tror jag hela livet går ut på att försöka förstå varandra.
Fick en text av min mamma som Ylva Eggehorn pratat i en morgonandakt efter Estonia. Gillar mycket i den bl a meningarna: "Det måste få göra så ont som det verkligen gör. Jag har rätt att sörja och rasa, att trycka upp livet mot väggen och ställa till svars, att få säga till Gud som jag sa en gång- Jag vet inte om jag någonsin kan förlåta dig för det här."
Ganska skönt att se att en kristen inte kan förlåta Gud. Vissa saker kanske är oförlåtliga?
Ja, man kan försöka förstå, även om man inte håller med.
Det var ett väldigt bra citat det där...så är dte ju. Man måste rasa, men till slut måste man nå nån sorts...acceptans...?
Förlåtelse för MIG är att man har talat ut. Och sedan är det väl att jag nånstans tycker att de ska be mig om förlåtelse...? Kanske...Det kanske inte är helt bearbetat även omd et är accepterat.
Hinner du inte gogla så citerar jag delar av artikeln åt dig. Jag tycker att Ann är oförskämt klok och vettig. Här är citatet:
Att förlåta blir ett sätt att säga: ?Jag accepterar att jag är underlägsen dig. Du har rätt att skada mig.? Det förlänger också känslan av att vara ett offer.
Ann Heberlein ifrågasätter också om det alltid är fel att känna bitterhet.
? Visst, den långdragna bitterheten är inte något att sträva efter. När man fastnar i tankar på att vilja hämnas är man inte fri, då är man fortfarande ?förövarens fånge? och det kan skada självrespekten.
Men det finns en annan, sundare reaktion, konstaterar hon: raseriet över vad den andre har gjort. Om en kvinna blir rasande när hennes man har misshandlat henne är det positivt.
? Det kan vara skönt att få ge utlopp för den vreden. Genom att bli arg visar kvinnan också att hon har hopp, och att hon anser sig vara värd en bättre behandling.
? Det är en ilska som tyder på självrespekt.
För att komma ur vad som hänt och bli fri finns en bättre lösning än att förlåta. Ann Heberlein kallar det ?att inta en objektiv attityd? till den som kränkt en grovt.
Det innebär att man ser vederbörande som ett föremål, ett objekt, och ett sådant kan man ju inte ha någon relation till. Man vill inte längre möta den personen, vare sig i verkligheten, i samtal eller sina tankar.
Man kan kallprata, men inte utbyta tankar.
? Det handlar inte om brist på respekt, utan om att bli likgiltig.
? På det sättet kan kanske den som utsatts för grova svek eller våld bli fri. Man kan överleva mentalt utan att ständigt brottas med tankar på vad som hänt.
Kram Rika
(intressant att läsa det du skriver om Ungern!)
Tack rika!Pga Ungern så har jag inte hunnit googla om det. Det tog över...
Men så känner jag, den där likgiltigheten...och så känner jag inför förlåtelse...Måste läsa mera om detta...
Kul att nån tycker att det är intressant om Ungern. Trodde alla tyckte det var trist....Men viktigt för mig!